Hannibal Recap: Mouth to Mouth Abomination – TVLine Hannibal Recap: Hannibal Recap:
Hannibal, gamle vän, du tappade bort mig den här veckan.
Jag vet att Raul Esparzas Dr. Frederick Chilton är fåfäng, högfärdig, oduglig, smart, illvillig och alla möjliga andra obehagliga adjektiv. Och jag ska erkänna att jag inte kände minsta lilla sympati när killen fick några av sina organ smärtsamt avlägsnade av Abel Gideon i säsong 1 – eller när Chilton fick en kula i ansiktet (avfyrad av den djupt förvirrade Miriam Lass) i säsong 2.
Men det finns en skillnad mellan att skratta hjärtligt i slutet av den stora filmen ”Lammens tystnad” – du vet scenen där Dr. Frederick Frederick får en skrattande skrattning i slutet av ”Lammens tystnad” – du vet scenen där Dr. Frederick får en skrattande skrattning i slutet av ”Lammens tystnad” – du vet scenen där Dr. Frederick får en skrattande skrattning i slutet av ”Lammets tystnad”. Lecter berättar för Clarice via telefon att han ”bjuder en gammal vän på middag” (samtidigt som han spionerar på en semesterfirande Frederick) – jämfört med att se killen få sin nakna kropp fastlimmad på en stol, få läpparna avrivna av en sociopat med världens sämsta tandproteser och sedan bli flambränd till en mumlande hög av blottade tänder, förkolnat skinn och blodröda muskler och senor.
Det här kan låta som ett fånigt klagomål i en sammanfattning av Hannibal. Jag menar, i tre säsonger nu har detta varit en serie som triumferande har suttit i skärningspunkten mellan vackert och hemskt, som har gift det makabra med det meditativa. Och mycket av bildspråket här kommer direkt från Thomas Harris romaner. Dessutom har jag varit fullständigt besatt av nästan varenda minut av den (eller, för att vara mer specifik, säsongerna 1 och 2, och en stor del av tandfen i säsong 3).
Populär på TVLine
Men mitt problem med Francis Dolarhydes fysiska och psykiska tortyr av Chilton i ”The Number of the Beast is 666” är att till skillnad från så många av Bryan Fullers vackra mardrömmar under de senaste säsongerna var de kränkningar som Chilton utsattes för bara hemska och upprörande – utan att vara särskilt skrämmande eller insiktsfulla. Om jag hade velat tillbringa en timme med att titta på en kille som gnäller för sitt liv – och sedan blir oemotsägligt stympad – finns det gott om tortyrporrfilmer som Saw eller Hostel eller vad det nu kan vara som finns tillgängliga på begäran. Jag förväntar mig att Hannibal ska vara smartare, bättre, roligare och mer uppfinningsrik. Med bara en episod kvar innan seriefinalen, lämnade den allmänna otrevligheten och de många problemen med handlingen i det här avsnittet mig med en känsla av att ännu ett dystert existentiellt samtal mellan Will och Abigail-dockan skulle ha varit mer fängslande.
Kanske är det bara jag? (Du ska verkligen känna dig välkommen att sätta en ishacka i min hjärna och koka mina lungor – verbalt talat – nere i kommentarerna.) Hur som helst, låt oss kortfattat återberätta veckans viktigaste händelser:
* Will, Jack och Alana – tillsammans med Chilton – bestämmer sig för att locka tandfen genom att placera en artikel i Freddie Lounds tidning, där Will och Frederick framställer landets hetaste seriemördare som ”en ond, pervers, sexuellt misslyckad – ett djur”, för att inte tala om ”produkten av ett incestuöst hem”.”
* Chilton besöker dr Lecter och surar över att Hannibals senaste artiklar i Northern Medical Journal of Psychiatry har motbevisat det försvar för sinnessjukdom som han hade kokat ihop för att rädda kannibalens liv. Chilton fortsätter med att måla upp en bild av en Hannibal som sent i livet blir utlämnad till den allmänna befolkningen, som sedan används för sex av yngre fångar och gråter över sin ovilja mot psykavdelningens stuvade aprikoser. (Okej, kanske Frederick hade rätt i det)
* Vi får flera exempel på Will i ”terapi” med Bedelia. I avsnittets öppningsscen verkar hon märkligt upphetsad när hon berättar för Will att Hannibal bara vill att hon ska dö av egen hand – och bara om han får äta upp henne när hon är färdig. (Du Maurier är en riktigt knäpp brud – och Gillian Andersons prestation är fortfarande lika läckert skruvad som allt annat på TV, eller hur?). Mest intressant av allt är dock att hon verbaliserar sina teorier om den snedvridna Will-Lecter-kopplingen som har gett upphov till en hel del ”shipping” på internet, men som aldrig har varit mer än subtext i serien. Bedelia menar att Hannibal ”finner näring i själva åsynen av Will” – och frågar sedan sin ”patient”: ”Men lider du av honom?”
* FBI:s plan går i stöpet när Francis inte ger sig på Will – i stället riktar han in sig på Chilton, som hamnar fastklistrad vid en stol och tigger för sitt liv. Vid ett tillfälle under Chiltons fångenskap stannar Reba till för att besöka ”D”, och även om hon inte kan se den utsatta terapeuten får man intrycket att den blinda kvinnan känner en annan (möjligen skräckslagen) person i sin närvaro. Efter att hon har gått spelar tandfen upp ett bildspel med sina hemska verk för Chilton, tvingar honom att återkalla sin fördömande bedömning av den röda draken inför kameran, sliter av Chiltons läppar med sina tänder och återskapar sedan Wills fejkade ”Freddie down the hill”-inferno med hjälp av Chilton och en dunk bensin.
* När ett paket anländer till sjukhuset för Lecter ger Alana det oförklarligt nog till honom för att han ska öppna det – i stället för att undersöka innehållet i förväg. Det är en lapp från Francis – ”Med dessa förolämpade han mig” – tillsammans med Chiltons avrivna läppar. Hannibal skrapar ner en med samma ondska och entusiasm som ett litet barn som smyger sig på en gummibjörn före middagen, och gör sedan en skarp iakttagelse till Dr. Bloom: ”Du kunde ha gett allt som dr Chilton kunde. Det hade varit din läpp som jag hade smakat – igen.”
* Chilton, förkolnad och lemlästad, anklagar Will för att ha lurat honom – Will lade trots allt sin hand på Chilton på fotot för Lounds reportage, vilket gjorde honom till den ”hund” som tandfen skulle slå till mot först.
* Det framgår tydligt av Wills sista möte med Bedelia att han – med Britney Spears ord – inte är så oskyldig.
Bedelia: ”Kanske du ville sätta Dr. Chilton i fängelse. Chilton i fara – bara lite.”
Will: ”Jag undrar.”
Bedelia: ”Måste du undra?”
Will: ”Nej.”
Bedelia räknar med att Will ville se vad som skulle hända med Chilton, och tillägger sedan – med en återkoppling till sin egen italienska turné för att mörda genom ombud – ”Du kan lika gärna ha slagit tändstickan – det är delaktighet.”
* Under tiden kidnappar Francis Reba – han binder henne, sätter munkavle på henne och tar henne med sig tillbaka till sitt gömställe. Hennes tidigare ord – ”Jag är inte så märkt av livet att jag är oförmögen att älska. Jag hoppas att du inte heller är det.” – kommer tillbaka för att hemsöka henne när Francis erkänner att han är den röda draken som har skapat rubriker genom att ”förändra” (den nya PC-termen för ”slakta”) familjer. Hans imaginära vingar breder ut sig bredare och ärorikare än någonsin – och vi vet nu att han antingen kommer att bränna allt som ligger framför honom, eller att han kommer att bli dödad av en modig (om än bräcklig) riddare.