Internationella relationer: Klassisk realism vs. neorealism
Samtidigt som den klassiska realismen och neorealismen kan vara en del av en i stort sett likartad tankeskola inom teorin för internationella relationer, kan det sägas att det i själva verket finns ett antal viktiga och betydande skillnader mellan dessa två teoretiska synsätt. Den viktigaste av dessa skillnader är hur specifikt maktutövandet i det internationella systemet bestäms. Den klassiska realismen hävdar att brister i den mänskliga naturen innebär att stater av naturliga skäl kommer att kräva makt i det internationella systemet, medan neorealismen däremot har en bredare syn på det internationella systemets strukturer och hävdar att det är detta som är orsaken till maktförskjutningar i det internationella systemet, och inte de inneboende bristerna i den mänskliga naturen.
Den realistiska skolan i internationella relationer
Men även om det finns olika definitioner av vad som exakt utgör realismens teori om internationella relationer (Burchill et al, 2013: 32) kan man säga att det finns ett fåtal konsekventa element som definierar realismen (Dobson, 2002: 887). Den första av dessa är idén att stater är de viktigaste aktörerna i det internationella systemet; där stater här mer lämpligen definieras som specifikt suveräna, nationella stater. Andra internationella organisationer på mellanstatlig nivå (dvs. som inte hindrar en nationalstats suveränitet) och aktörer under den statliga nivån (t.ex. företag/individer) anses ha minimal inblandning i förhållande till suveräna nationalstater i den realistiska teorin. Realismen går vidare med att säga att all fokusering utanför staterna avleder uppmärksamheten från de ”verkliga” maktförhållandena i det internationella systemet. Den andra viktiga beståndsdelen i den realistiska teorin är antagandet att det internationella systemet är anarkiskt. Ett anarkiskt system i samband med internationella relationer är idén att det inte finns någon överordnad aktör/myndighet av något slag ovanför den statliga nivån, vilket är direkt kopplat till den tidigare idén om att staterna bör vara de viktigaste aktörerna att fokusera på i den realistiska teorin. För det tredje innebär realismen också att staternas främsta intresse är deras egen överlevnad, med alla medel. Överlevnad kan här ses som utbytbart mot upprätthållande av makt, i både relativa och absoluta termer (Isakovic, 2000: 83-86). Det sista antagandet är att stater är rent rationella aktörer som endast eftersträvar resultat som passar deras egenintresse, både när det gäller makt och överlevnad. I det här läget är det viktigt att definiera ”makt” i det internationella politiska systemet som ”förmågan hos aktörer i internationella relationer att påverka andra sådana aktörer eller tvinga dem att bete sig på ett visst sätt” (Isakovic, 2000: 12 och 87).
Som tidigare nämnts är den viktigaste skillnaden mellan den klassiska realismen och neorealismen skillnaden i åsikterna om hur strävan efter makt bestäms. Den klassiska realismen menar att makten i det internationella systemet är ett direkt resultat av ”krafter som är inneboende i den mänskliga naturen” (Morgenthau, 2006: 3). Vad klassiska realister specifikt menar när de hänvisar till den mänskliga naturen på detta sätt kan spåras tillbaka till Thomas Hobbes idéer om ”naturtillståndet”, som skildrar människor som ”interagerande i anarki, endast fokuserade på att säkerställa sin egen överlevnad och låsta i ett otäckt, brutalt och kort krigstillstånd mot varandra” (Burchill et al, 2013: 34-36). Likheten som detta har med de tidigare nämnda elementen av realism är uppenbar, särskilt med hänvisningarna till anarki och fokus på överlevnad. Med detta i åtanke kan vi nu förklara uttalandet i början av stycket för att ange att de inneboende bristerna i den mänskliga naturen är det som driver statliga aktörer att sträva efter makt, enligt klassiska realister (såsom Morgenthau).
Men neorealismen delar däremot inte den klassiska realismens förslag om att brister i den mänskliga naturen är förklaringen bakom strävan efter makt i det internationella systemet. Istället hävdar neorealismen att det internationella systemets struktur förklarar staternas beteende (Rosenau och Durfee, 2000: 13), vilket är anledningen till att neorealismen ibland kallas för strukturell realism. Neorealismen kommer fram till denna idé genom att nedvärdera betydelsen av den mänskliga naturen – i förhållande till den klassiska realismen. Samtidigt som neorealisterna erkänner förekomsten av mänsklig natur, avfärdar de den som inte är av stor betydelse för att förklara staters beteende; eftersom de hävdar att individuella mänskliga naturer inte direkt kan återspegla staters beteende i det internationella systemet (Baldwin, 1993: 3). Vidare menar neorealismen att avsaknaden av en högsta auktoritet till följd av det internationella systemets anarkiska struktur är den avgörande orsaken till varför stater beter sig som de gör. Neorealister kan åberopa detta strukturella inflytande när man undersöker hur neorealismen förklarar varför stater värderar relativa vinster (en viktig del av den realistiska teorin) så högt. I det interdependenta internationella systemet tvingas stater att reagera för att hindra andra stater från att uppnå relativa vinster, som ett direkt resultat av den anarkiska strukturen (Baldwin, 1993: 4-11). Detta illustrerar därför tydligt den viktigaste teoretiska skillnaden mellan klassisk neorealism och neorealism.
Ett sätt att visa på skillnaden mellan det klassiskt realistiska och det neorealistiska synsättet i praktiken är hur båda teorierna skulle försöka förklara Krim-”krisen” år 2014. Neorealister skulle hävda att de åtgärder som Ryssland vidtog i denna kris var en tydlig uppvisning av neorealistisk teori. De skulle säga att Ryssland agerade på ett rationellt sätt för att skydda sina geopolitiska intressen och förhindra en relativ förlust av både politisk och militär makt till USA/EU/Nato (dvs. ”väst”), och att detta handlande berodde på (och möjliggjordes av) den anarkiska strukturen i det internationella systemet (Castle, 2015). Samtidigt skulle klassiska realister försöka förklara krisen som ett fysiskt uttryck för två sidor (här väst mot Ryssland) som agerar rationellt i enlighet med sina inneboende konkurrerande mänskliga naturer (Cook, 2015). Medan både den klassiska realismen och det nyliberala synsättet delar synen på rationella aktörer kan vi tydligt se skillnaderna när det gäller strukturella faktorer, och den här fallstudien är ett användbart sätt att illustrera skillnaden mellan klassisk realism och neorealism i praktiken.
Kan neorealismen betraktas som ett framsteg på klassisk realism?
När man överväger om neorealismen är ett framsteg på klassisk realism är det vettigt att beakta den historiska utvecklingen av båda synsätten. Även om det akademiska studiet av internationella relationer är knappt mer än ett sekel gammalt, accepteras klassisk realism allmänt av akademiker som innefattande allt realistiskt arbete som föregick de tidiga kalla krigsåren (Wohlforth, 2009: 136). Det är nödvändigt att här lyfta fram det betydande inflytande som ”historiska” skrifter har haft på den klassiska realismen, där många av de begrepp som utgör den klassiska realismen har utvecklats från författare som Thukydides, Niccolo Machiavelli och naturligtvis den tidigare nämnda Thomas Hobbes (Wohlforth, 2009: 132). Samtidigt anses neorealismen ha sitt ursprung i Waltz inflytelserika Theory of International Politics från 1979, som sökte nya idéer som inte var lika beroende av ”historiska” skrifter som tidigare (Gilpin, 1984: 288). Detta har nya synsätt kan beskrivas som mer ”vetenskapligt” och ”empiriskt” till sin natur genom analys av observerbara fenomen, såsom ”krig, fred, samarbete, internationell rätt, diplomati, etik, internationell organisation, den allmänna opinionen i världen med mera” (Wohlforth: 136-137). Dessa kontraster i utvecklingen av de båda tillvägagångssätten är viktiga eftersom de för det första visar ännu en grundläggande skillnad mellan klassisk realism och neorealism.
Men dessutom ger de starka bevis för att hävda att neorealismen verkligen är ett framsteg i förhållande till den klassiska realismen, både historiskt sett och till sin utformning. Historiskt sett ses den klassiska realismen tydligt som ett tillvägagångssätt som kronologiskt sett föregår neorealismen, och denna skillnad i kronologi kan ses som tillräckliga skäl för att rättfärdiga att neorealismen är ett framsteg i förhållande till den klassiska realismen. Dessutom kan man se att neorealismen tar hänsyn till vissa aspekter av den klassiska realismen, men den ser till att detta bara ses som en del av den bredare bilden av det dynamiska internationella systemet. Detta naturligt bredare synsätt som neorealismen intar kan ses som ett framsteg i förhållande till det snävare synsätt som den klassiska realismen har. En annan förutsättning som visar på neorealismens framsteg i förhållande till den klassiska realismen är det sätt på vilket neorealismen är mer allmänt accepterad av akademiker för att förklara den senaste utvecklingen i det internationella systemet. Denna argumentation från Schroeder (1994: 111-112) beskriver att det neorealistiska tillvägagångssättet i sig är mer lämpat för att förklara de senaste trenderna i det internationella systemet eftersom det neorealistiska tillvägagångssättet i slutändan konstruerades med utgångspunkt i de senaste händelserna, vilket innebär att det är mer troligt att neorealismen kommer att accepteras som en förklaring i stället för den klassiska realismen. Syftet med denna kritik är inte att kritisera den klassiska realismen för att vara för gammal för att vara en rimlig förklaring till den senaste tidens utveckling, utan bara att påpeka att neorealismen verkar, åtminstone i dagsläget, i allmänhet ha övertygat akademiker om att den erbjuder mer som en metod än den klassiska realismen. Denna acceptans av det neorealistiska tillvägagångssättet framför den klassiska realismen i dagsläget kan ses som ytterligare ett sätt för neorealismen att vara ett framsteg i förhållande till den klassiska realismen.
Artikeln skrevs första gången i februari 2017
.