Dr Feingolds kost för ADHD

ADHD är en komplex neurologisk beteendestörning som drabbar cirka 6-8 % av alla barn i skolåldern i USA. ADHD kännetecknas av ouppmärksamhet, distraherbarhet, ångest och överdriven motorisk aktivitet. Barn med ADHD har sämre resultat i skolan, försämrade sociala relationer och har ofta komorbida psykologiska störningar. Man misstänker att ADHD påverkas av en kombination av faktorer som omfattar genetik, miljö, neurologiska frågor och psykosociala komponenter. De vanligaste behandlingarna för ADHD är stimulerande läkemedel, till exempel metylfenidat (Ritalin). På grund av de negativa biverkningar som dessa mediciner kan ge upphov till har dock allt fler föräldrar till barn med ADHD sökt efter alternativa behandlingar.

Feingolddieten är en av de mest kända alternativa behandlingarna för ADHD hos barn. Under 1970-talet ledde dr Benjamin Feingolds kliniska observationer till att han trodde att vissa barn är genetiskt predisponerade för hyperaktivt beteende som utlöses av allergiska reaktioner på livsmedelstillsatser och konstgjorda färgämnen. Feingold rapporterade att 50 procent av hans patienter med hyperaktivitet förbättrades efter att ha infört en kost som var fri från tillsatser och konstgjorda färgämnen. Sedan sjuttiotalet har Feingolds arbete fått mycket uppmärksamhet och beröm, men också kritik i forskarvärlden, eftersom hans påståenden baserades på observationer snarare än rigorösa kliniska studier. Finns det bevis för att undvikande av allergener och livsmedelstillsatser faktiskt kan gynna barn som lider av ADHD?

I en dubbelblind placebokontrollerad studie fick 15 hyperaktiva barn som uppfyllde DSM-II-kriterierna för ADHD antingen en Feingold-kost eller en kontrollkost i fyra veckor. Lärarna rapporterade en signifikant minskning av hyperkinetiskt beteende hos de barn som fick Feingold-dieten, men ingen förbättring observerades av föräldrarna till dessa barn.

En studie från 1980 undersökte effekterna av livsmedelsfärgämnen specifikt på hyperaktivt beteende. En grupp med 20 hyperaktiva barn och 20 barn som inte ansågs vara hyperaktiva (enligt Conners Rating Scale) togs in på sjukhus för att strikt övervaka kostintaget. Barnen åt en kost som var fri från färgämnen och tillsatser i tre dagar och deras beteende övervakades. De fick sedan en ”utmaning” som bestod av antingen 100 mg eller 150 mg färgämne (en mängd som ligger inom den genomsnittliga dagliga konsumtionen enligt FDA:s uppgifter) för att se hur beteendet påverkades. Forskarna fann att utmaningen med livsmedelsfärgningsmedel påverkade det hyperaktiva beteendet negativt hos alla 20 hyperaktiva barn i studien.

En annan faktor som kan förklara en del av framgången med Feingold-dieten är att barn som följer den ofta konsumerar mindre raffinerat socker. Man uppskattar att barn i USA konsumerar ungefär två pund socker per vecka! Konsumtion av stora mängder raffinerat socker kan ge hypoglykemi. Hypoglykemi kan orsaka en ökad produktion av adrenalin för att upprätthålla blodsockerkontrollen, och höga nivåer av adrenalin kan orsaka rastlösa eller hyperaktiva beteenden. En studie från 1980 visade att hos hyperaktiva barn var mängden socker de konsumerade positivt korrelerad med destruktiva aggressiva beteenden (sparkar, kastar föremål etc.) och hyperaktiva beteenden.

Andra utredare har studerat effekterna av allergieliminationsdieter på beteendet hos barn med ADHD. Barnen undvek inte bara livsmedelstillsatser och färgämnen, utan även livsmedel som vete, mejeriprodukter, ägg, citrusfrukter, majs och nötter, som är vanliga källor till allergier. Flera av dessa studier visade en förbättring av symtom i samband med ADHD efter två eller tre veckors följande av den allergifria kosten. Det verkar finnas ett meningsfullt samband mellan allergi och hyperaktivitet, eftersom 70 % av hyperaktiva patienter upplever allergier.

Ett nytt och lovande forskningsområde när det gäller kostens effekt på ADHD är inriktat på fettsyrametabolismen. Nya studier visar att barn med ADHD har förändrad fettsyrametabolism. I en studie jämfördes faktiskt 96 pojkar med och utan ADHD för att utvärdera beteende och EPA-koncentrationer. Pojkar som hade lägre EPA-koncentrationer i kroppen hade faktiskt mer impulsivitet och hyperaktivitetsproblem enligt Conners-skalan.

Det är viktigt att notera att ADHD är en komplex sjukdom och på grund av dess strikta begränsningar är Feingold-dieten ofta svår att följa och utvärdera. Även om kosten kanske inte är den direkta orsaken till ADHD har maten vi äter en betydande effekt på våra neurotransmittorer och hormoner. Det påverkar kroppens kommunikationssystem och verkar åtminstone ha en förvärrande effekt på ADHD-symptomen.

Brue AW & Oakland TD. (2002). Alternativa behandlingar för uppmärksamhetsbrist/hyperaktivitetsstörning: Finns det bevis som stöder deras användning? Alternative Therapies in Health and Medicine, 8, 1, 68-74.

Schnoll R, Burshteyn D, & Cea-Aravena J. (2003). Nutrition in the Treatment of Attention-Deficit Hyperactivity Disorder: En försummad men viktig aspekt. Applied Psychophysiology and Biofeedback 28, 1, 63-75.

Cruz NV & Bahna SL. (2006). Orsakar livsmedel eller tillsatser beteendestörningar? Pediatric Annnals, 35, 10, 744-754.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit., Brue & Oakland, op.cit., Cruz & Bahna op.cit.

Brue & Oakland, op.cit.

Cormier E & Elder JH. (2007). Diet and Child Behavior Problems (Kost och beteendeproblem hos barn): Fakta eller fiktion? Pediatric Nursing, 33, 2, 138-143.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit., Cruz & Bahna op.cit., Cormier & Elder op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit., Cruz & Bahna op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit., Cruz & Bahna op.cit, Cormier & Elder op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit., Cruz & Bahna op.cit, Cormier & Elder op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit.

Cormier & Elder op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit.

Schnoll, Burshteyn, & Cea-Aravena op.cit., Brue & Oakland, op.cit.

Brue & Oakland, op.cit.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.