Är det sant att man inte kan bli begravd på en judisk kyrkogård om man har en tatuering?
Som judar tror vi att människokroppen är skapad b’tzelem Elohim, i Guds avbild. Kroppen är vårt verktyg för att utföra mitzvot, våra heliga förpliktelser. Av den anledningen är vi vaksamma när det gäller att hedra och ta hand om kroppen, i livet såväl som i döden.
I Bibeln finner vi att respekten för kroppen översätts till att hålla den fri från onödiga permanenta markeringar: ”Ni skall inte göra skåror i ert kött för de döda eller rista in några märken på er själva. Jag är den evige” (3 Mosebok 19:28). Denna motvilja mot tatueringar var troligen ett svar på sedvänjor hos israeliternas hedniska grannar. Efter Förintelsen blev många i det judiska samfundet ännu mer motståndare till tatueringar, eftersom många judar hade blivit tvångstatuerade när de satt fängslade i koncentrationsläger.
Under de senaste åren har tatueringar blivit vanligare i det judiska samfundet. Vissa av dem visar till och med hebreiska ord eller judiska symboler och är ett uttryck för en persons judiska identitet. Dessutom finns det fall där en person kan tatueras som en del av nödvändig medicinsk vård, till exempel strålbehandling eller rekonstruktiv kirurgi. Dessa tatueringar är absolut tillåtna i syfte att pikuach nefesh, att rädda ett liv, ett värde som överskrider nästan alla andra judiska lagar.
Men även om det judiska samfundet fortfarande kan vara splittrat i fråga om tatueringar är förbudet mot att begrava en tatuerad person på en judisk kyrkogård en myt. Att ta hand om kroppen efter döden är också en mitzvah, och vi utesluter inte människor i våra samhällen från denna vård bara på grund av markeringar på huden.