Den stora klyftan mellan Kinas rika och fattiga
Kinas 100 rikaste personer har mer rikedomar än de fattigaste två femtedelarna av landets befolkning tillsammans.
Enligt Forbes China Rich Lists har de 100 rikaste personerna i Kina år 2018 samlat på sig en otrolig förmögenhet på 643 miljarder dollar. Som jämförelse kan nämnas att de 40 procent av de kinesiska hushållen i botten (eller cirka 425 miljoner vuxna) tillsammans äger tillgångar till ett värde av endast cirka 637 miljarder US-dollar.
Majoriteten av Kinas ultrarika har tjänat sina pengar från branscher där de har en betydande monopolställning. En stor del av dem har gjort sina förmögenheter från fastigheter. Däremot var det bara en liten andel av högteknologiska entreprenörer som tog sig in på de 100 rikaste listorna.
Sedan Kinas öppnande har landet gjort enorma framsteg när det gäller att förbättra levnadsstandarden för sina medborgare och lyft miljontals människor ur den extrema fattigdomen. En stor del av Kinas befolkning har upplevt stigande realinkomster från 1978 till 2015. Under denna period har realinkomsterna för de 50 procent av de kinesiska hushållen som befinner sig i botten av befolkningen ökat med i genomsnitt cirka fem gånger. Medan realinkomsterna för de rikaste 0,001 procenten har ökat med nästan 40 gånger. Denna extraordinära tillväxt i den övre delen av inkomstfördelningen har förvandlat Kina till ett av världens mest ojämlika länder.
Mätt i termer av Gini-koefficienten (som sträcker sig från 0 till 100, där högre poäng innebär större inkomstskillnader) nådde Kina ett resultat på 49,1 år 2008. Sedan GFC har Gini-koefficienten sjunkit något. Enligt ett arbetsdokument från IMF berodde nedgången främst på en minskning av inkomstandelen för de 20 procenten med högst inkomster, snarare än en ökning av inkomstandelen för de fattigaste hushållen.
För att sätta det i perspektiv har Kina i dag fortfarande större inkomstklyftor mellan rika och fattiga än Förenta staterna. Och när det gäller inkomstfördelningen är Kina mer ojämlikt än några av världens fattigaste länder som Malawi, Burundi och Sydsudan.
Vad har orsakat Kinas ökande klyfta mellan rika och fattiga? IMF konstaterade att skillnaderna mellan stad och landsbygd är en viktig drivkraft bakom landets ökande inkomstskillnader.
Landets landsbygdsbefolkning släpar också efter stadsbefolkningen när det gäller högskoleutbildning och färdigheter. Med den snabba tekniska utvecklingen i Kina har efterfrågan på högkvalificerad arbetskraft ökat snabbt medan efterfrågan på lågkvalificerad arbetskraft har minskat. Maskiner och automatisering ersätter allt fler rutinjobb i Kina, och de som saknar god utbildning hamnar allt längre efter.
För att göra saken ännu värre hindrar Hukou-systemet (lokal hushållsregistrering) i Kina landsbygds- och stadsmigranter från att få tillgång till samma nivå av sociala förmåner och utbildning som människor med lokal Hukou-status. I en tidigare artikel från Zhongguo-institutet – ”New Semester, No Schools” – undersöktes de svårigheter som migrantbarn möter när det gäller att få grundläggande utbildning. Många av dessa migrantbarn avslutar inte ens mellanstadiet, än mindre får de en högskoleutbildning.
Den kinesiska regeringen har erkänt landets ökande ojämlikhet och har genomfört en rad politiska åtgärder för att stävja detta problem. Dessa politiska åtgärder omfattar en reform av inkomstskatten för privatpersoner, höjda minimilöner och avskaffande av jordbruksskatter. Landet har också infört systemen Dibao (garanti för minimiinkomst) och Yibao (täckning av sjukvård) och håller på att utvidga den nioåriga kostnadsfria utbildningen till 15 år i utvalda centrala och västra regioner (för att inkludera förskola och gymnasium).
Nyligen gjorda analyser tyder på att dessa politiska åtgärder har varit måttligt framgångsrika, och det finns vissa uppmuntrande tecken på att inkomstklyftan mellan landsbygd och stad i Kina håller på att minska. I genomsnitt hade hushållen i städerna i Kina 2,7 gånger så stor disponibel inkomst som hushållen på landsbygden 2016, jämfört med 3,3 gånger så stor inkomst 2007. Detta förhållande är dock fortfarande mycket högre än i andra tillväxtländer.
(Källa: Världsbanken)
Ett mer rättvist samhälle har bättre långsiktiga tillväxtutsikter. Och Kina har fortfarande en lång väg att gå innan landet verkligen kan överbrygga den stora klyftan mellan stad och landsbygd. Regeringen har en viktig roll att spela när det gäller att genomföra en lämplig skattepolitik och väl utformade program för överföring av rikedomar. Landet måste dock också erbjuda lika sociala förmåner och utbildningsmöjligheter för alla medborgare. Annars är det svårt att föreställa sig att problemet med ojämlikhet verkligen kan lösas.