Flytande blekmedel
Kaliumhypoklorit (KClO) framställdes av den franske vetenskapsmannen Berthollet 1789 genom att klorgas (Cl
2) reagerade med en lösning av kaliumhydroxid (pottaska, KOH). Han upptäckte också dess blekande egenskaper och började saluföra den under namnet Eau de Javel (”vatten från Javel”) efter den stadsdel i Paris där den tillverkades. Det var den första produkten som var särskilt avsedd för detta ändamål, och den förkortade processen att bleka nytillverkat tyg från månader till timmar.
Den skotska kemisten och industrimannen Charles Tennant föreslog 1798 en lösning av kalciumhypoklorit som ett alternativ till Javelvatten, och patenterade blekningspulver (fast kalciumhypoklorit, Ca(ClO)2) 1799.
Omkring 1820 ersatte Antoine Labarraque kaliumklorid med den mycket billigare prekursorn natriumhydroxid (sodalut, NaOH) och framställde på så sätt Eau de Labarraque, i princip samma ”flytande blekmedel” (NaClO) som fortfarande används i dag. Han upptäckte också dess desinficerande egenskaper och bidrog till att sprida det över hela världen för detta ändamål. Hans arbete förbättrade i hög grad den medicinska praktiken, folkhälsan, de sanitära förhållandena på sjukhus, slakterier och alla industrier som arbetar med animaliska produkter – decennier innan Pasteur och andra etablerade bakterieteorin om sjukdomar. Framför allt ledde det till den nästan universella användningen av klorering av kranvatten för att förhindra spridning av sjukdomar som tyfus och kolera.