National Vulvodynia Association
Smärta är en komplex fysiologisk process. Ett smärtbudskap överförs till hjärnan av specialiserade nervceller som kallas nociceptorer, eller smärtreceptorer (avbildade i cirkeln till höger). När smärtreceptorerna stimuleras av temperatur, tryck eller kemikalier frigör de neurotransmittorer i cellerna. Neurotransmittorer är kemiska ”budbärare” i nervsystemet som underlättar kommunikationen mellan nervceller.
Som framgår av diagrammet överför dessa budbärare en smärtsignal från smärtreceptorn till ryggmärgen och sedan till thalamus, en region i hjärnan. Thalamus överför sedan smärtsignalen till andra områden i hjärnan för att bearbetas.
När hjärnan har tagit emot och tolkat smärtbudskapet samordnar den en lämplig reaktion. Hjärnan kan skicka en signal tillbaka till ryggmärgen och nerverna för att öka eller minska smärtans intensitet. Hjärnan kan till exempel signalera att naturliga smärtstillande medel, så kallade endorfiner, frigörs. Alternativt kan hjärnan styra frisättningen av neurotransmittorer som förstärker smärta eller hormoner som stimulerar immunsystemet att reagera på en skada. Ny forskning har visat att människor har olika mängder av dessa neurotransmittorer, vilket möjligen förklarar varför vissa människor upplever smärta mer intensivt än andra. Nya studier har dessutom visat att den genetiska sammansättningen kan påverka en individs känslighet för smärta.
Typer av smärta
I allmänhet delas smärta in i två kategorier: akut och kronisk smärta. Vid en akut smärtepisod överför smärtreceptorer information om en skada till ryggmärgen och hjärnan, vilket leder till att du skyddar det skadade området. Exempel på akut smärta är att bränna sig på spisen eller stöta sig i tån. Denna typ av smärta försvinner när skadan läker. Ibland läker dock kroppen, men hjärnan fortsätter att uppfatta smärtan. Genetik, fysiologiska mekanismer och till och med psykologiska faktorer kan vara inblandade i omvandlingen av akut till kronisk smärta. Att försöka fastställa exakt hur akut smärta blir kronisk är en av de största utmaningarna för forskare som studerar smärta.
De flesta vårdgivare definierar kronisk smärta som smärta som kvarstår i minst tre till sex månader, men vissa vårdgivare beskriver den som smärta som varar längre än kroppens normala läkningstid. I vissa fall beror kronisk smärta på ett pågående medicinskt tillstånd, till exempel artrit eller cancer, men i många fall har den ingen identifierbar orsak.
Det finns också en distinktion mellan somatisk, visceral och neuropatisk smärta. Somatisk smärta har sitt ursprung i huden eller muskuloskeletala vävnader och kan beskrivas som skarp, värkande, pulserande eller gnagande, medan visceral smärta har sitt ursprung i ett inre organ, t.ex. magen, och brukar beskrivas som djup och värkande. Neuropatisk smärta beror på skador på en eller flera perifera nerver, ryggmärgen eller hjärnan och beskrivs oftast som en brännande eller stickande känsla.
Kronisk smärta kan pågå i månader eller år, vara konstant eller intermittent och variera i svårighetsgrad över tiden. Eftersom vi förknippar smärta med en skada tenderar kroniska smärtpatienter att vara förbryllade och förtvivlade över sitt tillstånd.