Hur man kan besöka USA:s mest exklusiva golfbanor och samtidigt förbränna kalorier

Hur man kan besöka USA:s mest exklusiva golfbanor och samtidigt förbränna kalorier

Under helgen den 4 juli tillbringade jag ett par dagar och nätter i East Hampton, New York, den tjusiga byn vid havet på Long Islands East End. Det fanns ingen golf på programmet, så på söndagsmorgonen tänkte jag klia på klådan genom att snöra på mig löparskorna och ge mig ut på en travtur i närheten av Maidstone Club, som låg ungefär en och en halv mil från den plats där jag och min familj bodde.

Maidstone, som har sitt namn från det ursprungliga namnet East Hampton, debuterade som en strandig golfflykt för Manhattans societetsmänniskor redan i slutet av 1800-talet. Alla dessa år senare har inte mycket förändrats. Golfhålen är fortfarande sand- och vindpinade, och klubben är fortfarande svårare att komma in på än vad ett supermax-fängelse är att komma ut ur. Enligt historien nekades Groucho Marx medlemskap. Detsamma gällde Diana Ross, trots att hennes dåvarande make, en norsk rederimagnat, var en hederlig medlem.

Den stora paradoxen med Maidstone är dock att trots all dess exklusivitet av Gatsby-karaktär är det faktiskt anmärkningsvärt lättillgängligt för allmänheten genom den väg som delar det i två delar. Jag kom på sätt och vis ihåg detta från ett besök för länge sedan, men mina minnen av platsen och dess miljö hade bleknat. Så en ångande morgon satte jag på mina AirPods och begav mig mot staden, vagt i riktning mot klubben.

Den inledande sträckan av min löprunda tog mig nedför Mill Hill Lane, en ytterst charmig väg som kantas av halmtak och ett tätt lövtak. Den ledde mig till Main Street, där jag svängde till vänster, gick över vid en stoppskylt och stötte på ett par dussin människor som tog del av en gudstjänst på gräsmattestolar (och i masker) framför St Luke’s Episcopal Church. Jag fortsatte att köra västerut, nu på James Lane, mot vad jag trodde var klubbens ingång, på Maidstone Lane. En vänstersväng där tog mig ner på en lång stig som verkligen ledde till klubben, men bara till fel del av den. Några förbipasserande som var klädda i vitt från topp till tå borde ha tipsat mig. Jag hade kommit fram till Maidstones tennisklubb.

När jag gick tillbaka rann svetten nu nerför pannan och benen kändes tunga; pinoten från kvällen innan hjälpte inte. Tillbaka på James Lane svängde jag till höger och gick tillbaka österut. Nästa gata var Dunemere. Värt ett försök, tänkte jag.

En ny högersväng. I ytterligare en kvarts mil, fortfarande inga tecken på banan – tills… var den det? Ja! En fairway! Där var hon! Mighty Maidstone, nr 64 på GOLF:s lista över världens bästa banor. Jag pressade mig vidare, uppiggad av det dunsiga mästerverket på vardera sidan om mig. Vem behöver Red Bull när Willie och Jack Parks hantverk (med en uppdatering 2013 från Coore & Crenshaw!) kan fylla samma roll? För varje steg jag tog avslöjade sig banan långsamt. Den andra green till vänster om mig, den tredje tee till höger om mig och precis bredvid den dogleg-right 16:e, som slingrar sig runt en damm. När jag stannade för att ta en bild kom en leende cyklist farande förbi och vinkade.

Jag sprang vidare, förbi 2:a tee och till korsningen mellan Dunemere och Highway Beyond the Pond, där den pinchiga 17:e greenen ligger tvärs över gatan från greenen vid 1:a tee. Banan var full av golfspelare i alla åldrar. Uppe vid första tee var klubbstugan vid stranden synlig. Strax väster om mig fanns den 18:e tee och strax därefter den bortre delen av övningsbanan. Man kan inte se hela Maidstone från de vägar som löper genom området – definitivt inte stugorna uppe vid havet eller poolen där medlemmarna dricker sina Southsides – men man kan få en känsla för platsen.

För att få en närmare titt var jag frestad att gå ner på en av de grusvägar som förbinder banan med vägarna, men skyltarna ”No Trespassing” fick mig att tveka. Dessutom var jag nu mer än tre mil från min startpunkt och kvicksilvret steg snabbt. Mina trötta ben behövde ta sig hemåt.

Returresan fick mig att tänka på andra löpar-/cykel-/cykelvägar som ger dig en titt på några av den amerikanska golfens mest heliga marker och tuffaste teestider. Att köra förbi dessa banor är naturligtvis också ett alternativ, men genom att springa eller gå får man mer tid att uppskatta sevärdheterna, ljuden och lukterna (den salta luften!) och att smälta landskapets nyanser. Högst upp på listan står säkert 17-Mile Drive, som slingrar sig förbi Monterey Peninsula Club, Spyglass Hill och ger dig till och med en glimt av den berömda Alister MacKenzie-designen på Cypress Point Club. Längre söderut ger vägen en glimt av Pebble Beachs härligheter. Nackdelen: Vem vill springa 17 miles?

Ardmore Street och Golf House Road, som löper förbi och genom Merion Golf Club, är en mycket mer hanterbar utflykt. På Google Maps ritade jag ut en rutt på 2,25 mil som skulle ge dig en obehindrad titt på första och andra hålet, plus en stor del av den bakre nioan. Bränner du kalorier när du återupplever Justin Roses omskakande U.S. Open-seger? Det kan inte ens din Peleton erbjuda dig. En annan U.S. Open-plats, Oakmont Country Club, är känd för att vara delad av Pennsylvania Turnpike, men den har två nackdelar: (1) det är inte roligt att köra med 18-hjuliga fordon, och (2) vägen erbjuder ingen utsikt över banan eftersom den ligger under den.

Ett par vägar och stigar som löper genom kända offentliga banor kommer också i åtanke: När du navigerar på Round Swamp Road får du en fantastisk utsikt över ett av de svåraste hålen i golf, det 15:e par-4-hålet på Black Course vid Bethpage State Park. På andra sidan landet har Bandon Dunes sex mil vandringsleder som slingrar sig genom fyra av de berömda banorna. Den mest krävande av dessa vandringar, den 2,4 mil långa Dunetrail inom Bandon Trails, belönar vandrare och löpare med ett varierat utbud av flora och fauna, allt från Port Orford cedrar till hackspettar.

I förra veckan, när jag vilade bekvämt i min soffa, frågade jag mina kollegor efter fler av golfens mest spännande artärer. (Golf Road, som löper parallellt med det 18:e hålet på Old Course i St. Andrews, är spelets väg för motstånd, men för den här övningen håller vi oss till den amerikanska sidan). East End Road, på Fishers Island, erbjuder en fantastisk utsikt över en golfbana som är ännu mer exklusiv än Maidstone: Seth Raynor-juvelen på Fishers Island Club. På den historiska Field Club of Omaha måste golfspelarna korsa en allmän gata – Woolworth Avenue – fyra gånger under sina rundor. Klubben har utan framgång lobbat för att staden ska stänga delar av vägen och hävdar att det har skadat klubbens förmåga att locka nya medlemmar. Skäms! Vad roligt skulle det vara att stänga den för oss smygande snokare!

Tuckahoe Road löper rakt förbi Shinnecock Hills klubbhus av klappbräda och ger en titt på inte bara banan på Shinnecock utan även på designen på dess kraftigt underskattade granne, Southampton GC. Ta Tuckahoe Road tills du kommer till Sebonac Road. En vänstersväng där leder dig till Shrubland Road, som tar dig rakt igenom den södra änden av National Golf Links of America med utsikt över Sebonack Golf Club.

Hela slingan är cirka 4,2 mil, en resa som du sent kommer att glömma. (Min kollega Michael Bamberger berättade för mig att för en tidningsartikel som han skrev om NGL på 1980-talet tog fotografen som fick i uppdrag att skriva artikeln alla sina bilder från, ja, vägen.)

Om Washington Road, den kommersiella genomfartsled som gränsar till Augusta National? Tyvärr kommer en körning uppför den gatan inte att avslöja ens en tum av Augustas grönskande fairways. Men om golf-road-jägare vet var de ska leta kan de få en titt på något ännu bättre: Magnolia Lane.