Reddit – korea – Varför säger koreaner ”slåss”?
För det första har denna koreanska text ovan ingenting med etymologi att göra: det är bara ett exempel på de kollokativa kontextuella tendenserna för det kongliska uttrycket ”화이팅”.
”Hwa-ee-teeng!
Detta uttryck är inte på något sätt begränsat till sportevenemang. Det används i flera olika situationer. Den bästa översättning jag kan erbjuda, och jag är förvånad över att någon annan inte har gett den här, är ”Kom igen!” eller ”Låt oss göra det!”, och detta skulle kunna sägas i alla situationer där talaren försöker ingjuta en känsla av uppmuntran, återuppmuntran, solidaritet i lyssnaren, men inte så mycket uppmuntran, vilket skulle vara mer av typen ”기운 내/힘 내” av ett uttryck.
Jag tror inte att man kan säga att det tyska ”angst” som arbetar sig in i engelskan på något trovärdigt sätt är analogt med kongelska uttryck som ”화이팅!”; inte bara för att engelska och tyska är nära besläktade, medan engelska och koreanska inte på något sätt är besläktade. Huvudskälet är att det koreanska bruket av ”Fighting” inte på något sätt speglar det engelska bruket. De flesta som har engelska som modersmål (såvida de inte tar skit i Konglish) säger aldrig ”fighting” till varandra för att förmedla känslan av ”Come on!”
(också ett ganska fånigt uttryck på engelska: låt oss titta på den livlösa och icke-sentimentala tv:n och skrika till den ”Come on!”. Som om idrottsmännen som proletärerna hejar på på tv:n kan höra dig).
Det finns faktiskt inga riktiga kognater mellan engelska och koreanska. I grund och botten är vad Konglish är, enligt min åsikt och förståelse, ett otroligt pretentiöst och konsumistiskt försök av SK:s mainstream samhällsinstitutioner, i följande ordning, att utnyttja neoimperialism/neokolonialism på hemmaplan:
Sydkoreansk interum-militär under amerikansk ockupation
<Sydkoreas svar på imperialismen
<Sydkoreas steg mot industrialisering
<Sydkoreas steg mot ”demokratisering”
< och slutligen SK:s inhemska/neoimperialistiska svar på den hegemoniska ”globaliseringsideologin”.
(Detta påverkas särskilt av spyfärska institutioner som massmediernas reklamskämt där det finns en helt koreanskt förmedlad reklam med en vansinnig tvåordig engelsk epitet/varumärkesnamnsförmedling i slutet av reklamfilmerna!
Och allmänheten köper detta!
” (Omedvetet) Engelska är maktens språk. Jag köper! Absoluta skinnskräpande skit!) Du kanske känner till det catch-22, paradoxala, oxymoroniska och ambivalenta dubbeltänkandet hos det stora flertalet koreanska modersmålstalare:
Å ena sidan: ”Vi vill bli accepterade av USA, som vi avundsjukt ser som det bästa någonsin, den politik som vi så desperat strävar efter att assimilera oss till.”
Å andra sidan, samtidigt: Vi blåser våra synapser och klamrar oss desperat fast vid den föråldrade homogena etnoraciala nationsideologin, där vi har en veritabel, stolt koreansk kultur, men där bara vi talar koreanska.
Om paradoxer finns det gott om, men man kan inte slå två flugor i en smäll: Sydkorea kan inte ha kakan och äta den samtidigt.
Det tydliga beviset på detta är Sydkoreas fruktansvärda etnoracism, extremt ineffektiva och (utan att det erkänns) oönskade, onödiga försök till nationell inlärning av engelska, och den samtidiga hycklande viljan att importera allt ytligt och materialistiskt från västvärlden som ska signalera blomstrande: t.ex,
påståendet att vara och ha ett behov av att vara engelsktalande,
föreställningen om att oproblematiskt tvingas anta kapitalismen,
och att låtsas att det finns en unik kultur i Sydkorea, samtidigt som – kulturen snabbt håller på att fullständigt eroderas, nästan lika snabbt som en smältande platåglaciär i Arktis eller Antarktis.
Majoriteten av de som har koreanska som modersmål måste sluta låtsas. Sluta vara papegojor.
Varför i helvete skulle ni sprida Konglish, och i synnerhet ett så korkat uttryck som ”Fighting”, när en unik koreansk anda är så väsentligt nödvändig!”.
Varför kan ni inte vara oberoende och självständiga i ett så djupt personligt sammanhang?
Svaret är naturligtvis att de i toppen som kontrollerar institutionerna har ungefär lika mycket förutseende som en mullvad och lika mycket samvete som en psykopat. De bryr sig förstås bara om gamla nr 1, sig själva och sin skitätande elitavkomma; tillfällig makt i toppen av den inhemska hierarkin, men inte den inhemska kulturens och den etniska gruppens integritet.