Förvirrad av Edie: Edie Empire – LiveJournal

Som fan av både Bob Dylan och Andy Warhol insåg jag aldrig att det fanns en så stark koppling mellan dem förrän jag såg filmen ”Factory Girl”. Filmen släpptes i början av 2007, och det hade varit en del snack om att Dylan hotade att stämma producenterna, The Weinstein Company, för sin skildring i filmen.
Factory Girl är Edie Sedgwick som blev Andy Warhols musa (a.k.a. ”Superstar”) i mitten av 60-talet och medverkade i flera av hans filmer. Som nybörjare när det gäller Warhols och Dylans liv och karriärer skulle jag aldrig ha gissat att deras konstnärliga världar på något sätt var sammanflätade. Jag var fascinerad av att få veta att Edie hade en relation med Dylan, även om det finns motstridiga berättelser om karaktären på den relationen.
Dylan var orolig för att hans porträtt i filmen antydde att han var orsaken till Edie Sedgwicks undergång, vilket resulterade i drog- och alkoholmissbruk som ledde till en för tidig död vid 28 års ålder. Filmen, som kritiker har kallat ytlig i sitt berättande, antyder dock att Edie’s undergång orsakades av många faktorer, främst hennes förvirring om vem hon var och hur hon skulle hantera motgångar i sitt liv.
Filmmakarna ger också den Dylan-liknande karaktären i filmen namnet ”Billy Quinn”, jag antar att det är för att undvika en rättsprocess, trots att alla vet att han är tänkt att vara Bob Dylan. I filmen har Edie en passionerad, men kortvarig affär med Billy Quinn. Förhållandet varar inte, men Billy hjälper Edie att få självförtroende och stå upp mot Andy Warhol, som hon anser inte behandlar henne med den respekt eller ekonomiska kompensation som hon förtjänar.
Filmen täcker bara toppen av isberget och motiverade mig att ta reda på fler detaljer om Edie och Dylans förhållande. Det är uppenbart att filmen förvrängde och omorganiserade vissa fakta för att passa sitt syfte, men det visar sig att det stora faktum som utelämnades var att Bob Dylans vän och road manager, Bobby Neuwirth, verkligen var den som hade en lång, passionerad affär med Edie.
Edie träffade faktiskt Dylan och Neuwirth i december 1964 – några månader innan hon träffade Andy Warhol. Vid den tiden bodde Dylan med sin blivande fru Sara Lowndes på Chelsea Hotel, men var fortfarande involverad med Joan Baez, vilket framgår av filmen ”Don’t Look Back” som spelades in i England den 30 april – 10 maj 1965. Edie upprätthöll en vänskap med de två Bobs när hon blev involverad med Andy Warhol och hans filmer mellan mars 1965 och februari 1966.
Mellan Dylan, Neuwirth och Dylans manager, Albert Grossman, hade de alla övertygat Edie om att hon borde sluta arbeta för Andy Warhol och göra en storfilm tillsammans med Bob Dylan. Många tror att Edie var förälskad i Dylan och kan ha haft en kort affär med honom. Hon verkade hoppas att deras förhållande skulle växa när de arbetade på en film tillsammans, vilket är anledningen till att hon blev så förkrossad när hon tydligen fick reda på från Warhol under ett gräl på Gingerman Restaurant i februari 1966 (en scen som skildras i ”Factory Girl”) att Dylan i hemlighet hade gift sig med Sara i november 1965.
Bob Dylan, som Warhol beundrade, besökte faktiskt Factory i januari 1966 och gjorde två provfilmningar (#82 och #83). Du kan se utdrag på http://www.stunned.org/weblog/2007/02/bob_dylans_screen_test.html
Andy Warhol filmade hundratals konstnärer och personligheter för sina ”Screen Tests” mellan början av 1964 och november 1966. Dessa händelser finns dokumenterade i boken ”Andy Warhol’s Screen Tests” av Callie Angell från Andy Warhol Film Project (Whitney Museum of American Art). Som ett tecken på tacksamhet för att han gjorde Screen Test gav Warhol Dylan en gåva i form av sin Elvismålning i silver. Du kan se ett foto av Dylan vid fabriken här: http://www.warholstars.org/x/lp1/bd1nf65.jpg
Dylan och Neuwirth uppmuntrade starkt Edie att lämna Factory i slutet av 1965. Det gjorde hon slutligen i början av 1966. Edies avgång gjorde att Andy Warhol kände sig förrådd inte bara av Edie utan även av Bob Dylan. Warhols hån visade sig i några filmer, bland annat en satir över en harmonikaspelande Dylan-liknande person i ”More Milk Yvette” (1965), en parodi kallad ”Bob Dylan Story” (1966) och en upprepad uppspelning av en Dylan-låt i fel hastighet i ”Imitation of Christ” (1967).
Tyvärr för Edie blev det aldrig något av utsikterna till en film med Dylan. I en av Edies mest kända Warhol-filmer, ”Poor Little Rich Girl” som släpptes i juni 1965, verkar det nu ironiskt att man hör ”It Ain’t Me Babe” av Dylan som spelas i bakgrunden.
Edies intresse för Dylan fick utan tvekan bränsle av den uppmärksamhet hon fick av honom. Bob Dylans album Blonde on Blonde släpptes den 16 maj 1966. En av kvinnorna på inneromslaget var Edie Sedgwick. Några av låtarna ryktades handla om Edie, bland annat ”Just Like a Woman” och ”Leopard-Skin Pill-Box Hat”.
Men även om Edie 1965 fick uppmärksamhet av två av 60-talets mest inflytelserika konstnärer – Dylan och Warhol – hade de båda inom ett år gått vidare utan henne. Warhol ersatte Edie i filmen ”Chelsea Girls” med sångerskan Nico, som hade känt Dylan i Europa och som Albert Grossman hade tagit hit från London. Nico fortsatte att sjunga i Warhols grupp The Velvet Underground. Under tiden inledde Dylan ett familjeliv med Sara och drog sig tillbaka till Woodstock, New York.
När Edie lämnade Factory blev hon mer beroende av droger och hennes förhållande med Bobby Neuwirth tog slut 1967 på grund av hennes drogbruk. När Edie dog 1971 av en uppenbar överdos av droger erkände Andy Warhol knappt att han hade känt henne. Han kom uppenbarligen aldrig över hennes förmodade ”svek”.
Men även om Andy Warhols filmer var avante-garde till sin natur och föga tilltalande för en vanlig publik, var det enda som var uppenbart Edie’s charm och skönhet. På film verkade hon vara en glad, sorglös ung kvinna som älskade livet – prototypen på den moderna flickan. Detta kunde dock inte vara längre från sanningen.
Tyvärr kan Edie inte längre förneka den sorg och desperation som hon höll gömd under fasaden av Warhols ”superstjärna”, vilket är uppenbart i filmen ”Ciao Manhattan” som släpptes 1972, där hon spelar en fiktiv karaktär som bygger på hennes livshistoria.
Och även om hennes liv blev tragiskt kort lever Edies ande och charm vidare i arbetet av två konstnärer som trots sina skilda stilar och attityder hade mer gemensamt än vad de flesta inser.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.