”two coconut trees and beige hammock” av Mohamed Ajufaan på UnsplashJag sprang ifrån ett förhållande en gång. Eller rättare sagt, i själva slutet av det. Jag var ganska ung – bara 18 år och hade precis avslutat skolan – så bristen på ansvar innebar att jag var fri att göra vad jag ville. Och eftersom jag var 18 år var det jag ville var att åka på en längre semester.
Jag krossade inte någons hjärta eller agerade själviskt. Jag lämnade ingen att plocka upp bitarna för min räkning.
Men vad jag gjorde var att bespara mig själv hjärtesorgsstadiet. Och vem skulle inte välja det varje gång, eller hur?
Jag satte mig bara på ett plan och flög ut ur min vardag – inklusive alla påminnelser om vad som hade hänt, alla människor som visste allt om det och all osäkerhet om vad jag skulle göra härnäst. Jag åkte någonstans för att ge mig själv utrymme att tänka, men det slutade med att jag hade en fantastisk tid. I slutet av semestern tänkte jag knappt på det alls.
Och ändå finns det en liten del av mig som mår dåligt. Vad är det för en specifik känsla? Det är inte skuld – som sagt, ingen blev skadad av mina handlingar. Men jag tror att jag känner att jag har misslyckats lite grann. Jag gjorde inte saker och ting på det svåra sättet så därför gjorde jag inte saker och ting ordentligt.
Vi står ständigt inför en social press att ”möta upp” problem. Vi uppmanas att bearbeta vårt förflutna, våra erfarenheter och våra känslor för att se till att vi hittar en känsla av avslut. Det är först då som vi kan gå framåt och uppåt. I stort sett goda råd.
Men är det för mycket av ett ”one-size-fits-all” tillvägagångssätt? För mycket av ett tänkande tillvägagångssätt när vi kanske borde fråga oss själva om inte ett känslomässigt tillvägagångssätt skulle göra lika bra ifrån sig? Eller bättre?
För att bestämma något är den viktigaste frågan att ställa sig själv förstås: Hur kommer detta att påverka alla andra? Om du har människor som förlitar sig på dig är det inte rätt att springa iväg. Det säger sig självt.
Den andra frågan är: kommer jag att behöva plocka upp bitarna någon gång? Och om så är fallet, kommer det att bli värre om man väntar med att möta musiken?
Och den tredje frågan är: Kommer du bara att ta dina problem med dig i alla fall? Om så är fallet är det ingen idé att gå någonstans. De kommer att vänta på dig vid varje vändning.
Om svaret på fråga 1 och 2 är ja, är det bäst att knyta näven i bordet och konfrontera problemet där du befinner dig. Det är egentligen ditt enda alternativ. På fråga 3 är det sannolikt bäst att stanna kvar. Var dock inte för snabb när du bestämmer dig för det. Som beskrivits ovan med min hjärtesorgssemester trodde jag inte att jag skulle skaka av mig mina känslor så snabbt som jag gjorde! Så det kan vara värt att ge lite nytt landskap en chans.
När är det nästan alltid rätt? När man inte har något att förlora. När din hjärna, dina känslor och din kropp behöver vila från all smärta och smärta. När du behöver ett nytt perspektiv. När människorna omkring dig inte förtjänar dig. När du har fått det att kännas som om du är skyldig människor något när du i själva verket har gett allt från din sida. När du har försökt och försökt få något att hända och det bara inte fungerar.
När du är fri och har frihet att göra det, gör det bara.
Kanske det bara tar en kort paus bort. Kanske behöver du ändra dina omständigheter. Eller din miljö. Eller dina vänner. Eller till och med din partner. (Nästan säkert ditt jobb, att döma av de flesta människors svar).
Vad skulle en rymning lösa? Med stor sannolikhet ingenting. Men det kommer att få dig att tänka efter, påminna dig om vad som är viktigt – och vad du brukade tycka var viktigt innan allt gick utför. Ibland hjälper det att släppa in lite kaos i ditt liv dig att se saker och ting, och dig själv, ur ett nytt perspektiv. Du kan inte förlita dig på gamla vanor när allt runt omkring dig är nytt!
I det moderna samhället har vi skapat en kultur där vi tror att vi har mycket självständighet. Och ja, förvisso har vi mer makt och kontroll över våra liv än vad våra föregångare hade, på väldigt många sätt. Men så gott som varje artikel eller bok om att förändra ditt liv säger dig att ditt liv ligger i dina händer och att du är ansvarig för vad som händer. Men stämmer detta i verkligheten? Kan livet någonsin vara så strukturerat och planerat i förväg?
Livet är för komplicerat för att alltid följa fastställda regler. Jag vet (och håller med om) att självförtroende gör underverk och att hårt arbete nästan alltid kommer att ge mer belöning än lathet. Jag förstår. Ett mer praktiskt tillvägagångssätt kan rensa upp i ett överkänsligt sinne.
Men teorier fungerar inte alltid. Du vet det där tricket där du förklarar dina avsikter att förändra dig för dina vänner och din familj så att du sedan känner dig förpliktigad att faktiskt göra det? Teorin säger att du inte vill se dum ut inför alla, så det är en motiverande metod.
Men i själva verket visar forskning att det ofta hindrar. Anledningen är att det som faktiskt händer är att folk berömmer dig för din goda idé, du blir upplyft och sedan lurar du dig själv att du redan är på väg mot framgång. I själva verket har du inte gjort någonting ännu. Men att känna att du har gjort det bromsar dig eftersom det ger dig alla positiva känslor för tidigt.
Och det talar sitt tydliga språk, eller hur? Att trots alla våra ansträngningar att vara rationella och metodiska i vår inställning till livet, så slutar det med att vi ändå låter oss ledas av känslor. Det gör vi nästan alltid. Åtminstone mycket mer än vi märker, i alla fall.
Goda råd kan vara fantastiska. Det finns många självhjälpsförfattare eller plågsamma tanter som har hjälpt miljontals människor att reda ut sig själva genom att se verkligheten i sina situationer i vitögat. Det är verkligen stärkande. Men när dessa råd förvandlas till en socialt accepterad, vedertagen visdom kan de bli en skyldighet. Något du känner att du måste göra, annars får du bara skulden för att du inte får ditt liv på rätt köl igen. Och det är inte alls stärkande.
Det är här jag skulle vilja placera attityden som vi som samhälle intar när det gäller att fly från problem. Det ses som svagt, det ses som en kortsiktig lösning och faktiskt kan det ses som ett barnsligt beteende. Därför kände jag mig lite dålig och som om jag hade svikit mig själv när jag sprang iväg från det förhållande jag nämnde.
Men jag är respektfullt oenig med samhället i den här frågan. Med alla de förbehåll som jag har diskuterat kan det ibland vara precis vad vi behöver att springa iväg. Det är en känslomässig reaktion visst, men om du ändrar dina känslor kan du vara ganska säker på att mycket av ditt liv kommer att förändras med dem. Och om allt inte gick som planerat, trots dina bästa intentioner, varför inte försöka leva för stunden ett tag?
Jag har gjort det där med att fly ganska många gånger i mitt liv (inte alltid relationer!) och jag har bara en gång ångrat det. Och även när det inte förändrade mitt liv nämnvärt fick det mig alltid att må bättre, antingen genom att vara en distraktion eller genom att lära mig något nytt. Oavsett om det är en improviserad semester eller att flytta upp och flytta till en ny stad är det känslan av frihet som har blåst nytt liv i min själ.
Påstått, det kanske inte är svaret på alla dina problem och bör inte göras vårdslöst. Men du kommer bara att veta hur tung en vikt du har burit med dig – i form av dina problem – när du släpper dem.
Visst att det inte är samma sak som att fly från verkligheten. Uppehållet är kortvarigt – förbered dig på nästa massa problem som dina nya omständigheter för med sig!