Slaget om Castle Itter
Slaget om Castle Itter, militär strid under andra världskriget där amerikanska soldater gick samman med avhoppade tyska trupper för att avvärja ett Waffen-SS-anfall mot ett fäste i Tyrolen, Österrike, där franska politiker hölls fångna av nazisterna. Slaget ägde rum den 5 maj 1945, bara tre dagar innan kriget i Europa officiellt tog slut. Det tros vara den enda gången som amerikaner och tyskar stred som allierade under andra världskriget.
Slottet Itter (tyska: Schloss Itter) i de österrikiska Alperna har funnits som fästning åtminstone sedan 1200-talet och byggdes om 1532. Det renoverades 1878 och blev ett hotell i början av 1900-talet. År 1940, efter att Anschluss förde Österrike in i Tredje riket, hyrdes slottet ut till den tyska regeringen. År 1943 kom det under administrativ kontroll av Dachau, ett koncentrationsläger cirka 145 km bort, och gjordes till ett särskilt SS-fängelse för fångar som hade ett potentiellt värde som gisslan.
De sista fångarna i slott Itter var mestadels äldre franska män som hade varit höga regeringstjänstemän innan de föll i onåd hos Vichy Frankrike eller Tredje riket. Två fångar var tidigare franska premiärministrar: Édouard Daladier, som hade undertecknat Münchenavtalet men arresterades i afrikansk exil, och Paul Reynaud, som konsekvent hade motsatt sig Tyskland. Även de tidigare generalerna Maxime Weygand, som togs på bar gärning när han försökte fly landet 1942, och Maurice Gamelin, som utan framgång gjorde motstånd mot den tyska framryckningen våren 1940, hölls fängslade i slottet. Andra anmärkningsvärda fångar var Léon Jouhaux, en fackföreningsman som hade motsatt sig Vichy-regeringen, Jean-Robert Borotra, en mästartennisspelare som hade tjänstgjort som Vichys idrottsminister innan han hamnade i konflikt med regimen, François de La Rocque, en före detta fascistisk talare som arresterades efter att ha brutit med kollaboratörerna och Michel Clemenceau (son till den avlidne premiärministern Georges Clemenceau), som på senare tid hade vänt sig mot Vichy-regimen. Dessutom fängslades flera kvinnor tillsammans med sina makar eller partners, och två personer – en syster till general Charles de Gaulle och en släkting till general Henri Giraud – hölls fängslade på grund av att de hade familjeband med regimens fiender.
Fångarna ockuperade celler som byggts om från hotellgästrum och hade en servicepersonal från Dachau. De hade tillräckligt med mat och var fria att röra sig inom sitt område. Trots detta började de frukta för sina liv 1945, då Tyskland snabbt förlorade mark i kriget. Dachaus kommendant flydde till slott Itter när lägret befriades av amerikanska trupper, men den 2 maj begick han självmord. Två dagar senare övergav Castle Itters egen kommendant och lägrets vakter sina poster, vilket innebar att fångarna fick ansvaret men inte kunde lämna lägret eftersom fientliga tyskar fanns kvar i närheten. Fångarna hade redan skickat sin jugoslaviska hantlangare, Zvonimir Čučković, för att få hjälp av de framryckande amerikanerna. Čučković tog kontakt med amerikanska trupper i Innsbruck, men slottet låg utanför deras divisions militära jurisdiktion. Trots order skickade major John T. Kramers ut en liten räddningsgrupp.
Inte vetandes om Čučkovićs öde skickade Itterfångarna ut en andra sändebud, kocken Andreas Krobot. Han mötte major Sepp Gangl, en Wehrmachtofficer som hade gett upp den nazistiska saken och ledde ett litet gäng tyska soldater. Gangl tog sedan kontakt med kapten Jack C. Lee Jr, en amerikansk stridsvagnschef, och de två officerarna besökte i smyg slottet och rekognoscerade. Tillbaka med sitt förband organiserade Lee en räddningsgrupp, men ingen annan stridsvagn än Lees egen lyckades ta sig tillbaka till slottet.
I samband med att Lee tog över ansvaret för slottets försvar förberedde han sig på att stå emot en belägring. Hans lilla grupp förlitade sig på hjälp från Gangls män och kapten Kurt-Siegfried Schrader, en Waffen-SS-officer som liksom Gangl hade kommit att förkasta nazismen. Det väntade Waffen-SS-anfallet kom på morgonen den 5 maj 1945. Några av fångarna hjälpte till med försvaret av slottet och använde handeldvapen som deras vakter lämnat efter sig. Waffen-SS anfallare sköt och dödade Gangl, förstörde Lees stridsvagn och skadade slottets murar. När försvararnas ammunition höll på att ta slut anlände slutligen en kolonn av stridsvagnar organiserad av Kramers på eftermiddagen och skingrade angriparna. Lee fick så småningom utmärkelsen Distinguished Service Cross för sitt hjältemod.