Trots min dåliga förmåga att komma ihåg att ta vitaminer dagligen, vann min entusiasm för min nya livsstil och jag tog mina kosttillskott enligt föreskrifterna. Men konsekvens skulle i slutändan inte vara problemet. Istället upptäckte jag att jag kände mig försvagande illamående efter att ha tagit mina piller varje morgon – ofta till den grad att jag stannade under min morgonpendling. Vissa justeringar som att ta dem på full mage eller ta dem senare på dagen hade liten effekt. Snart insåg jag att det inte var värt det att må sämre än vad jag hade gjort tidigare.
Frustad reste jag till Aruba med förhoppningen att åtminstone kunna öka mina låga D-vitaminnivåer. Sedan, av ”respekt för det lokala köket” men egentligen av ren desperation, beställde jag färsk tonfisk till lunch. Jag hade officiellt gått tillbaka över den tröskel som jag hade lämnat bakom mig för så många år sedan, och det kändes både helt fel och så väldigt rätt.
När jag återvände hem började jag experimentera med att införliva några portioner fisk och skaldjur från hållbara källor i min veckodiet. Jag lärde mig att laga lax för första gången i mitt liv. Jag började lägga till en skopa ahi-tunfisk i den poke bowl som jag ofta beställer till lunch. Jag kom ihåg hur mycket jag älskar ostron. Jag insåg hur roligt det var att öppna upp min kost för en mängd nya ingredienser. Sedan insåg jag att det kanske inte bara var nyheten i maten som fick mig på så gott humör, utan maten i sig.
Under de kommande veckorna frossade jag i de betydande förändringar jag kände fysiskt och mentalt. Min hjärndimma försvann nästan helt och hållet, mina energinivåer nådde en toppnivå. Jag kände mig mer motiverad att konsekvent ägna mig åt de självvårdsritualer som mildrar min stress, som att vandra, skriva dagbok och prioritera allmän ”mig”-tid. Att vara på gott humör kändes mindre och mindre som ett arbete tills jag en dag insåg att jag inte längre sökte efter potentiella stressfaktorer som kunde underminera allt.
Men min inre skeptiker – den tysta men ihärdiga rösten som undrade om allt detta var resultatet av en mycket övertygande placeboeffekt – skulle inte tystna helt förrän min andra omgång av blodprover kom tillbaka. Under vårt sista samtal tillsammans förundrades Erica och jag över hur mycket förbättring resultaten visade jämfört med bara sex månader tidigare. Min omega-6-halt var tillbaka i det gröna. Min omega-3-halt, även om den fortfarande inte var helt optimal, var ändå på väg uppåt. Till och med mina järn- och D-vitaminnivåer låg i det normala intervallet igen.
Det var naturligtvis oerhört bekräftande att veta med säkerhet att mina kostförändringar hade haft en så betydande inverkan på mitt välbefinnande. Men jag förutsåg inte den våg av känslor som överväldigade mig när Erica och jag pratade igenom resultaten. Här var det, konkreta bevis för att min vegankost inte längre tjänade mig. Nio månader efter att ha ätit det första pocherade ägget stängde jag äntligen, officiellt, den dörren – och lämnade inte bara ett sätt att äta som jag hade haft kärt, utan också flickan som hade klamrat sig fast vid det för att överleva.
Jag måste också tacka henne för den devis som jag har tagit med mig in i den här nya fasen av mitt liv – något som jag ska använda mig av, inte bara när det gäller min kost, utan också när det gäller varje aspekt av min välbefinnande rutin: ”Jag kommer bara att göra detta så länge det tjänar min hälsa.” Den här gången tror jag verkligen på det.
Nästkommande: Varför ”du ser mager ut” inte känns som en komplimang.