Är miljöfaktorer mer inflytelserika än genetik vid autism?
En studie av tvillingar visar att gemensamma miljöfaktorer påverkar risken för autism mer än vad man tidigare trott och utmanar tidigare resultat om genetikens betydelse.
För enäggstvillingar och tvåäggstvillingar där minst ett barn har autism eller autismspektrumstörning (ASD) har delade miljöfaktorer en mer betydande inverkan på utvecklingen av tillståndet än vad genetik har, enligt en studie som publicerades i Archives of General Psychiatry online den 4 juli.
”En stor del av variansen i ansvar kan förklaras av gemensamma miljöfaktorer (55 % för autism och 58 % för ASD) utöver den måttliga genetiska arvbarheten (37 % för autism och 38 % för ASD)”, rapporterade Joachim Hallmayer, MD, docent i psykiatri och beteendevetenskap vid Stanford University School of Medicine i Palo Alto, Kalifornien, och medarbetare. ”Vår studie ger belägg för att graden av överensstämmelse hos dizygota tvillingar kan ha underskattats allvarligt i tidigare studier och att de genetiska faktorernas inflytande på känsligheten att utveckla autism har överskattats.”
En förskjutning i debatten om miljö kontra genetik?
Studien omfattade data från monozygota tvillingpar (45 manliga, nio kvinnliga) och dizygota tvillingpar (45 manliga, 13 kvinnliga och 80 könsdiskordanta) som var födda mellan 1987 och 2004. De enäggstvillingarna var något äldre och hade kortare graviditetsperioder. Mammorna till de dizygota tvillingarna var också äldre än mammorna till de monozygota tvillingarna, ”vilket stämmer överens med den kända ökningen av dizygota tvillingar med moderns ålder, och det var mer sannolikt att de var vita och icke-hispaniska”, konstaterade utredarna.
För tvillingar med strikt autism fann forskarna att den probandvisa överensstämmelsen för manliga tvillingar var 0,58 för 40 monozygota par och 0,21 för 31 dizygota par; för kvinnliga tvillingar var överensstämmelsen 0,60 för sju monozygota tvillingpar och 0,27 för 10 dizygota par. För barn med ASD var den probandvisa överensstämmelsen för manliga tvillingar 0,77 för 45 monozygota par och 0,31 för 45 dizygota par; för kvinnliga tvillingar var överensstämmelsen 0,50 för nio monozygota par och 0,36 för 13 dizygota par.
”På grund av den rapporterade höga ärftligheten hos autism har forskningen om autism främst inriktats på att hitta de underliggande genetiska orsakerna, med mindre betoning på potentiella miljöutlösare eller miljöorsaker”, skriver Dr. Hallmayer och kollegor. ”Fyndet av betydande inflytande av den gemensamma miljön, erfarenheter som är gemensamma för båda tvillingindividerna, kan vara viktigt för framtida forskningsparadigm.”
Författarna konstaterade att allt fler bevis har visat att uppenbara symtom på autism dyker upp mot slutet av det första levnadsåret. ”Eftersom den prenatala miljön och den tidiga postnatala miljön är gemensam för tvillingindividerna, antar vi att åtminstone några av de miljöfaktorer som påverkar känsligheten för autism utövar sin effekt under denna kritiska period i livet”, kommenterade Dr Hallmayers grupp. ”Icke genetiska riskfaktorer som kan indexera miljöinflytande var bland annat föräldrarnas ålder, låg födelsevikt, flerbarnsfödslar och mammans infektioner under graviditeten. Framtida studier som syftar till att belysa sådana faktorer och deras roll när det gäller att förstärka eller undertrycka genetisk mottaglighet kommer sannolikt att öka vår förståelse av autism.”
En störning av fosterprogrammering?
I en medföljande ledare konstaterade Peter Szatmari, MD, från Offord Centre for Child Studies, McMaster University i Hamilton, Ontario, Kanada, att ”Kanske kan ASD betraktas, åtminstone delvis, som en störning av fosterprogrammering. Det finns faktiskt bevis för att vissa riskfaktorer som påverkar mammans fostermiljö kan ge fostret en ökad risk för ASD. Det är uppenbart att en förnyad ansträngning måste göras med hjälp av väl utformade samhällsbaserade epidemiologiska studier.”
”Vad som än händer i framtiden är Hallmayer och kollegors upptäckt utomordentligt viktig och har potentialen att förflytta autismforskningen till ett nytt studieområde på samma sätt som den ursprungliga tvillingstudien av Folstein och Rutter 1977”, säger dr. Szatmari avslutade.
En koppling mellan mammans användning av antidepressiva medel och autismrisk hos avkomman?
Exponering för selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI) bland gravida kvinnor, särskilt under den första trimestern, kan öka risken för autismspektrumstörning (ASD) hos deras barn i blygsam omfattning, enligt en studie som publicerades i Archives of General Psychiatry online den 4 juli.
Fyndet baserades på 298 barn med ASD och 1 507 slumpmässigt utvalda kontrollbarn och deras mödrar som var inskrivna i Kaiser Permanente Medical Care Program i norra Kalifornien. Uppgifter om prenatal exponering för antidepressiva läkemedel fanns tillgängliga för 20 barn och 50 kontroller. Efter justerad logistisk regression fann forskarna en dubbelt så hög risk för ASD i samband med SSRI-behandling hos mödrar under året före förlossningen (justerad oddskvot, 2,2). Den starkaste effekten var kopplad till behandling under den första trimestern (justerad oddskvot, 3,8). Ingen ökad risk observerades bland mödrar med en historia av psykisk behandling i avsaknad av prenatal exponering för SSRI.
”Andelen fall av ASD som kan tillskrivas användning av antidepressiva medel av modern under graviditeten är mindre än 3 % i vår population, och det är rimligt att dra slutsatsen att prenatal SSRI-exponering är mycket osannolikt att vara en viktig riskfaktor för ASD”, förklarade Lisa A. Croen, PhD, från divisionen för forskning, Kaiser Permanente Northern California i Oakland, och kollegor. ”Även om dessa resultat tyder på att behandling av SSRI hos modern under graviditeten kan medföra en viss risk för fostret när det gäller neuroutveckling, måste denna potentiella risk vägas mot risken för modern eller fostret av obehandlade psykiska störningar.”
”Kanske är det en tillfällighet att oddskvoten för ASD-risken i studien av Croen och kollegor ökar när SSRI-exponering under första trimestern är den enda faktorn”, konstaterade Pat Levitt, PhD, från Keck School of Medicine, University of Southern California, Los Angeles, i en relaterad kommentar. ”Det är dock just den tiden i den mänskliga hjärnans utveckling då kortikala och subkortikala neuronala populationer produceras, migrerar till sina slutdestinationer och påbörjar den långa kabeldragningsprocessen. Även om mycket sker senare kan upprättandet av en stark grund utvecklingsmässigt vara en viktig del av en sund hjärnutveckling.”