Ryska rävar som föds upp för att bli tama är kanske inte den domesticeringshistoria vi trodde

Ryska rävar som föds upp för att bli tama är kanske inte den domesticeringshistoria vi trodde

Under de senaste 60 åren har forskare i Sibirien fött upp silverrävar för att de ska bli alltmer tama, med målet att avslöja de evolutionära och genetiska grunderna för domesticering. Denna forskning har också på ett berömt sätt visat att det finns ett samband mellan tamhet och fysiska förändringar som krulliga svansar och fläckiga pälsar, det s.k. ”domesticeringssyndromet”.

Men den historien är felaktig, hävdar vissa forskare nu. Rävarna var inte helt vilda från början, och vissa av de egenskaper som tillskrivs domesticering fanns långt innan experimentet inleddes, menar Elinor Karlsson, biolog vid University of Massachusetts Medical School i Worcester, och hennes kollegor. Dessutom ifrågasätter forskarna om domesticeringssyndromet ens existerar i en artikel som publiceras online den 3 december i Trends in Ecology and Evolution.

Det imponerande långa silverrävsexperimentet, som pågått vid den ryska vetenskapsakademins institut för cytologi och genetik i Novosibirsk sedan 1960, syftade inte till att föda upp rävar som såg så olika ut från sina vilda motsvarigheter. Men flera generationer efter det att genetikern Dmitry Belyaev tog 130 silverrävar (Vulpes vulpes) från sovjetiska pälsdjursfarmer och började selektera för att de skulle vara vänliga mot människor, visade sig de fysiska förändringarna. Floppyears, piebalds och andra egenskaper var kända hos andra domesticerade däggdjur, så förändringarna har sedan dess betraktats som ett syndrom av egenskaper som är naturligt kopplade till domesticeringsprocessen av vilda djur.

Det är ingen hemlighet att rävarna inte var riktigt ”vilda”, säger Karlsson. De sovjetiska rävarna kom ursprungligen från pälsfarmer på Prince Edward Island i Kanada, med selektiv avel som går tillbaka till åtminstone 1880-talet. En av Karlssons kollegor som var på semester på ön snubblade över fotografier av pälsdjursfarmer från 1920-talet under ett besök på ett lokalt museum. Rävarna verkade tama och hade en fläckig päls – en av de domesticeringsegenskaper som påstods vara en biprodukt av det ryska experimentet och som det enligt uppgift tog flera generationer att få fram.

”De här bilderna är från decennier innan projektet ens hade börjat”, säger Karlsson.Bilderna ”verkade väcka många frågor om exakt vad som hade hänt under projektets gång när det gäller genetiska förändringar i den populationen.”

Denna tidslinje undergräver berättelsen om att domesticeringssyndromets egenskaper enbart skulle ha uppstått genom Beljajevs selektion för tamhet, skriver Karlsson och hennes kolleger.

”Den ändrar klockan på ,” säger Karlsson. ”Dessa egenskaper skapades inte inom tio generationer. De fanns faktiskt redan i populationen.”

Lyudmila Trut, som har varit involverad i silverrävsexperimentet från början och nu leder det, bestrider Karlssons argument. Trut medger att en liten andel av pälsdjursrävarna (mindre än 10 procent) inte var särskilt rädda eller aggressiva mot människor. Men ”vi besökte upprepade gånger dessa stora pälsdjursfarmer”, och inga av de andra egenskaper som förknippas med domesticeringssyndromet förekom, hävdar hon. Karlssons påstående att tamhet och vita fläckar importerades till försöket tillsammans med de kanadensiska rävarna är ”ett missriktat påstående, minst sagt”, säger Trut. I synnerhet uppstod fläckarna ”endast under urvalet för tamhet.”

Karlsson säger att det avslöjande om tidslinjen som fotografierna föranledde inte bara väckte frågor om experimentet utan också fick henne och hennes kollegor att ompröva en större fråga: Vad finns det för bevis som stöder domesticeringssyndromet? De fann snart att inte bara domesticeringssyndromet var löst definierat, utan även själva domesticeringen. ”Alla kommer liksom upp med en annan konstellation av egenskaper”, säger hon.

Teamet utvecklade sina egna kriterier för syndromet. Till exempel ska egenskaperna uppträda kort efter det att man börjar avla för tamhet, och de ska öka i frekvens och grad med ökande tamhet. Hon och hennes team tillämpade sedan dessa kriterier på egenskaper som rapporterats hos rävar och andra domesticerade djur, däribland grisar, getter och möss. Ingen enda art uppfyllde kriterierna, vilket undergräver giltigheten av ett gemensamt syndrom mellan domesticerade däggdjur, hävdar gruppen.

Christina Hansen Wheat, beteendeekolog vid Stockholms universitet, håller med om att teorin om domesticeringssyndromet inte är väl underbyggd av bevis. ”Jag tycker att det är problematiskt att vi fortsätter att bedriva forskning om domesticering baserad på alltför breda och otydliga definitioner och otestade hypoteser”, säger hon. ”Vi måste omvärdera våra förväntningar på konsekvenserna av domesticering.”

Men andra forskare kastar sina egna tvivel på forskarnas tagning.

AdamWilkins, evolutionsbiolog vid Humboldtuniversitetet i Berlin, säger att Karlssons studie ger en felaktig bild av domesticeringssyndromet. Den behandlar syndromet som en specifik och konstant uppsättning egenskaper hos alla domesticerade däggdjur. Men domesticeringssyndromet har föreställt sig att det skiljer sig från art till art, säger han. Det kan till exempel resultera i slappa öron hos domesticerade kaniner, grisar och får, men i mindre men likadant formade öron hos katter, illrar och kameler.

I Rysslandsexperimentet dök de fysiska egenskaperna inte upp förrän efter sex till tio generationer, säger Lee Alan Dugatkin, en beteendeekolog vid University of Louisville i Kentucky, som skrivit en bok om de ryska rävarna tillsammans med Trut (SN: 4/29/17). ”Det är inte så att dessa saker fanns där när de fick rävarna”, säger han. ”Det är utomordentligt osannolikt att det fanns en slags dold genetisk variation för dessa egenskaper.”

Pälsfarmsbilderna från 1920-talet ”skulle lätt kunna ha djur som hade tränats eller lärt sig att vara vänliga mot personen på bilden”, säger Dugatkin. ”Det är något helt annat än att föreslå att djuren är naturligt vänliga.”

Disputeaside säger Karlsson att hon fortfarande betraktar rävexperimentet som enormt viktigt. Belyaev och hans kollegor ”var anmärkningsvärt framgångsrika när det gällde att selektera på beteendeegenskaper och visa att de kan skapa populationer som har mycket olika beteenden”, säger hon och påpekar att detta har gett upphov till pågående forskning om de genetiska och neurologiska delarna av dessa beteendeförändringar (SN: 8/6/18). Sådan forskning kan också avslöja hemligheter om människor, särskilt när det gäller tandsjukdomar, säger Karlsson.

I framtiden tror Karlsson att forskningen om domesticering skulle vara väl betjänt av att gå ifrån domesticeringssyndromet och tänka mer på hur dessa djur kan vara självdomestiserande, och driva sina egna förändringar genom att anpassa sig till människor. I takt med att människans inflytande ökar i vilda områden är det troligt att många arter förändras som svar på oss, säger hon.

”Istället för att oroa oss för våra antaganden om vad domesticering är, skulle det – på vissa sätt – vara ett mer spännande sätt att tänka på problemet”, säger Karlsson.