Den verkliga tragedin i Patti LaBelles utlämnande av Luther Vandross
Prenumerera på uppdateringar Patti LaBelle bröt nästan internet i veckan efter att hon postumt utlämnade R&B superstjärnan, Luther Vandross, i direktsänd tv.
Under en intervju i Bravo’s Watch What Happens Live! with Andy Cohen bekräftade LaBelle vad som länge hade ryktats i årtionden om R&B croonern: han var homosexuell. Dessutom avslöjade LaBelle att hennes avlidne musikaliska jämlike och bästa vän kämpade under hela sitt liv för att komma ut offentligt.
”Han ville inte att hans mamma skulle vara – även om hon kanske visste det – han tänkte inte komma ut och säga detta till världen”, avslöjade hon. ”Och han hade många kvinnliga fans. Han berättade för mig att han bara inte ville göra världen upprörd”, tillade hon. ”Det var svårt för honom.”
-Patti LaBelle förklarar varför Luther Vandross aldrig kom ut ur garderoben-
Reaktionerna på LaBelles utspel om Vandross, som dog 2005, var blandade. För vissa bekräftade hon bara den största obevarade hemligheten i R&B-historien, medan andra helt enkelt ansåg att det inte var hennes sak.
Temat ”outing” är en känslig diskussion i HBTQ-samhället. Historiskt sett har det varit en farlig handling att avslöja sin sexuella eller könsidentitet, även om det är frivilligt, i ett samhälle där hbtq-personer förlöjligas och ofta skadas till följd av det. Även med dagens avgörande framsteg när det gäller medborgerliga rättigheter och social acceptans av lesbiska, homosexuella, bisexuella och transpersoner, är det fortfarande en modig och djärv strävan att vara ”ute”.
Och om du är svart och homosexuell är det ännu mer radikalt.
Man kan bara föreställa sig den ångest som Luther Vandross måste ha känt för att ens kunna tänka sig tanken på att vara en utåtriktad homosexuell svart man på höjden av sin musikaliska karriär på 80-talet. Luther var en sexsymbol, och i R&B:s värld, som också var djupt rotad i den afroamerikanska kyrkan och den svarta erfarenheten i stort, skulle hans sexualitet säkerligen ha sänt chockvågor genom samhället.
Även om han hade velat det fanns det ingen historisk kontext som gjorde att Vandross kunde känna sig trygg i vetskapen om att han fortfarande skulle ha blivit älskad för sina talanger trots samhällets homofobi och djupa besatthet av giftig maskulinitet.
Trots att popvärlden hade Boy George och Elton John, som Luthers genremotsvarigheter, skulle han ha varit R&B:s ensamma homosexuella varg. Att vara den första inför ett sådant förtryck är alltid skrämmande; särskilt när man måste konfrontera både rasism och homofobi.
För män inom musiken på den tiden fanns det ett otroligt ansvar att vara en slags fantasi för kvinnliga lyssnare. Och för mannen som fick kvinnor att svimma över sin sammetsröst var det helt enkelt inte bra för affärerna att vara homosexuell.
Det tragiska är inte att LaBelle avslöjade Vandross utan hans välsignelse. Tragedin är att han var tvungen att dölja det överhuvudtaget.
Det verkar faktiskt som om Vandross aldrig riktigt brydde sig om att folk trodde att han var homosexuell – han var helt enkelt ovillig att bekräfta eller förneka det.
I en intervju med Vibe 2001 svarade Vandross skämtsamt på det årslånga snacket om hans sexualitet. ”Vad vill du veta?” frågade han. ”Är jag bicoastal? Ja, jag har hus i Beverly Hills och New York.”
”Jag vet att jag betalar ett pris för att vara så privat … och jag undrar om det är värt det”, tillade han.
Att han inte var öppenhjärtig om sin sexualitet ledde till en anstormning av rykten om att han hade fått aids. Vad värre är, år senare, år 2000, kom det en felaktig rapport om att han hade dött av sjukdomen.
Vem skulle ha velat komma ut i ett sådant obehagligt klimat? Ingenting med att vara ute på den tiden verkade säkert eller värt det.
Likt alla svarta homosexuella män, slutna eller inte, önskade Vandross bara det som alla ville ha ut av livet: kärlek och lycka.
I samma Vibe-intervju erkände Vandross att han aldrig hade varit kär. ”Jag väntar fortfarande”, sade han. ”Den tid som jag har ägnat åt att vara förälskad har aldrig blivit besvarad. Det är bara omständigheterna.”
Hans första erfarenhet av obesvarad kärlek inträffade när han bara var 16 år. ”Svaret var: ’Tack, men jag är inte intresserad'”, minns han. ”Det var mycket smärtsamt, obesvarat och alienerande – mycket alienerande.”
”Jag vill leka hus”, tillade han. ”Jag vill att någon – som inte är avlönad – ska bry sig om var jag befinner mig.”
Så ironiskt är det att en man som blev berömd för att ha sjungit kärlekssånger på världsscenerna och gett generationer ett soundtrack till kärleken, aldrig riktigt kände kärleken för sig själv.
Det är oklart om Vandross någonsin hittade den där sagokärleken när han gick bort, men även om han gjorde det är det synd att han kämpade för att helt enkelt vara den han var ute på scenen.
Trots att vi 2017 är lyckligt lottade att få se bättre HBTQ-skildringar i media, finns det fortfarande lite representation i musiken, särskilt på R&B-arenan. Idag är Frank Ocean fortfarande den enda öppet homosexuella svarta mannen i mainstream R&B. Bara det säger oss att vi fortfarande har en lång väg att gå.
Tyvärr kommer vi aldrig att få veta om Luther skulle ha känt sig tillräckligt stark för att komma ut, som hans tidigare J Records-chef, Clive Davis, gjorde 2013. Vad vi vet är att det som höll honom i mörkret är en industri, och ett samhälle, som är märkt av bigotteri.
Skulle Patti LaBelle ha fattat beslutet att bekräfta Vandross’ sexualitet? Kanske inte. Men det spelar heller ingen större roll med tanke på att det verkliga brottet är att Vandross levde sina 54 år i livet och levde för andra. Att ha förväntningar som hindrade honom från att vara ut och stolt över den begåvade och kärleksfulla man han var.
Men även om Luther kanske levde i garderoben, låt oss hedra hans arv genom att odla ett bättre samhälle än det han kände till. Ett samhälle där det inte känns som ett fängelsestraff eller något att dölja att man är homosexuell.
Gerren Keith Gaynor är hemsides- och opinionsredaktör på theGrio. Följ honom på Twitter, Instagram och Facebook.