Ingen fördel med att använda järnbisglycinat som järnförstärkare

admin 0 Comments Articles

Ingen fördel med att använda järnbisglycinat som järnförstärkare

Kära herrn:

I juni 2000-numret av tidskriften jämförde Bovell-Benjamin et al (1) upptaget av järn från järnsulfat, järnbisglycinat och järntrisglycinat som tillsattes till en hel majsmjöl. De drog slutsatsen att järnabsorptionen var bättre från järnbisglycinat än från järnsulfat eller järntrisglycinat och att järnbisglycinat var en effektiv och säker järnkälla som var särskilt användbar som järnförstärkare i kost som var rik på fytat. Deras andra viktiga slutsats var att järn från järnbisglycinat inte utbyts i den intestinala icke-hemjärnpoolen med järn från majs eller järn(II)sulfat.

Vid jämförelser av järnabsorption från måltider måste den procentuella absorptionen, baserad på spårämnesmetodik, multipliceras med de mängder järn som finns i motsvarande märkta pooler. Bovell-Benjamin et al drog slutsatsen att järn från järnbisglycinat inte utbyts med järn från majs eller järnsulfat. Denna slutsats grundade sig på observationer om att när samma mängder järn som järn(II)sulfat och järn(II)bisglycinat gavs separat tillsammans med majsmjölet, var järnabsorptionen 1,7 % respektive 6,0 %; när samma mängder järn lades till samma majsmjöl var absorptionen av spårämnena 1,0 % respektive 6,8 %. Författarna kombinerade den genomsnittliga procentuella absorptionen i deras studier 1A och 1B, som då var 1,3 % respektive 6,4 %, vilket tyder på en 4,7 gånger större absorption av järn från järnbisglycinat (P < 0,05). Det är oklart hur slutsatsen om ”inget utbyte” drogs mellan etiketterna i tarmpoolen i studie 1B. Eftersom absorptionsstudierna gjordes på samma försökspersoner kan dock uppgifterna analyseras på ett mer känsligt och specifikt sätt genom att man jämför absorptionen hos samma försökspersoner och inte hos två grupper av försökspersoner. Den genomsnittliga absorptionen av järn från spårämnet för järnsulfat som gavs enbart tillsammans med majs var 1,7 % (studie 1A); när järnsulfat gavs tillsammans med majs och järnbisglycinat (studie 1B) var absorptionen lägre (1,0 %). Dessa medelvärden tyder på att absorptionen var olika i de två studierna. När vi jämförde mer korrekt de enskilda förhållandena i absorptionen av spårämnet järn(II)sulfat i studierna 1A och 1B var detta medelförhållande 1,653 (t = 2,436, P = 0,0375). En motsvarande jämförelse av järnbisglycinat i studierna 1A och 1B visade att absorptionen var densamma när järnisulfat gavs ensamt i studie 1A och när det gavs tillsammans med samma mängd järnisulfat i samma måltider i studie 1B (medelkvot: 0,956, t = -0,299, P = 0,77). Detta innebär 1) att absorptionen av järn från den icke-järnhaltiga järnpoolen minskade med ≈40 % (1/1,65) när järnsulfat gavs tillsammans med järnbisglycinat och 2) att den procentuella absorptionen av järn från en hypotetisk kelatpool av järnbisglycinat inte påverkades. Den mest uppenbara förklaringen är att en del järn flyttades från ”järnbisglycinatpoolen” till ”majspoolen”, som vi vet från flera tidigare studier är enhetligt märkt av det tillsatta järnsulfatet.

Allt detta innebär att järnabsorptionen från järnsulfat som gavs tillsammans med majs i studie 1A mättes korrekt. Absorptionen av järn från järnbisglycinat i studie 1A kan dock inte beräknas eftersom vi inte vet 1) hur mycket järn som flyttades från järnbisglycinat till den icke-hemjärnpool som finns i majs, och därmed 2) hur mycket järn som förblev i chelatform. Vi vet från studie 2A att järn i järnbisglycinat absorberas sämre än järnsulfat när det ges ensamt. Man kan anta att järnbisglycinat delvis dissocieras och att en okänd, men möjligen avsevärd, mängd järn frigörs i den icke-järnhaltiga poolen (majsmjölspoolen). Ett absolut villkor i denna typ av spårämnesstudier är att känna till järnets specifika aktivitet.

Detta skulle innebära att det är omöjligt att uppskatta den totala mängden absorberat järn. Egentligen är det enda sättet att korrekt analysera isotoputbytet mellan en järnförening och järn i ett livsmedel att jämföra järnabsorptionen från ett biosyntetiskt radiojärnmärkt livsmedel (t.ex. majs) och den järnförening som ska testas. Ett ofullständigt isotoputbyte mellan järn i en annan järnkelat, FeNaEDTA, och biosyntetiskt radiojärnmärkt majs observerades av flera forskare (3-5). I opublicerade studier i vårt laboratorium fann vi ett absorptionsförhållande på 0,58 ± 0,044 mellan biosyntetiskt radiojonmärkt majs och järnet i FeNaEDTA (n = 10). Alla dessa resultat tyder på att en fraktion av järnkelater kan bilda en separat pool, att en del av järnet dissocieras och utbyts med den icke-järnpool som inte är järn, och att en okänd fraktion absorberas från ett slags möjlig slemhinne-järnpool.

En intressant del av diskussionen i den aktuella studien (1) tog upp processen för absorption av järn från tarmarna när starka järnkelater också är närvarande. Vårt antagande är att det finns en pool vid tarmslemhinnans yta från vilken järn tas upp av speciella icke-hemjärnreceptorer. Denna slemhinnepool är direkt kopplad till den intraluminala icke-hem-järnpoolen. I den poolen reduceras troligen järnjärn till järnhaltigt järn så att det kan tas upp. Järnkelater som järnbisglycinat och FeNaEDTA finns initialt i en järnkelatpool som är förknippad både med den gemensamma intraluminala nonheme-poolen (där ett isotoputbyte kan äga rum) och direkt med slemhinnans nonheme-järnpool, där järnet kan frigöras och absorberas. På så sätt påverkar järnstatusen absorptionen från både järnet i kelatpoolen (som rapporterats här) och järnet i den vanliga intraluminala icke-hem-järnpoolen. En sådan hypotes skulle kunna förklara många av de till synes motsägelsefulla resultaten.

På grundval av vår analys av de presenterade uppgifterna kan vi inte godta de viktigaste slutsatserna från Bovell-Benjamin et al. Det finns inga bevis för att stödja slutsatsen att järnbisglycinat är användbart som järnförstärkare.