Serialism
En introduktion till serialism
Nollhundratalet var en tid av stora experiment och serialism (eller tolvtonsmusik) var en ”1900-talets revolution inom komposition” (The Oxford Dictionary of Music) där de traditionella reglerna för melodi, harmoni och tonalitet ersattes.
De flesta (inte alla, men de flesta) av den västerländska klassiska och populära musik som vi hör är baserad på durskalor, mollskalor eller möjligen modus.
I serialismen används dessa inte!
Serialismen bygger på en ”serie” av noter som bestämmer kompositionens utveckling.
Som ett resultat av detta låter serialistiska kompositioner radikalt annorlunda för lyssnaren!!
Vem ”uppfann” den serialistiska musiken?
Serialismen började med Schönbergs arbete med atonalitet, vilket ledde till hans system för att komponera med 12 toner – hans ”tolvtonsteknik” (1923).
Sedan dess har ett antal andra kompositörer använt sig av serialistiska tekniker, till exempel Webern och Berg.
Jag kommer att visa dig hur serialism fungerar genom att ta dig igenom hur man komponerar ett stycke serialistisk musik.
Ett fungerande exempel på serialism
Notraden
Det första steget i skapandet av ett serialistiskt stycke är att välja ”serien” av toner.
Denna serie av toner kallas för notraden.
Notraden är en serie intervaller som använder alla 12 tonerna i den kromatiska skalan (därav namnet 12-tonsmusik) i en ordning som kompositören valt.
Här är alltså den kromatiska skalan:
Nu ska jag ordna om dem i den ordning jag vill att de ska vara för att skapa min notrad:
Vissa kompositörer väljer ordningen för notraden innan de börjar spela kompositionen, medan andra kan improvisera en melodi och utveckla notraden utifrån den.
3 regler för ”strikt serialism”:
- Ingen not får upprepas förrän alla 12 noter i notraden har spelats
- Ordningen i serien förblir densamma under hela kompositionen, med undantag för vissa tillåtna ändringar.
- Noterna kan spelas i vilken oktav som helst – det är därför man ofta ser mycket stora hopp i tonhöjd i serialistiska kompositioner.
Notera: som med alla ”musikaliska regler” älskar kompositörer att bryta mot dem!!! Schönberg bröt ofta mot reglerna ovan, liksom andra kompositörer inom serialismen, till exempel Berg och Webern.
Inversion, retrograd och retrograd inversion
Det finns tre sätt på vilka notraden kan ändras:
Inversion
Den första metoden för att ändra notraden är genom inversion.
Med inverteringstekniken vänds intervallen mellan noterna om. Om du är osäker på intervallen kan du ta en titt på min lektion om musikaliska intervaller först.
Så, i mitt serialistiska exempel börjar notraden på ett dis och går upp med ett intervall på 7 halvtoner till nästa not – ett Ais.
I min inversion är detta omvänt. Jag börjar på D sharp igen, men den här gången går den ner ett intervall på 7 halvtoner till nästa ton – en G sharp.
Detta fortsätter till nästa ton.
Min notrad går ner 4 halvtoner från A sharp till ett F sharp.
Min omvändning går upp 4 halvtoner från G sharp till ett C naturton.
Denna process med att invertera intervallen fortsätter tills slutet av notraden nås och en färdig inversion av notraden produceras:
Retrograd
Retrograden är lättare att förstå än inversionen.
Retrograden är helt enkelt notraden i omvänd ordning:
Retrograd inversion
Retrograd inversion låter otroligt komplext, men är faktiskt ganska lätt att räkna ut.
Det är helt enkelt inversionen som spelas baklänges:
Utveckling av mitt stycke av serialism
Jag har nu tagit fram mina fyra ordningar av noter – notrad, inversion, retrograd och retrograd inversion, och jag kommer att använda dem som den grundläggande strukturen för mitt stycke.
Rytmer, dynamik och artikulation/frasering är enormt viktiga inom serialismen eftersom de ger variation till ett stycke.
Jag har försökt använda alla dessa tekniker när jag har utvecklat mitt stycke och har följt serialismens ”regler” noga så att det ger ett tydligt exempel på ”strikt serialism”.
Stycket har titeln ”Ice Melt”.
Hoppas att ni njöt(!!) av att lyssna på stycket.
Jag har kommenterat noterna för att visa var de olika teknikerna notrad, omvändning, retrograd och retrograd inversion används.
Jag är säker på att ni håller med om att serialism ger ett unikt ljud – det är typiskt ”mystiskt”, ”nervöst” och till och med ”smärtsamt”.
Jag valde titeln ”Ice Melt” för att jag ville fånga oförutsägbarheten hos issmältning (man kan aldrig vara säker på när ett stycke kommer att brytas av och falla till marken) och även för att utsikten att isen ska smälta i global skala är nervig och skrämmande.
Publikens reaktion på serialism
Förändringar och utveckling inom musiken åtföljs ofta av blandade recensioner och åsikter. Serialismen har verkligen visat sig vara en mycket kontroversiell teknik. Det är lätt att i efterhand se tillbaka på denna utveckling och dessa experiment och vara överdrivet kritisk, men en utveckling som serialismen väcker viktiga frågor –
- ”Vad är det som gör att ett musikstycke låter ”rätt”?”
- ”Trodde de serialistiska kompositörerna att de stod på randen till att upptäcka ett helt nytt ljud som skulle revolutionera musiken?”
- ”Låg en del av experimenterandet genom tekniker som serialismen till grund för framtida musikalisk utveckling?”
- ”Visst är serialismen helt enkelt den perfekta kompositionstekniken för soundtracks till science fiction-filmer?!?”
Det stämmer att serialismen inte överraskande nog aldrig har uppnått någon omfattande popularitet, men det förnekar inte dess värde. Det kan bara vara så att, som Pierre Boulez kommenterade, serialistiska kompositörer ”inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till hur musik uppfattas av lyssnaren.”
Andra exempel på serialistisk musik
Ett antal kompositörer har införlivat serialistiska tekniker i sina kompositioner, bland annat Schönberg, Webern, Berg, Boulez och Babbitt.
På 1950-talet hade olika musikaliska element i kompositioner (t.ex. dynamik, rytmer etc.) blivit serialiserade av kompositörer som Boulez och Stockhausen.
Messiaen införlivade serialiseringen av varaktigheter i sin ”Technique de mon langage musical”.
Serialismen var definitivt ett viktigt kapitel i utvecklingen av 1900-talets västerländska klassiska musik.