Florida Museum
I hela världen sker det troligen 70-100 hajattacker per år, vilket resulterar i cirka 5 dödsfall. Vi säger ”troligen” eftersom alla hajattacker inte rapporteras; vår information från länder i tredje världen är särskilt dålig, och i andra områden försöker man ibland hålla attacken tyst av rädsla för dålig publicitet.
Historiskt sett var dödligheten mycket högre än i dag, men tillkomsten av lättillgängliga akutmottagningar och förbättrad medicinsk behandling har kraftigt minskat risken för dödlighet. Det faktiska antalet hajattacker ökar säkert varje årtionde på grund av det ökande antalet badande i vattnet, men det finns inget som tyder på att det finns någon förändring i antalet attacker per capita.
De flesta attacker sker i kustnära vatten, vanligtvis innanför en sandbank eller mellan sandbankar där hajar livnär sig och kan fastna vid lågvatten. Områden med branta fallhöjder är också troliga angreppsplatser. Hajar samlas där eftersom deras naturliga föda också samlas i dessa områden.
Det finns tre huvudtyper av oprovocerade hajattacker. De överlägset vanligaste är ”hit and run”-attacker. Dessa inträffar vanligtvis i surfzonen med simmare och surfare som normala måltavlor. Offret ser sällan sin angripare och hajen återvänder inte efter att ha tillfogat ett enda bett- eller skärsår. I de flesta fall rör det sig troligen om fall av förväxling av identiteter som inträffar under förhållanden med dålig sikt i vattnet och en hård fysisk miljö (brytande surfing och starka strömmar/strömmar). En haj som äter i denna livsmiljö måste fatta snabba beslut och göra snabba rörelser för att fånga sin traditionella föda.
När dessa svåra fysiska förhållanden beaktas i samband med provocerande mänskligt utseende och aktiviteter i samband med vattenrekreation (stänk, glänsande smycken, kontrasterande färgade baddräkter, kontrasterande solbränna, särskilt när det gäller fotsulorna), är det inte förvånande att hajar ibland kan misstolka en människa för att vara dess normala byte. Vi misstänker att hajen vid ett bett snabbt inser att människan är ett främmande föremål, eller att den är för stor, och att den omedelbart släpper offret och inte återvänder. En del av dessa attacker kan också vara relaterade till sociala beteenden som inte har med matning att göra, t.ex. dominansbeteenden som ses hos många landlevande djur. Skador på ”hit and run”-offer är vanligtvis begränsade till relativt små skärsår, ofta på benet under knäet, och är sällan livshotande.
Angrepp genom att bulta och bita och smygattacker är visserligen mindre vanliga, men leder till större skador och de flesta dödsfall. Dessa typer av attacker drabbar vanligtvis dykare eller simmare på något djupare vatten, men förekommer på grunt vatten nära kusten i vissa delar av världen. ”Bump and bite”-attacker kännetecknas av att hajen först cirkulerar runt offret och ofta stöter på det före själva attacken. ”Smygattacker” skiljer sig åt genom att attacken sker utan förvarning.
I båda fallen, till skillnad från mönstret för ”hit and run”-attacker, är det inte ovanligt med upprepade attacker och flera eller långvariga bett är normen. Skador som uppkommer vid denna typ av angrepp är vanligtvis ganska allvarliga och leder ofta till döden. Vi tror att dessa typer av attacker är resultatet av utfodring eller antagonistiska beteenden snarare än att det rör sig om fall av förväxlad identitet. De flesta hajattacker i samband med havskatastrofer, t.ex. flygplans- och fartygsolyckor, innebär troligen ”bump and bite”- och ”smyg”-attacker.
Nästan alla stora hajar, ungefär två meter eller längre i total längd, är ett potentiellt hot mot människor. Tre arter har dock upprepade gånger pekats ut som de främsta angriparna av människan: vithajen (Carcharodon carcharias), tigerhajen (Galeocerdo cuvier) och tjurhajen (Carcharhinus leucas). Alla har en kosmopolitisk utbredning, når stora storlekar och äter stora bytesdjur som marina däggdjur, havssköldpaddor och fiskar som normala inslag i sin kost. Dessa arter är troligen ansvariga för en stor del av ”bump and bite”- och ”smyg”-attackerna. Andra arter, däribland den stora hammarhajen (Sphyrna mokarran), den korta makohajen (Isurus oxyrhynchus), den oceaniska vitspetshajen (Carcharhinus longimanus), Galapagoshajen (Carcharhinus galapagensis) och vissa revhajar (t.ex. den karibiska revhajen (Carcharhinus perezi), har också varit inblandade i denna typ av attacker.
Vi vet mindre om gärningsmännen i ”hit and run”-fall eftersom hajen sällan observeras, men det är säkert att anta att ett stort antal arter kan vara inblandade. Bevis från Florida, som har 20-30 attacker av denna typ per år, tyder på att svartspetshajen (Carcharhinus limbatus) är den största boven i denna region.