Gå den extra milen för fåglar

Gå den extra milen för fåglar

Invasiva fåglar anlände först till Nordamerika för mer än 400 år sedan. Sedan dess har en stadig ström av introduktioner – både avsiktliga och oavsiktliga – ökat deras antal. I dag har nästan 100 icke-inhemska fågelarter självbärande populationer i USA.

Från lila svamphöns, som är begränsad till ett litet område i sydöstra Florida, till europeiska stare, som är vanligt förekommande i hela USA, varierar dessa fåglars räckvidd och påverkan kraftigt.

Den goda nyheten är att inte alla introducerade fåglar orsakar omfattande skada. Men de som gör det – de som oftast kallas ”invasiva” – utgör en rad allvarliga hot. De slukar grödor, bär på sjukdomar och konkurrerar ut inhemska fåglar när det gäller föda, häckningsplatser och häckningsområden. Införda hussparvar, till exempel, kommer att driva ut – och till och med döda – inhemska arter som t.ex. blåmesar när de slåss om bohålen.

Kontroll av invasiva fåglar är en nödvändighet i vissa situationer, och vissa myndigheter har antagit en politik för att motverka invasiva fåglar. Några av de största populationerna av invasiva fåglar har dock minskat under de senaste 50 åren i takt med att fågelpopulationen har minskat i Nordamerika, vilket har lett till att mer än 3 miljarder fåglar har försvunnit från den totala fågelpopulationen.

Trots dessa dramatiska förluster är invasiva fåglar långt ifrån borta, och det råder ingen tvekan om att dessa anpassningsbara nykomlingar kommer att finnas hos oss under lång tid.

Ta en titt på vår lista över sju av de mest talrika och utbredda invasiva fåglarna nedan.

Europeisk starr

En beundrare av Shakespeare släppte ut 60 europeiska stare i Central Park på 1890-talet i ett missriktad försök att befolka det amerikanska landskapet med alla fåglar som hyllades – eller åtminstone nämndes – av barden. När dessa fåglar, som ursprungligen bodde i Europa, sydvästra Asien och Nordafrika, väl etablerade sig spreds de snabbt.

Starlings finns nu på hela den amerikanska kontinenten, och med en population på 46 miljoner är de en av våra vanligaste sångfåglar. Trots detta har deras antal minskat med mer än hälften under de senaste 50 åren.

Det uppskattas att starlings orsakar mer än 800 miljoner dollar i skördeskador varje år i USA. Dessutom fördriver de ofta inhemska fåglar från sina bon, vilket har gett upphov till farhågor om deras inverkan på andra arters reproduktionstakt. De är också kända för att bära på en rad olika fågelsjukdomar (transmissibel gastroenterit, blastomykos och salmonella), och deras avföring utgör ett tillväxtmedium för Histoplasma capsulatum, en svamp som orsakar lunginfektioner hos människor.

Rockduva

Rockduvor är inhemska i Europa, Nordafrika och delar av Asien. De anlände till Nordamerika med engelska kolonister i början av 1600-talet och inledde snart sina egna kolonisationsförsök och nådde så småningom hela det kontinentala USA, stora delar av Kanada och till och med delar av södra Alaska.

Trots att populationerna av Rock Pigeon har minskat med 46 procent under de senaste 50 åren är de fortfarande vanliga i USA, med en uppskattad population på 8,4 miljoner individer. Vanligtvis observeras dessa fåglar i städer eller på gårdar, men de trivs i av människan förändrade landskap.

Och även om det finns få bevis för att klippduvorna har en negativ inverkan på inhemska fåglar, bär de på en rad olika parasiter och patogener, bland annat fågelinfluensa.

Husfink

Husfinken, som ursprungligen fanns i västra USA och Mexiko, introducerades i östra USA 1939, när djurhandlare på Long Island släppte ut en grupp fåglar för att slippa åtal för försäljningen av dem.

Populationen växte snabbt och inom 50 år hade fåglarna koloniserat hela östra USA.

Husfinken finns nu över hela landet, med en population som överstiger 30 miljoner. (De introducerades på Hawai’i omkring 1859.)

Likt andra invasiva fåglar har antalet husfinkar varit på nedgång. Sedan 1993 har populationerna minskat med 3 procent per år i USA. Ändå är de fortfarande en av våra vanligaste trädgårdsfåglar.

Tack vare sin glada sång och sina ljusa färger har husfinken fått ett bättre mottagande än andra invasiva fåglar. De verkar ha liten inverkan på de flesta andra fåglar, även om de kan konkurrera ut purpurfinkar där arterna överlappar varandra.

Kräfthäger

Denna anpassningsbara häger kallas ibland för en invasiv art. Men eftersom fågeln kom på egen hand via goda vindar från Afrika kan den mer korrekt kallas en kolonisatör. Oavsett vad man kallar den är det dock ingen tvekan om att boskapshägern har blivit en mycket vanlig art sedan den anlände till Nordamerika 1941.

Nu är boskapshägern en av de mest talrika av sin stam på kontinenten och ses ofta i många av USA:s södra delstater. Även om dess antal har minskat med hälften under de senaste 50 åren, överstiger USA:s populationer av boskapshägrar fortfarande uppskattningsvis 1 miljon.

Boskapshägrar verkar inte påverka inhemska fågelpopulationer negativt, och eftersom de äter flugor och ibland fästingar på eller i närheten av boskap, gynnar de troligen boskapsindustrin. Deras kolonier betraktas dock ibland som olägenheter på grund av deras buller, lukt och närhet till mänskliga populationer.

House Sparrow

House Sparrows introducerades i Brooklyn 1851 som ett sätt att kontrollera larvpopulationer och på så sätt skydda stadens lindträd från lindmottar. Efter flera efterföljande utsättningar gjorde denna sångfågel från den gamla världen hela det kontinentala USA till sitt hem på mindre än 50 år.

Hussparven, som ursprungligen fanns i Europa och Asien, är nu en av de mest spridda fåglarna i världen. I USA är de en av de vanligaste fåglarna, med en population på över 7 miljoner.

Denna siffra är dock långt ifrån 1940-talet, då uppskattningsvis 150 miljoner husspovar bodde i landet. Orsaken till deras nedgång är inte helt klarlagd, även om det verkar som om industrialiseringen av de amerikanska jordbruken kan spela en roll.

Vissa jordbrukare anser att hussparvar är skadedjur, och de är hårda konkurrenter om häckningsutrymme, vilket gör att de fördriver inhemska arter från häckningslådor.

Eurasisk halsbandsduva

Eurasiska halsbandsduvor släpptes för första gången ut i naturen under ett inbrott i en djuraffär på Bahamas 1974. Efter att ha nått södra Florida på 1980-talet fortsatte dessa stora, bleka duvor att bosätta sig i Nordamerika i en takt som inte kan jämföras med andra invasiva arter.

Historiskt sett har de funnits från Turkiet till Sri Lanka, men nu finns de i större delen av USA, även om de i stort sett saknas i New England och övre Mellanvästern. Den amerikanska populationen uppgår nu till 400 000 individer och har ökat med nästan 37 procent per år.

Med tanke på att de är nyanlända är det fortfarande tidigt att avgöra vilken eventuell påverkan de har på inhemska fåglar. Hittills verkar effekten vara minimal, även om det kan förändras när de rör sig norrut.

Ringhalsad fasan

De första försöken att introducera den ringhalsade fasanen i USA inleddes på 1730-talet, då flera av dessa höglandsfåglar släpptes ut av guvernörerna i New York och New Hampshire. Men det var troligen inte förrän på 1880-talet som en självförsörjande population äntligen fick fotfäste i Nordamerika.

Med hjälp av ytterligare introduktioner under de följande decennierna spred sig fåglarna snabbt, och på 1930-talet var fasanerna etablerade i en stor del av sitt nuvarande utbredningsområde, bland annat i väst, på de stora slätterna, i Mellanvästern och i Atlantstaterna.

Ringhalsade fasaner, som ursprungligen bodde i en stor del av det tempererade Asien från Svarta havet till Korea och vidare, har anpassat sig väl till Nordamerika, och mer än 14 miljoner av dem finns nu i USA. Nedgången beror sannolikt delvis på moderna jordbruksmetoder som har försämrat livsmiljön.

Ringhalsade fasaner är kända för att trakassera andra markhäckande fåglar, t.ex. större präriehöns och gråhöns (som också har introducerats), och fasanhonor lägger ibland sina ägg i dessa arters bon.