Livstidsutveckling

Livstidsutveckling

Erikson och psykosocial teori: Låt oss nu vända oss till en mindre kontroversiell psykodynamisk teoretiker, Erik Erikson. Erikson presenterar åtta utvecklingsstadier som omfattar hela livslängden. Av den anledningen utgör Eriksons psykosociala teori grunden för en stor del av vår diskussion om psykosocial utveckling.

Erikson (1950) föreslog en modell för livslång utveckling som ger en användbar riktlinje för att tänka på de förändringar vi upplever under hela livet. Erikson bröt med Freuds betoning av sexualiteten som hörnstenen i den socioemotionella utvecklingen och föreslog istället att sociala relationer främjade utvecklingen.

Erikson föreslog att varje period i livet har en unik utmaning eller kris som den person som når den måste möta, så kallade psykosociala kriser. Enligt Erikson innebär framgångsrik utveckling att hantera och lösa målen och kraven i var och en av dessa psykosociala kriser på ett positivt sätt. (Dessa kriser brukar kallas för stadier, även om det inte är den termen som Erikson använde). Om en person inte löser ett stadium på ett framgångsrikt sätt kan det hindra hans eller hennes förmåga att hantera senare stadier. Till exempel kan den person som inte utvecklar en känsla av tillit (Eriksons första stadium) ha svårt att som vuxen skapa en positiv intim relation (Eriksons sjätte stadium). Eller en person som inte utvecklar en tydlig känsla av syfte och identitet (Eriksons femte stadium) kan bli självupptagen och stagnera i stället för att arbeta för andras bästa (Eriksons sjunde stadium). De flesta individer kan dock framgångsrikt genomgå de åtta stadierna i hans teori (se tabell 1.3).

Eriksons teori har kritiserats för att den fokuserar så mycket på stadier och utgår från att fullbordandet av ett stadium är en förutsättning för nästa utvecklingskris. Hans teori fokuserar också på de sociala förväntningar som finns i vissa kulturer, men inte i alla. Till exempel kan idén om att tonåren är en tid av identitetssökande översättas väl i medelklasskulturen i USA, men inte lika väl i kulturer där övergången till vuxenlivet sammanfaller med puberteten genom övergångsritualer och där vuxenrollerna erbjuder färre valmöjligheter.

Lärandeteori: Även känd som Behaviorism, bygger på premissen att det inte är möjligt att objektivt studera sinnet och att psykologer därför bör begränsa sin uppmärksamhet till att studera själva beteendet. Den mest kända behavioristen var Burrhus Frederick (B. F.) Skinner (1904- 1990), som utvidgade behaviorismens principer och även gjorde dem kända för den breda allmänheten. Skinner använde idéerna om stimulus och respons, tillsammans med tillämpning av belöningar eller förstärkningar, för att träna duvor och andra djur. Dessutom använde han behaviorismens allmänna principer för att utveckla teorier om hur man bäst undervisar barn och hur man skapar samhällen som är fredliga och produktiva (Skinner, 1957, 1968, 1972).

Behavioristerna bidrog väsentligt till psykologin genom att identifiera principerna för inlärning. Även om behavioristerna hade fel i sin uppfattning att det inte var möjligt att mäta tankar och känslor, gav deras idéer nya insikter som bidrog till att öka vår förståelse när det gäller debatten om natur och uppfostran samt frågan om fri vilja. Behaviorismens idéer är grundläggande för psykologin och har utvecklats för att hjälpa oss att bättre förstå betydelsen av tidigare erfarenheter inom en rad olika områden inom psykologin.

Social inlärningsteori, som utvecklades av Albert Bandura (1977), uppmärksammar oss på hur många av våra handlingar inte lärs in genom konditionering, som Skinner föreslog, utan snarare genom att vi lär oss genom att titta på andra. Små barn lär sig ofta beteenden genom imitation. Särskilt när barn inte vet vad de annars ska göra lär de sig genom att modellera eller kopiera andras beteende.

Bandura (1986) menar att det finns ett samspel mellan miljön och individen. Vi är inte bara en produkt av vår omgivning, utan vi påverkar snarare vår omgivning. Det finns ett samspel mellan vår personlighet och hur vi tolkar händelser och hur de påverkar oss.

Detta begrepp kallas ömsesidig determinism. Ett exempel på detta kan vara samspelet mellan föräldrar och barn. Föräldrarna påverkar inte bara sitt barns omgivning, kanske avsiktligt genom användning av förstärkning etc., utan barnen påverkar också föräldrarna. Föräldrar kan reagera annorlunda på sitt första barn än på sitt fjärde. Kanske försöker de vara de perfekta föräldrarna med sin förstfödda, men när det sista barnet kommer har de helt andra förväntningar, både på sig själva och på sitt barn. Vår miljö skapar oss och vi skapar vår miljö.

Andra sociala influenser: TV eller inte TV? Bandura et al. (1963) inledde en serie studier för att undersöka tv:s inverkan på barns beteende. Bandura började med att genomföra ett experiment där han visade barn en film där en kvinna slår en uppblåsbar clown eller ”bobo”-docka. Därefter släpptes barnen in i rummet, där de hittade dockan och under sin lek började de slå den. Barnen visade också nya sätt att vara aggressiva mot dockan som inte visades av de barn som inte såg den aggressiva modellen. Banduras forskning väckte farhågor om våldets inverkan på små barn. Sedan dess har omfattande forskning bedrivits om våldsamma mediers inverkan på barns aggressivitet, bland annat genom att spela videospel.

Kognitiv teori: De kognitiva teorierna fokuserar på hur våra mentala processer eller kognitioner förändras över tid. Tre viktiga teorier är Jean Piagets, Lev Vygotskijs och Information-processing.

Jean Piaget (1896-1980) var en av de mest inflytelserika kognitiva teoretikerna inom utveckling. Han inspirerades till att utforska barns förmåga att tänka och resonera genom att iaktta sina egna barns utveckling. Han var en av de första att erkänna och kartlägga de sätt på vilka barns intelligens skiljer sig från vuxnas (Piaget, 1929). Han blev intresserad av detta område när han ombads att testa barns IQ och började märka att det fanns ett mönster i deras felaktiga svar. Han trodde att barns intellektuella färdigheter förändras med tiden och att det är mognad, snarare än träning, som åstadkommer denna förändring. Barn i olika åldrar tolkar världen på olika sätt. Piaget teoretiserade att barn genomgick fyra stadier av kognitiv utveckling (se tabell 1.4).

Piaget har kritiserats för att ha överbetonat den roll som fysisk mognad spelar i den kognitiva utvecklingen och för att ha underskattat den roll som kultur och erfarenhet spelar. Om man tittar på olika kulturer kan man konstatera en betydande variation i vad barn kan göra i olika åldrar. Forskning har visat att det finns en betydande överlappning mellan de fyra stadierna och att utvecklingen är mer kontinuerlig.

Lev Vygotskij (1896-1934) var en rysk psykolog som skrev i början av 1900-talet men vars arbete upptäcktes av forskare i USA på 1960-talet och blev mer känt på 1980-talet (Crain, 2005). Hans sociokulturella teori betonar kulturens och interaktionens betydelse för utvecklingen av kognitiva förmågor. Vygotskij skilde sig från Piaget genom att han ansåg att en person inte bara har en uppsättning förmågor utan också en uppsättning potentiella förmågor som kan förverkligas om han får rätt vägledning av andra. Vygotskij utvecklade teorier om undervisning som har antagits av pedagoger idag.

Informationsbearbetning är inte en enskild teoretikers verk, utan bygger på idéer och forskning från flera kognitionsforskare som studerar hur individer uppfattar, analyserar, manipulerar, använder och minns information. Detta tillvägagångssätt utgår från att människor gradvis förbättrar sin förmåga att bearbeta information, det vill säga att utvecklingen är kontinuerlig snarare än att den sker i etapper. Vuxnas mer komplexa mentala färdigheter byggs upp utifrån barns primitiva förmågor. Vi föds med förmågan att lägga märke till stimuli, lagra och hämta information. Hjärnans mognad möjliggör framsteg i vårt informationsbehandlingssystem. Samtidigt bidrar interaktioner med miljön också till att vi utvecklar effektivare strategier för att bearbeta information.

Urie Bronfenbrenner (1917-2005) utvecklade den ekologiska systemteorin, som ger en ram för att förstå och studera de många influenser som påverkar människans utveckling (Bronfenbrenner, 1979). Bronfenbrenner insåg att mänsklig interaktion påverkas av större sociala krafter och att en förståelse av dessa krafter är nödvändig för att förstå en individ. Individen påverkas av flera system, bland annat:

• Mikrosystemet innefattar individens miljö och de som har direkt, betydande kontakt med personen, till exempel föräldrar eller syskon. Inslaget från dessa modifieras också av individens kognitiva och biologiska tillstånd. Dessa påverkar personens handlingar, som i sin tur påverkar de system som verkar på honom eller henne.

• Mesosystem innefattar de större organisatoriska strukturerna, såsom skolan, familjen eller religionen. Dessa institutioner påverkar de mikrosystem som just beskrivits. Skolsystemets filosofi, dagliga rutiner, bedömningsmetoder och andra egenskaper kan påverka barnets självbild, tillväxt, känsla av prestation och schema och därmed påverka barnet, fysiskt, kognitivt och känslomässigt.

• Exosystemet innefattar de större kontexterna i samhället. Ett samhälles värderingar, historia och ekonomi kan påverka de organisatoriska strukturer som det rymmer. Mesosystem både påverkar och påverkas av exosystemet.

• Makrosystem innefattar de kulturella elementen, såsom globala ekonomiska förhållanden, krig, tekniska trender, värderingar, filosofier och ett samhälles reaktioner på det globala samhället.

• Krönossystem är den historiska kontext i vilken dessa upplevelser sker. Detta relaterar till de olika generationstidsperioder som tidigare diskuterats, såsom baby boomers och millennials.

Sammanfattningsvis formas ett barns erfarenheter av större krafter såsom familj, skola, religion, kultur och tidsperiod. Bronfenbrenners modell hjälper oss att förstå alla de olika miljöer som påverkar var och en av oss samtidigt. Trots sin omfattning är Bronfenbrenners ekologiska systems teori inte lätt att använda. Att ta hänsyn till alla olika influenser gör det svårt att forska och fastställa effekterna av alla olika variabler (Dixon, 2003). Följaktligen har psykologer inte helt anammat detta tillvägagångssätt, även om de erkänner vikten av individens ekologi. Figur 1.11 är en modell av Bronfenbrenners ekologiska systemteori.