AmphibiaWeb – Nasikabatrachus sahyadrensis
Beskrivning
Nasikabatrachus sahyadrensis är en relativt stor groda med ett tydligt, uppblåst utseende. Längden på nosen-venten varierar från 52,8 mm till 89,9 mm (Radhakrishnan et al. 2007). Hanar är ungefär en tredjedel så stora som honor (Zachariah et al. 2012). Huvudet är litet och relativt kort i jämförelse med resten av kroppen. Snuvan slutar i en vit, knoppliknande utskjutning. Munnen är ventral och har en smal öppning. Överkäken är stel medan underkäken är flexibel och klaffliknande, vilket gör det möjligt att bilda en räfflad öppning genom vilken tungan kan skjutas ut. Tungan är basalt fäst, liten och räfflad, med en rundad spets. Maxillära tänder saknas. Ögonen är små, med ett framträdande övre ögonlock och ett nedre ögonlock som består av en liten hudveck. Hanar har en enda subgulär sångsäck (Zachariah et al. 2012). Tympanon saknas. Både fram- och bakbenen är korta. Handflatorna är hårda med rundade fingertoppar (men inga skivor) och knappt svävade fingrar. Fötterna har avrundade tåspetsar (inga skivor) och är 3/4 svävade. Varje bakfot har en stor, vit, spottliknande inre metatarsalknöl som används för att gräva. Iris är svart och har en rundad, horisontell pupill. Denna art har slät, svart hud dorsalt som bleknar till grått ventralt (Biju och Bossuyt 2003; Radhakrishnan et al. 2007).
Skelettstrukturen hos N. sahyadrensis är karakteristisk för en grävande groda, med en starkt förbenad skalle och välkalcifierade ben. På grund av artens unika utseende samt specifika osteologiska skillnader placerade Biju och Bossuyt (2003) N. sahyadrensis i en ny anurafamilj, kallad Nasikabatrachidae. Även om vissa drag delas med systergruppen Sooglossidae, drog författarna slutsatsen att avsaknaden av tåskivor och den mycket större storleken, liksom andra karaktärer, avsevärt skiljer N. sahyadrensis från Sooglossidae (Biju och Bossuyt 2003).
N. sahyadrensis groddjur har en bred, tillplattad, kilformad nos. Näsborrarna är placerade på toppen av huvudet, närmare ögonen än nosspetsen. Ögonen är små och ligger dorsolateralt. Munskivan är suctorial och ventralt placerad. Kroppen är bred och tillplattad. Svansen är låg i förhållande till kroppen, rygg- och bukfenorna är ungefär lika höga. Svansen utgör ungefär två tredjedelar av den totala längden. Ryggen är mörkbrun, medan den ventrala ytan har en silveraktig gräddfärg. Ögonen är svarta. Svansen är ljusbrun med mörkbruna fläckar överallt (Raj et al. 2012).
Utbredning och livsmiljö
Ländernas utbredning från AmphibiaWebs databas: India
|
|
Visa utbredningskarta i BerkeleyMapper. |
Nasikabatrachus sahyadrensis verkar vara endemisk i Western Ghat Mountains i södra Indien. Arten har hittats i störd sekundärskog som ligger nära en kardemummaplantage vid Kattappana i Idukki-distriktet i Kerala, på en höjd av cirka 900 m (Biju och Bossuyt 2003). Den har också hittats vid Sankaran Kudi i Anamalais, Tamil Nadu; Indira Gandhi Wildlife Sanctuary, Pollachi, Tamil Nadu; Murikkassery (nära Kothamangalam), Ernakulam-distriktet; och Manimala-floden vid Erumely, Kottayam-distriktet (Dutta et al. 2004). Senast har den hittats en meter under jorden när man grävde gropar i ett röjt område med störd skog på en gummiplantage (Karuvarakundu, Malappuram-distriktet, Kerala), på 500 meters höjd (Radhakrishnan et al. 2007). Två exemplar hittades på denna plats under efterföljande år under monsunperioden (juli och augusti; Radhakrishnan et al. 2007). Habitatet bestod av kakao- och kaffeplantor på bergstopparna och gummiplantor på sluttningarna, med skogslera på markytan och röd jord under, samt en knappt rinnande bäck (Radhakrishnan et al. 2007).
Sedan 2012 sträcker sig arten från Camel’s Hump Hill Range i norr till de norra delarna av Agasthyamalai Hill Range i söder, i de västra Ghats i Indien. Den lever i ett höjdintervall på 60-1100 meter över havet (Zachariah et al. 2012).
Livshistoria, förekomst, aktivitet och särskilda beteenden
Hanar av N. sahyadrensis ropar från insidan av grunda hålor i närheten av vattendrag. Grundfrekvensen för ropet är 1200 Hz, med 5-6 pulser per ton. Körer förekommer vanligtvis på regniga kvällar (som varar till gryningen) från slutet av april till mitten av maj (Zachariah et al. 2012).
N. sahyadrensis är en explosiv häckare som lägger ett stort antal ägg under de tidigaste regnen under pre-monsonsonsäsongen. Dessutom är groddjuren lentiska och lever i snabbt strömmande säsongsbäckar. Den unika tidpunkten för fortplantning och groddjurens livsmiljö minskar avsevärt konkurrensen (från andra anuranlarver) och predation. Äggen läggs så tidigt att rovdjur inte har hunnit etablera sig nämnvärt i bäcken, och när andra organismer har etablerat sig har groddjuren förflyttat sig till snabbt strömmande vatten över branta klippor, där det finns ett litet hot från rovdjur (Zachariah et al. 2012).
Ägg läggs i klippsprickor i kanterna av andra ordningens bäckbäddar. Under amplexus tar hanen tag i honans ryggrad (eftersom det inte finns några klisterkörtlar närvarande och hanen är mycket liten i förhållande till honan). Honan bär sedan hanen till lämpliga äggläggningsplatser, där han trycker ut äggen ur honan med sina bakben och befruktar dem. Äggen läggs ner i arrayer eller klumpar. Ett parningspar deponerade cirka 3 600 ägg på en natt (Zachariah et al. 2012).
N. sahyadrensis tadpoler är kända för att livnära sig utanför vattnet på natten och använder sina förstärkta bukmuskler för att förflytta sig till ytor med extremt grunt vattenflöde (Zachariah et al. 2012). Det tar ungefär 100 dagar från kläckning till metamorfos (Raj et al. 2012).
N. sahyadrensis är fossil och kommer upp till ytan endast under några veckor per år för att föröka sig (Biju 2004). Observationer är mer sannolika i början av monsunsäsongen, i juli (Radhakrishnan et al. 2007). Ett fångat exemplar rapporterades kunna gräva sig ner i lös jord inom 3-5 minuter. När den placerades på en grusad grusyta i ett öppet, torrt vattendrag försökte grodan fly med sträckande rörelser (inte hoppande). Den spetsiga nosen är känslig för beröring. I fångenskap använde grodan sina bakben för att gräva, och Radhakrishnan et al. (2007) ger en detaljerad beskrivning av grävningsprocessen. Under fem månaders fångenskap kom grodan inte upp ur jorden, inte ens på natten, även om den rörde sig under jorden. Med tanke på den hårt knoppade nosen och den lilla ventrala munnen är det troligt att denna art är en helt underjordisk ätare som specialiserar sig på termiter (Dutta et al. 2004; Radhakrishnan et al. 2007).
Andra grodor med liknande livsstil och morfologi är bland annat de av släktena Rhinophrynus och Hemisus (Radhakrishnan et al. 2007).
Trender och hot
Denna groddjur finns i Western Ghats-regionen i Indien, en hotspot för biologisk mångfald. Mänskligt intrång, särskilt från växtodling, har minskat den skogliga arealen med mer än 90 % (Myers et al. 2000). Dessutom hotar dammprojekt i Western Ghats stora delar av den här grodans livsmiljö (Dutta et al. 2004). Den har hittats i störd skog men kan inte tolerera helt röjda områden (Biju 2004). Omkring en tredjedel av N. sahyadrensis’ utbredningsområde ligger inom skyddade områden i Kerala (Zachariah et al. 2012).
Relation till människor
Denna groda var känd av lokalbefolkningen innan två separata team av herpetologer rapporterade om dess upptäckt (Aggarwal 2004). Plantagearbetare vänder upp den här grodan när de gräver diken under monsunperioden från juli till oktober (Radhakrishnan et al. 2007). Lokalbefolkningen äter gravida N. sahyadrensis och tror att de har medicinska egenskaper (Zachariah et al. 2012).
Möjliga orsaker till amfibiernas nedgång
Generell förändring och förlust av livsmiljöer
Modifiering av livsmiljöer till följd av avskogning, eller skogsbruksrelaterad verksamhet
Intensifierat jordbruk eller bete
Urbanisering
Störningar eller död från fordonstrafik
Dränering av livsmiljöer
Dammar som ändrar flodflödet och/eller täcker livsmiljöer
Oavsiktlig dödlighet (överskörd, handel med sällskapsdjur eller insamling)
Klimatförändringar, ökad UVB-strålning eller ökad känslighet för den, etc.
Artmyndigheterna för N. sahyadrensis är S.D. Biju och F. Bossuyt.
N. sahyadrensis tadpoler beskrevs första gången i Annandale (1918), utan exemplar av vuxna individer. Den tilldelades preliminärt familjen Cystignathidae (Raj et al. 2012).
På sanskrit betyder nasika ”näsa” och batrachus ”groda”, medan Sahyadri hänvisar till den plats där arten finns (Western Ghats, även känt som Sahyadribergen, en lågt liggande bergskedja längs den indiska subkontinentens västkust).
Som Hedges (2003) påpekar namngavs de flesta anurafamiljerna i mitten av 1800-talet; den senaste gången upptäckten av en ny art ledde till att en ny familj beskrevs var 1926 (Frost 2003). Baserat på en fylogenetisk analys av mitokondriella gener föreslår Biju och Bossuyt (2003) att denna art, som är endemisk i Indien, är ett systertaxon till Sooglossidae, en familj av grodor som är endemisk på Seychellerna. Detta har gett stöd åt idén om en möjlig landbro mellan Afrika och Indien som möjliggör spridning av faunan. Arten Nasikabatrachus sahyadrensis beräknas ha sitt ursprung i jura, för 130-180 miljoner år sedan (Biju och Bossuyt 2003; Dutta et al. 2004), vilket är 50 till 100 miljoner år tidigare än någon annan känd grodart i Indien (Aggarwal 2004), och före upplösningen av den gamla kontinenten Gondwana (Radhakrishnan et al. 2007; Dutta et al. 2004).
Aggarwal, R. K. (2004). ”Uråldrig groda kan vara spjutspetsen för bevarandeinsatser”. Nature, 428, 467.
Biju, S. D. and Bossuyt, F. (2003). ”Ny grodfamilj från Indien avslöjar en gammal biogeografisk koppling till Seychellerna.” Nature, 425, 711-714.
Dutta, S. K., Vasudevan, K., Chaitra, M. S., Shanker, K. och Aggarwal, R. K. (2004). ”Jurassic frogs and the evolution of amphibian endemism in the Western Ghats”. Current Science, 86, 211-216.
Frost, D. R. (2003). ”Amphibian Species of the World: An Online Reference. Elektronisk databas tillgänglig på http://research.amnh.org/herpetology/amphibia/index.html. American Museum of Natural History, New York, USA.
Hedges, S. B. (2003). ”Grodans coelacanth”. Nature, 425, 669-670.
Myers, N., Mittermeier, R. A., Mittermeier, C. G., Da Fonseca, G. A. B. och Kent, J. (2000). ”Hotspots för biologisk mångfald för bevarandeprioriteringar”. Nature, 403, 853-858.
Radhakrishnan, C., Gopi, K.C. och Palot, M.J. (2007). ”Utvidgning av Nasikabatrachus sahyadrensis Biju & Bossuyt (Amphibia: Anura: Nasikabatrachidae) längs Western Ghats, med vissa insikter i dess bionomik.” Current Science, 92(2), 213.
Raj, P., Vasudevan, K., Vasudevan, D., Sharma, R., Singh, S., Aggarwal, R.K. och Dutta, S.K. (2012). ”Larvmorfologi och ontogeni hos Nasikabatrachus sahyadrensis Biju & Bossuyt, 2003 (Anura, Nasikabatrachidae) från Western Ghats, Indien.” Zootaxa, 3510, 65-76.
Zachariah, A., Abraham, R.K., Das, S., Jayan, K.C., and Altig, R. (2012). ”En detaljerad redogörelse för reproduktionsstrategin och utvecklingsstadierna hos Nasikabatrachus sahyadrensis (Anura: Nasikabatrachidae), den enda bevarade medlemmen av en arkaisk grodsläkt.” Zootaxa, 3510, 53-64.
Skrivet av: Elizabeth Reisman, John Cavagnaro (lreisman AT uclink.berkeley.edu), UC Berkeley
Först inlämnat 2003-10-20
Redigerat av Kellie Whittaker, Michelle S. Koo (2018-05-13)
Species Account Citation: AmphibiaWeb 2018 Nasikabatrachus sahyadrensis: Purple Frog <http://amphibiaweb.org/species/6197> University of California, Berkeley, CA, USA. Tillgänglig 25 mars 2021.