Den omvända Florence Nightingale-effekten
Florence Nightingale var en pionjär inom omvårdnadsområdet under andra hälften av 1800-talet (Wikipedia). Hon var känd för sin yttersta medkänsla för sina vårdare och fick smeknamnet ”The Lady with the Lamp” – hon var den första som inledde praxis att kontrollera patienter på kvällar och nätter och inte bara på dagen. Det visade sig att det hade en positiv effekt på patienterna. En sann innovation inom patientvård för hennes tid.
Florence Nightingale-effekten är alltså när en vårdare känner en yttersta medkänsla, vänlighet och anknytning till sin vårdare, och sedan brukar den försvinna när vårdaren inte längre är i behov av vård.
Men jag är ganska säker på att det också finns en omvänd Florence Nightingale-effekt, åtminstone finns det en sådan för mig.
Jag hade inte nödvändigtvis någon negativ erfarenhet av hälso- och sjukvårdssystemet eller specifikt av vårdgivare före My Hodgkin Lymphoma, men det var ändå en trevlig överraskning att ansluta mig till det hemato-onkologiska patientekosystemet. Varför?
För det första fick jag ett samtal från min nya personliga samordnare, som var knuten till vårdgivaren, i samma ögonblick som min diagnos var slutgiltig. Chockerande? Hon sa att hon skulle hjälpa mig att ”navigera i hälso- och sjukvårdssystemet” och hjälpa mig med allt jag kunde behöva – att känna till mina förmåner, logistik inom och utanför nätverket och så vidare.
Min PCP (Primary Care Physician) var oerhört hjälpsam under hela fördiagnostiseringen och är det fortfarande – när jag behöver receptbelagda mediciner, laboratorietester eller andra medicinska åtgärder i samband med denna sjukdom.
Hemato-onkologen som faktiskt är den huvudsakliga funktionen som behandlar mitt Hodgkinlymfom, som jag kan sms:a med om alla bekymmer, obekanta symtom, frågor om genetik och praktiskt taget vad som helst annat (inklusive mina känslor om hela den här situationen); och som alltid är en god lyssnare, snäll och positiv.
Inte undra på att jag utvecklade en känsla av förtjusning för dem för att de hjälpte mig att gå igenom den här svåra livshändelsen; jag ville att de skulle vara lyckliga, framgångsrika, kanske till och med stolta över mina framsteg för att bli frisk.
Under vissa omständigheter tänkte jag att ALLA cancerpatienter kanske får VIP-upplevelsen, får en vårdnivå som inte är tillgänglig för andra patienter med andra sjukdomar. Vem mer får sms från sin onkolog som frågar hur de mår efter behandlingar? Vem annars får alla hälsorelaterade behov tillgodosedda så snabbt utan att slåss mot väderkvarnar?
Men kanske var det bara jag som hade turen att ha empatiska, professionella, blygsamma och sakliga läkare under hela min resa med Hodgkinlymfom. Jag vet inte. I vilket fall som helst är det ingen överraskning att jag utvecklade den omvända Florence Nightingale-effekten.