Varför människor får tatueringar
När tatueringar först dök upp på 1800-talet ansågs de vara ett tecken på att man var kriminell eller avvikande. I dag är de allt vanligare. Enligt en uppskattning har 38 procent av de vuxna mellan 18 och 29 år minst en tatuering.
Vad får vissa människor att välja att tatuera sig? Den frågan undersöktes i en nyligen genomförd studie som leddes av psykologen Luzelle Naudé vid University of the Free State i Sydafrika. Mer specifikt försökte hon och hennes medarbetare förstå varför collegestudenter väljer att skaffa eller inte skaffa sig en tatuering, samt deras uppfattningar kring detta.
För att undersöka dessa frågor började Naudé och hennes team med att rekrytera deltagare som var collegestudenter i sista årskursen och som deltog i en kurs i psykologiska forskningsmetoder. Deltagarna fyllde i frågeformulär som frågade om deras erfarenheter som rörde tatueringar, inklusive om de hade en eller flera tatueringar, hur många av deras vänner som hade en eller flera tatueringar, deras anledningar till att de hade en eller flera tatueringar och deras åsikter om tatuerade personer. Naudé och hennes medarbetare bjöd också tillbaka deltagarna för en uppföljningsintervju som undersökte djupare deras uppfattningar om tatueringar.
Resultaten var slående. De flesta av deltagarna (78 %) hade inga tatueringar och de flesta av deras föräldrar (92 %) hade inga tatueringar. De flesta av deltagarnas vänner (74 %) hade dock tatueringar – och nästan hälften (47 %) övervägde att skaffa sig en tatuering eller en annan tatuering.
Deltagarnas anledningar till att skaffa sig eller inte skaffa sig en tatuering var ungefär lika, där 47 % svarade positivt och 50 % svarade negativt. Det främsta motivet för dem som skaffade sig en tatuering (25 %) hade att göra med dess personliga betydelse (t.ex. för att markera en viktig erfarenhet eller kamp). Deltagarna angav skäl som ”för att bevara min mors minne”, ”ett sätt att hedra mitt första barn” och ”presentera vad jag gick igenom vid en viss tidpunkt i mitt liv”. Vissa deltagare (12 %) ansåg också att deras tatueringar var en förlängning av eller ett uttryck för vem de var. Som en deltagare påpekade: ”Min kropp är en bok, mina tatueringar är min berättelse”. Vissa deltagare rapporterade också att de tyckte att tatueringar var en tilltalande form av konst.
För de deltagare som valde att inte få en tatuering kretsade de främsta skälen kring sociala och kulturella faktorer, främst religion (11 %). En deltagare reflekterade: ”Jag är en religiös person så min kropp är den heliga andens tempel. Jag vill hålla mig ren.” En annan uttryckte: ”Jag är kristen, det är motsägelsefullt eftersom man i den kristna religionen ska behandla och respektera sin kropp som ett tempel.”
Andra anledningar till att avstå från en tatuering var bland annat ogillande från familj och vänner och att ådra sig negativa åsikter på jobbet. Några deltagare (10 %) delade med sig av oro över tatueringars permanens och deras känsla av att det ser oattraktivt ut på äldre personer. Deltagarna hänvisade också till medicinska skäl eller rädsla för nålar och smärta (10 %). Dessutom ansåg vissa deltagare att tatueringar var oattraktiva. En deltagare menade följande: ”Jag skulle inte vilja ha en. Skulle du sätta en stötfångare på en Ferrari?”
När det gäller deltagarnas åsikter om sina tatueringar och andras tatueringar var deltagarna själva för det mesta icke-dömande. På frågan ”Vad är din åsikt om tatueringar och personer med tatueringar?” hade majoriteten av deltagarna (54 %) positiva åsikter, 18 % hade blandade känslor, 13 % hade negativa åsikter och 15 % hade antingen ingen åsikt eller var likgiltiga. De flesta respondenterna respekterade de tatuerade personernas preferenser. En av de svarande sade: ”De är coola och allt, men inte för mig.”
När man svarade på frågan ”Vad tror du att folk har för åsikter om tatueringar?” ansåg de flesta deltagarna (39 %) att folk har blandade känslor eller negativa känslor (35 %), i motsats till de 17 % av deltagarna som trodde att folk hade positiva känslor om tatueringar. Fyra procent av deltagarna hade ingen åsikt.
Av dem som hyste negativa åsikter uppgav de att tatueringar var (med deras egna ord), fula, trashiga, smutsiga, billiga och smutsiga. På samma sätt såg de tatuerade personer som onda, sataniska, farliga, rebelliska, ogudaktiga, dumma, vårdslösa, oprofessionella, konstiga, icke-kristna, förknippade med brottslighet, grymma, skrytare, utstötta, asociala, utan moral och trotsiga mot samhället. En respondent anmärkte: ”De fick bara en tatuering för att de gjorde uppror eller för att de är elaka”. En annan uttryckte: ”De vill känna en känsla av tillhörighet, uppmärksamhet och vill vara fruktade.”
Av dem som hade positiva åsikter om tatuerade personer såg de tatueringar som attraktiva och de som bär dem som coola, trendiga, fashionabla, intressanta, spontana, kreativa, konstnärliga, frimodiga, mer öppna/accepterande, liberala, äventyrslystna, modiga, starka, modiga och orädda för engagemang och smärta. Som en deltagare uttryckte det: ”Människor med tatueringar är de äktaste människor man någonsin kommer att träffa.”
Vissa deltagare hade ”villkorliga uppfattningar”. Det vill säga att de kunde acceptera tatueringar på vissa villkor. Majoriteten kände sig bekväma med tatueringar, så länge tatueringen hade personlig betydelse eller var ett uttrycksmedel. De var dock mer negativa till tatueringar när det gällde professionalism i arbetet eller ålder. En deltagare reflekterade: ”För unga människor är det snyggt och coolt, men när de blir gamla och har tatueringar ser det äckligt och olämpligt ut, som om de börjar bli gamla men inte vill acceptera det genom att fortfarande gilla saker. På arbetsplatsen är tatueringar olämpliga och personen kan verka oprofessionell eller inte seriös med sin karriär.”
Det fanns dessutom starka känslor hos deltagarna när det gäller antalet, storleken och placeringen av tatueringar. En respondent delade till exempel med sig av följande: ”Jag måste erkänna att jag tenderar att vara skeptisk till någon som har en arm/ben/rygg full av tatueringar (oftast mönster) – enligt min åsikt finns det något som kallas för många tatueringar. Men om någon har tatueringar som betyder något för dem (t.ex. namnet på en person som har gått bort eller en logotyp som symboliserar en viktig händelse i deras liv) är det helt okej – något som jag skulle kunna tänka mig att skaffa själv i framtiden.”
Och bland dem som har en tatuering hade majoriteten inte upplevt några negativa konsekvenser på grund av att de hade en tatuering och ångrade inte att de hade skaffat sig en. De som ångrade sig var att de fick en från en dåligt utbildad tatuerare, eller en som var för stor eller oattraktiv. Det fanns också hänvisningar till smärta, permanenthet, vissa omdömen eller att skaffa fel tatueringar (t.ex. en före detta partners namn).
De flesta deltagare med tatueringar såg de fördomar de upplevde som obetydliga. Som en deltagare sade: ”Så det känns som om jag skulle säga ’ah så du tycker inte om det … vad gör det?’. Jag måste vakna upp i den här kroppen på morgonen, inte du.” En annan deltagare sade: ”De borde komma över sina fördomar. Det finns gott om högutbildade och intelligenta människor med tatueringar.”
Författaren Michael Biondi skrev en gång: ”Våra kroppar trycktes som tomma sidor som skulle fyllas med bläck från våra hjärtan”. Han hade troligen inte samhällsvetenskaplig forskning i åtanke vid den tidpunkten, men för dem som omfamnar tatueringar ger den här studien stöd för hans uppfattning.
Facebook-bild: Microgen/