Postmodernismen: de 10 viktigaste ögonblicken i en rörelses födelse
1992: Historiens slut
Francis Fukuyama publicerade The End of History, och skrev: ”Vad vi kanske bevittnar är inte bara slutet på det kalla kriget, eller att en viss period av efterkrigshistorien är över, utan slutet på historien som sådan … Det vill säga slutpunkten för mänsklighetens ideologiska utveckling och universaliseringen av den västerländska liberala demokratin som den slutgiltiga formen av mänskligt styre”. Han hävdade att det inte kunde bli några storskaliga krig om grundläggande värderingar eftersom ”alla tidigare motsättningar är lösta och alla mänskliga behov tillfredsställda”. Han hade, som ni kanske har märkt, fel i alla viktiga detaljer, men det spelar ingen roll: hans tänkande passade in i den rådande postmoderna stämningen. Om västvärlden hade vunnit, om ingenting var värt att kämpa för, om alla värden var relativa och eviga, så var det som återstod bara människor som på ett fatalt sätt valde mellan konsumtionsvaror som bidrog försumbart till vår blomstring tills vår art gjorde det anständiga och tog livet av sig själv.
2001: Apple lanserar iPod
Ipod föddes och den digitala kulturen – som varken är synkron eller synonym med den postmoderna kulturen, men som på sätt och vis är besläktad – hade fått sitt ur-fetiska objekt. Den digitala tekniken accelererade och gjorde det möjligt för individer att manipulera varje aspekt av mediemiljön. I den digitala världen kunde du som konsument göra det som kulturproducenter hittills hade gjort: du kunde vara din egen DJ, fotograf och filmskapare. Bättre, du kunde göra det som mannen sa att du inte skulle göra: sampla, pastischera, klippa och klistra in andras arbete, använda resultatet och föra ut det som ditt eget.
2002: Under filmen Austin Powers in Goldmember utförde en av Mike Myers rollfigurer, en belgisk kriminell hjärna vid namn Dr Evil, en parodi på en hiphop-musikvideo. Den gick ut till hans ”homies in Bruges”, men det är inte viktigt nu. Vad som är viktigt för våra syften är att den pastischerade Jay-Z’s Hard Knock Life, som i sig själv är ett parodiskt citat av en melodi från musikalen Annie.
Dr Evil’s ingripande här typiskt för den postmoderna kulturen: ironisk, kunnig, citerande från en källa som redan citerade från en annan källa och – kanske detta är den viktigaste punkten – därmed gör han på ett listigt sätt en förpackning för en filmfranchise som, om man kan vara allvarlig för en sekund, verkligen inte motiverade en tredje utflykt. Ett sådant ”bricolage”, som Lyotard skulle uttrycka det (dvs. att sätta ihop artefakter av bitar av andra saker från oväntade epoker och källor), var nyckeln till hiphopkulturen Myers pastiched. Och hiphopkulturen, som är postmodernismens ironiskt adopterade barn, finns överallt – kläder, graffiti, poesi, dans, din iPod, min iPod, allas iPod. Överallt utom på Classic FM, eftersom Classic FM inte är så populärt.
Sedan blev det illa. Postmodernt fult. Producenterna skickade arga texter till konsumenterna där de hävdade sina immateriella rättigheter. Konsumenterna skickade skämtsamt tillbaka en länk till en online-version av Roland Barthes grundläggande essä The Death of the Author (Författarens död). Producenterna lade ner sina BlackBerrys och tog fram sina advokater. Förra året utfärdade till exempel EMI ett krav på upphovsrätt och insisterade på att YouTube skulle ta ner videon till Newport State of Mind, den underbara pastichen av Jay-Z och Alicia Keys outhärdligt bombastiska uttryck för medborgarstolthet, Empire State of Mind. Senkapitalismen gillade inte riktigt vart postmodernismen var på väg, och postmodernismen slutade skicka julkort till senkapitalismen.
2011: Förra veckan i Covent Garden såg jag en skylt i ett skyltfönster. ”Snart kommer en popup-butik”. Bra, tänkte jag med affektlös postmodern ironi, mer pop-up-prylar. Men vänta lite. Var inte hela poängen med pop-up-grejer (teatrar, butiker och, förr i tiden, böcker) att man inte behövde vänta på att de skulle dyka upp? De dök upp snabbt och försvann sedan? Var detta tecken postmodern ironi? Eller, som det brukar vara, reklam för ett dystert senkapitalistiskt företag som tillägnade sig en funkig idé ett år efter det att den var på modet och upphävde dess existensberättigande på det dystra sätt som är så vanligt i den senaste postmodernistiska kulturen? Det måste ha varit det senare.
Framtiden
Vad händer härnäst? David Byrne hävdar i V&A-katalogen att under postmodernismens storhetstid ”kunde allting blandas och matchas – eller mosas upp, som man säger idag – och allt var fritt spelrum för inspiration. För mig verkade det vara så som det borde vara. En smak av frihet. Åtminstone var det så jag uppfattade det, även om man kunde se hur en ny regelbok skrevs även när vi försökte säga: ”Inga fler jävla regelböcker!”. Inom kort fanns det, enligt vissa, en postmodern regelbok. Det var dags att gå vidare.” Utan tvekan. Men vad kan post-postmodernism betyda?
Postmodernism: Style and Subversion 1970-1990 visas på Victoria & Albert Museum, Cromwell Road, London SW7 från den 24 september till den 15 januari 2012.
– Denna artikel ändrades den 21 september 2011. I originalet stod det att Jay-Z och Alicia Keys låt är New York State of Mind. Detta har korrigerats.
– Medlemmar av Guardian Extra får 2 för 1 på fullprisbiljetter till utställningen. Erbjudandet gäller till och med den 31 oktober.
- Konst och design
- V&A
- Museer
- features
- Dela på Facebook
- Dela på Twitter
- Dela via e-post
- Dela på LinkedIn
- Dela på Pinterest
- Dela på WhatsApp
- Dela på Messenger