Modeh Ani: Det handlar inte bara om tacksamhet
Var ärlig. Vad är det allra första du gör på morgonen? Trycker du på snooze-knappen? Kolla e-post? Går du direkt till kaffet?
Om du inte är en riktig morgonmänniska är det svårt att ta sig ur en varm säng och börja dagen. Och det är just därför det finns en bön som ska reciteras i samma ögonblick som vi vaknar, innan vi gör eller säger något annat.
מוֹדֶה אֲנִי לְפָנֶיךָ מלך חַי וְקַיָּם שֶהֶחֱזַרְתָּ בִּי נִשְׁמָתִי בְחֶמְלָה, רַבָּה אֱמוּנָתֶךָ
Modeh ani l’fanecha, melech chai v’kayam, shehechezarta bi nishmati, b’chemla raba emunatecha
Jag tackar Dig, levande och beständiga kung, för att Du har med nåd återgett min själ inom mig. Stor är Din trofasthet.
De flesta översättningar återger Modeh Ani som någon version av ”Jag tackar Dig”. Och det med rätta. Det finns ett koncept inom judisk mystik som säger att sömnen är 1/60 av döden. Vi är inte alls garanterade att vakna upp på morgonen, så när vi gör det är det bara lämpligt att vi tar en stund för att uttrycka vår tacksamhet för ytterligare en dag, för ytterligare en möjlighet att leva våra liv. Det är både ironiskt och olyckligt att så många av oss stönar i irritation över att vi måste gå upp, utan att erkänna den otroliga välsignelse som vi har möjlighet till.
Formuleringen av Modeh Ani erbjuder också en kraftfull lärdom. Grammatiskt sett skulle det vara korrekt att säga Ani modeh – ”Jag tackar Dig”. Ändå står orden i omvänd ordning, vilket bokstavligen kan översättas med ”Tack, jag”. Poängen är att det allra första ordet som kommer ut ur vår mun bör vara ett ord av tacksamhet. Vi tillbringar ofta resten av vår vakna tid med att fokusera på oss själva, våra behov och vårt arbete. Därför vill vi se till att vi aldrig glömmer bort att grunden för vår dag är ”Tack”. Först efter att det har sagts nämner vi oss själva.
Men Modeh Ani handlar om mycket mer än tacksamhet. Ordet modeh kan betyda ”tacka”, men det kan också betyda ”erkänna” eller ”ge upp”.
Tack handlar helt klart om tacksamhet. Våra liv är gåvor. Och en ny dag innebär en ny möjlighet att ta reda på varför vi är här och vad det är meningen att vi ska göra.
Att erkänna är erkännandet och verbaliseringen av vår tacksamhet. När vi tar en ärlig titt på oss själva måste vi erkänna att vi har gjort misstag. Trots detta har vi fått en ny chans att förändra vår verklighet. Ofta låter vi vårt förflutna bestämma vår nutid: Om vi klantade oss i går är det troligt att vi kommer att göra det igen i dag. Med den inställningen är det svårt att motivera till att ens försöka. Det motsatta tillvägagångssättet är också problematiskt: Om gårdagen var otroligt positiv och produktiv kan vi vila på våra lagrar och misslyckas med att ta ansvar för att göra dagen i dag ännu bättre.
Det är därför det hebreiska ordet för det förflutna, avar, har samma rot som aveira, som betyder ”synd”. Att leva i det förflutna, förlita sig på det förflutna, fokusera på det förflutna, oavsett om det är bra eller dåligt, är ohälsosamt. Vårt fokus måste vara på nuet, på idag. Så vi börjar dagen med att erkänna att oavsett vem vi har varit fram till nu är dagen en ny möjlighet att bli så mycket mer.
Övertygelse är erkännandet av att det finns något som är större än oss, att samma Gud som gav oss livet är den Gud som tar det ifrån oss. Och tills morgonen kommer då vi inte är begåvade med ytterligare en dag, vill vi se till att vi aldrig tar den dag vi nu är välsignade med för given.
Det är först efter att vi har tackat, erkänt och gett upp som vi kan fokusera på oss själva – vilka vi är, vad vi är kapabla till och vilka vi vill vara. Och med detta i åtanke och på läpparna kan vi kliva ur sängen och börja dagen redo för de nya möjligheter som väntar oss.
Sara Esther Crispe är författare, motiverande talare och livs- och relationscoach. Hon är grundare av LuminStory.org och meddirektör för Interinclusion, en ideell utbildningsorganisation som firar konvergensen mellan samtida konst och vetenskap och tidlös judisk visdom. Hon bor med sin familj i Danby, Vermont, där de driver erfarenhetsbaserade judiska retreater.