Fotoändring
Kameran uppfanns 1839 och redan under det följande decenniet hade fotograferna börjat manipulera fotografiska bilder. Till en början var manipuleringen en del av utforskandet av det nya mediets konstnärliga potential. Snart började man inse fotografiets informationskraft.
Teknikerna för fotoändring har utnyttjats för att generera bilder som skiljer sig från den faktiska scenen som fotograferas i syfte att samla in underrättelseinformation eller för att vilseleda. På 1940-talet manipulerade till exempel Sovjetunionen aktivt foton i en kampanj av desinformation för att porträttera sina ledare positivt.
I underrättelse- och säkerhetskretsar tjänar fotoändring två viktiga syften. Det första syftet är att samla in information, oftast genom förstoring av foton. Användningen av spionsatelliter avslöjar anläggningar och verksamheter som kan vara avgörande för den nationella säkerheten. Ett exempel är de berömda bilderna av en sovjetisk raketanläggning på Kuba under John F. Kennedys presidentskap. I modern tid har satellitbilder som påstås visa anläggningar för produktion av biologiska vapen ökat Förenta staternas beslutsamhet att störta Iraks regering. Möjligheten att ta fram fotografier som avslöjar fler detaljer än traditionella fotografier, särskilt på längre avstånd eller med hjälp av små kameror, har ökat den information som kan samlas in.
Det andra syftet med fotomanipulation är att vilseleda eller bedra. Med den nya tekniken är det lättare än någonsin tidigare att ändra en fotografisk bild. I ett traditionellt fotografi kan till exempel skillnaden i hudton mellan ett ansikte och halsen eller skuggor som pekar åt olika håll vara ledtrådar om att en bild har manipulerats. Dessa visuella skillnader kan dock elimineras i den digitala bilden. Därför har förmågan att generera falsk eller vilseledande information blivit rutin.
Traditionell fotoändring. På tiden före den digitala tekniken utfördes fotoändringen i mörkrummet under framkallning och utskrift av fotografiet. I en teknik som kallas dodging (dunkning) döljdes det ljus som sken genom det fotografiska negativet på det ljuskänsliga pappret. Eftersom mindre ljus träffar pappret, framstår det området som ljusare på den framkallade bilden. Med tekniken bränning däremot kan en större mängd ljus träffa det fotografiska pappret. Resultatet av bränningen är att området framstår som mörkare i utskriften.
Den traditionella tekniken med skymning och bränning används för att förstärka eller dölja aspekter av fotot. Likaså kan detaljer uteslutas från en bild med hjälp av beskärning, där endast den valda delen av bilden skrivs ut. Fotografier kan också förstoras för att selektivt skriva ut delar av bilden. Förstoring kan dock inte göras i all oändlighet, eftersom den eventuella oförmågan att separera bildens informationskomponenter från varandra ger en suddig bild.
En skicklig tekniker kan till och med måla en bild för att ta bort någon och ersätta personen med bakgrunden. Genom att fotografera den förändrade bilden får man fram en bild som ofta kan likna den riktiga bilden. Ett klassiskt exempel på denna manipulering är bilden av Vladimir Lenin som talar till en folkmassa framför Bolsjojteatern i Moskva 1920. I
verkligheten fanns även Leon Trotskij med på filmen. I en massiv kampanj av historisk revisionism under Josef Stalins ledarskap raderades Trotskijs inblandning i denna och andra fotograferade händelser i ett försök att rensa ut minnet av oppositionen mot Stalins ledarskap.
Ett annat trick för fotomanipulation är den falska bildtexten till en bild. Genom att utesluta, överdriva eller förfalska detaljer i en bild kan betraktaren misstolka det man ser. Under andra världskriget plöjde USA till exempel åkrar på vissa öar i södra Stilla havet och tog sedan flygfoton av dem. Bilderna märktes som flygbaser, vilket skapade en illusion om att de militära resurserna i området var mycket mer omfattande än vad som faktiskt var fallet.
Digital fotoändring. När den digitala fotografin kom revolutionerade den möjligheten att ändra fotografier. De mödosamma mörkrumsmanipulationerna från tidigare tider kunde åstadkommas med några få kommandon i specialiserad fotoprogramvara.
I traditionell fotografering kommer det reflekterade ljuset från motivet in i kameran genom objektivet och fokuseras på ytan av en ljuskänslig emulsion. Emulsionen registrerar bilden, som kan strålas ut på ljuskänsligt fotopapper. Papperet behandlas därefter med kemikalier för att bilden ska framträda. Det är under denna senare utskriftsprocess som förändringen av fotografiet kan åstadkommas.
I digitalfotografering fokuseras det reflekterade ljuset som kommer in i kameran på ett chip som är känt som en laddad kopplingsanordning (CCD). CCD:ns yta innehåller en rad ljuskänsliga fotodioder. Varje diod representerar en pixel (den grundläggande enheten för programmerbar färg i en datorbild). Varje fotodiod är kopplad till en transistor som skickar en elektrisk signal (vars spänning motsvarar den ljusintensitet som registrerats på fotodioden) till ett annat chip. Det andra chipet omvandlar den elektriska signalen till digital information – 1s och 0s – som kan tolkas av datoriserade program för fotomanipulering.
Färger tilldelas en kodsekvens mellan 0 och 255. 0 är svart och 255 avslöjar den mest intensiva nyans av rött som är möjlig för programvaran. Dessa kodade tilldelningar omvandlas i sin tur till sekvenser av 0:or och 1:or. Svart är till exempel 00000000, medan den mest intensiva röda färgen är 1111111111. Nyanser däremellan är kombinationer av 0:or och 1:or i de åttasiffriga sekvenserna.
Digital fotomanipulation innebär att de digitala 1:orna och 0:orna ändras eller avlägsnas. Att ändra en åttasiffrig sekvens är trivialt. När den digitala informationen rekonstrueras till en elektronisk bild kan resultatet bli en förändrad färg.
Förutom färgförändring är en myriad av effekter möjliga, bland annat färgförbättring, eliminering av områden i bilden, ökad kontrast, korrigering av en suddig bild och sammanslagning av andra bilder med originalbilden (en fotografisk version av ”klipp och klistra”-åtgärderna i ordbehandling).
I takt med att programvaran för digital fotomanipulering har blivit alltmer tekniskt sofistikerad och människor har blivit bättre på att använda programvaran har det blivit en stor utmaning att upptäcka manipulerade bilder. Den digitala fotomanipulationen är nu så sofistikerad att det ibland kan vara omöjligt att urskilja om personer eller föremål på ett fotografi faktiskt fanns där när fotot togs. Detta har lett till ansträngningar, särskilt inom militären och underrättelsetjänsten, för att skapa ett system för bildverifiering. I detta avseende har United States Air Force Research Laboratory i Rom, New York, utvecklat en teknik som kallas digital vattenmärkning. I likhet med vattenmärkningen av pappersvaluta för att fastställa äktheten, bäddar digital vattenmärkning in en krypterad bild över den faktiska fotobilden. Den krypterade bilden är osynlig för blotta ögat, men kan upptäckas av speciellt utformade bildskannrar. Avsaknaden av det digitala vattenmärket är ett bevis på att bilden har ändrats.
Digitala kameror kan också monteras i satelliter i omloppsbana hundratals kilometer över jorden. Dessa kameror kan ge bilder som kan manipuleras så att objekt som är så nära varandra som en meter eller två kan särskiljas visuellt från varandra. Denna upplösning är en stor förbättring jämfört med vad som är möjligt med traditionell ljuskänslig fotografisk film. Denna form av digital fotomanipulation har förbättrat underrättelsetjänsternas möjligheter att spionera på andra länder eller organisationer på långt avstånd.
I USA, är regeringens granskning och tolkning av fotografier en uppgift för National Imagery and Mapping Agency’s National Photographic Interpretation Center (tidigare en del av Central Intelligence Agency’s Directorate of Science and Technology).
” ” ” Ytterligare LÄSNING:
BÖcker:
Beale, Stephen. Tricks och tekniker för webben: Fotomanipulation: Snabba lösningar för praktisk webbdesign. Gloucester, MA: Rockport Publishers, 2002.
Brugioni, Dino A. Photo Fakery: The History and Techniques of Photographic Deception. Washington, D.C.: Brassey’s, 1999.
SEE ALSO
Computer Modeling
Document Forgery