Miranda v. Arizona
Miranda v. Arizona, rättsfall där USA:s högsta domstol den 13 juni 1966 fastställde en uppförandekod för polisförhör med brottsmisstänkta som hålls i förvar. Chefsdomare Earl Warren, som skrev för en 5-4 majoritet, slog fast att åklagare inte får använda uttalanden som gjorts av misstänkta under förhör i polisens förvar om inte vissa minimala förfarandegarantier har följts. Han specificerade nya riktlinjer för att säkerställa ”att individen tillerkänns sitt privilegium enligt det femte tillägget till konstitutionen att inte bli tvingad att inkriminera sig själv”. Dessa riktlinjer, som kallas Miranda-varningar, innebar bland annat att arresterade personer före förhöret skulle informeras om att de har rätt att tiga, att allt de säger kan användas mot dem som bevis, att de har rätt att ha en advokat närvarande och att om de inte har råd med en advokat kommer en sådan att utses för dem. Warren förklarade också att polisen inte får förhöra (eller fortsätta att förhöra) en misstänkt person i förvar om han i något skede av processen ”på något sätt anger att han inte vill bli förhörd” eller ”på något sätt anger … att han vill rådgöra med en advokat”. Även om misstänkta kunde avstå från sina rättigheter att tiga och att konsultera en advokat, var deras avstående giltigt (i syfte att använda deras uttalanden i domstol) endast om de gjordes ”frivilligt, medvetet och intelligent.”
Miranda-beslutet var ett av de mest kontroversiella besluten från Warren-domstolen, som hade blivit alltmer orolig för de metoder som den lokala polisen använde sig av för att få fram bekännelser. Miranda v. Arizona upphävde en domstol i Arizona som dömt Ernesto Miranda för kidnappning och våldtäkt. Efter att ha identifierats i en polisuppställning hade Miranda förhörts av polisen; han erkände och skrev sedan under ett skriftligt uttalande utan att först ha blivit informerad om att han hade rätt att ha en advokat närvarande för att ge honom råd eller att han hade rätt att tiga. Mirandas bekännelse användes senare vid rättegången för att få honom dömd. Högsta domstolen slog fast att åklagaren inte kunde använda hans uttalanden som polisen fått när den misstänkte var i förvar om inte polisen hade följt flera processuella garantier för att säkerställa det femte tilläggets privilegium mot självinkriminering.
Kritiker av Mirandabeslutet hävdade att domstolen, genom att försöka skydda enskilda personers rättigheter, allvarligt hade försvagat brottsbekämpningen. Senare beslut av Högsta domstolen begränsade en del av den potentiella räckvidden för Miranda-garantierna.
År 2000 avgjorde Högsta domstolen Dickerson v. United States, ett fall som gav en mer konservativ domstol under chefsdomare William Rehnquist en möjlighet att upphäva Miranda v. Arizona – vilket den dock avböjde att göra. Rehnquist, som skrev för en 7-2 majoritet, drog slutsatsen att kongressen inte kunde ersätta Miranda-varningarna med en allmän regel om att en misstänkts uttalanden under förhör i förvar kan användas mot honom eller henne så länge de görs frivilligt. År 2010 ansåg en snävare majoritet (5-4) i Berghuis v. Thompkins att misstänkta avstår från sin rätt att tiga och därmed samtycker till att deras uttalanden används i domstol, såvida de inte ”otvetydigt” åberopar denna rätt – ironiskt nog genom att tala – före eller under polisförhöret. I Salinas v. Texas (2014) generaliserade en flerstämmig domstol Berghuis-avgörandet genom att hävda att det femte tilläggets privilegium mot självinkriminering endast sträcker sig till dem som uttryckligen åberopar det och inte till dem som helt enkelt förblir tysta under polisförhör, och att även personer som inte har arresterats och inte har blivit upplästa om sina Miranda-rättigheter innan de blir förhörda av polisen uttryckligen måste åberopa privilegiet enligt det femte tillägget för att skyddas av det.