Your Gateway John Coltrane Albums

Tack för alla era kommentarer på vår senaste utlysning ”Vilket är det första John Coltrane-albumet du blev kär i?”. Vi har 99 stycken just nu! Det är nära ett rekord för A Blog Supreme. Tack!

Det är fantastiskt att se att så många människor blottar sin innerliga koppling till Coltranes musik, en musiker vars passion är så stark att den känns påtaglig, som en materiell vara. Jag skulle vilja presentera några av mina favoritsvar, och mina svar på dem, nedan.

Jag tycker att det är riktigt intressant när historiska händelser formar det historiska registret. För den inspelningssession som producerade de första spåren av Coltranes Lush Life, sägs det att pianisten Red Garland helt enkelt struntade i att dyka upp i studion. Det förvandlade en kvartett till en trio – och många år senare blev det en viss M Wilsons första favoritskiva (linesegment):

Lush Life. Jag visste inte att harmoni kunde uttryckas så bra med hjälp av ett enstaka toninstrument (och allt på grund av att pianisten inte dök upp den första dagen).

Jag blir också ständigt imponerad av att människor närmar sig Coltrane från så många olika håll. Det finns de människor som hittar Coltrane i hans tidiga solodiskografi, som upptäcker den Coltrane som arbetade med Miles Davis och Thelonious Monk. Och så finns det folk som Mark Saleski, som skriver på Something Else! reviews, och som kom in på Coltrane genom 1967 års fria duettsession Interstellar Space:

För mig var det Interstellar Space, även om jag vill erkänna att när jag lyssnade på den första gången visste jag INTE vad som pågick. Det hindrade mig inte från att njuta av albumets vilda energi. Inte ens nu har jag en fullständig förståelse för Tranes avsikt, men med åren har mina öron utvecklats tillräckligt mycket för att jag ska kunna njuta av saker som dekonstruerade arpeggier, skiftande rytmer och allt annat som gör denna speciella ljudarkitektur så rolig.

Som regel fungerar det så att någon upptäcker den tonala, hårt svängande Coltrane före den skronky, extatiska Coltrane. Se Glenn Harcourt (rroseselavy123):

”My Favorite Things” var, om inte det första, så ett av de första halvdussinet eller så jazzplattor som jag någonsin hörde, och det var ganska nära att bli en livsavgörande upplevelse. Det öppnade en helt ny andlig värld såväl som en musikalisk värld, och inom ett år kom jag hem från mitt första år på college och slog mig ner på min säng i mörkret, slöt ögonen och lät mina tankar sväva iväg till ”Interstellar Space”. Jag har inte sett tillbaka på 40 år, och det har varit en fantastisk resa.

Jag bör nämna att huvuddelen av svaren kom från de vanliga misstänkta: Giant Steps, A Love Supreme, John Coltrane och Johnny Hartman. Det fanns dock gott om långa svansar, där Ole Coltrane dök upp anmärkningsvärt ofta. Robert T. Jordan (rtj) har en galen historia om en annan mindre känd pärla:

Under 1967 – ’68 var jag i den amerikanska armén, stationerad i Vietnam. Vi hade en batteridriven skivspelare och LP-skivor. KULU SE MAMA var ett album som vi spelade ganska mycket.

My Favorite Things låg högt bland resultaten också, som J. Philbrick (Brick1111) skrev i:

Jag visste ingenting om Coltrane förrän på en jazzkurs i college 1972. Läraren … spelade ”My Favorite Things” och jag blev fast. Att höra sopranen spelas på det sättet var häpnadsväckande. Ett sådant exotiskt, levande ljud. Det albumet blev min första Coltrane-kärlek.

Ingen annan som slogs av 1972 där? Det är 11 år efter det att albumet släpptes. Det skulle vara som att lära ut Wilcos Summerteeth, Becks Midnite Vultures eller Dr. Dre’s 2001 i år, 2010. Det är naturligtvis inte så otänkbart, men någon jazzprofessor 1972 var ganska säker på att den skivan skulle få status som ”omedelbar klassiker”. Han hade förstås rätt.

Det finns inget som det där formativa ögonblicket när man först inser att det här med jazzmusik inte bara handlar om att spela snabbt och spännande och en massa noter på en gång – att jazzen är kapabel till långsam, smärtsam skönhet. Det låter som Josh Rosens (cbies) erfarenhet, och även som min egen:

Min första exponering för Coltrane var för några år sedan, på ett samlingsalbum som jag fick när jag var 13 eller 14 år, där de hade de första fyra minuterna av ”my favorite things”. Jag var verkligen fäst, intressant nog (eller passande nog – jag är trots allt keyboardspelare), vid mccoys sound mer än vid tranes, så jag köpte hela albumet från itunes. Jag gillade faktiskt inte albumet så mycket, med undantag för ”but not for me”. så småningom köpte jag Giant Steps, och sedan Blue Trane, men jag gillade honom inte riktigt förrän jag fick Ballads. Jag förstod äntligen att det fanns mer i hans sound än hans ”jag kan spela fler toner snabbare än du” och triolettlöpningar, och bestämde mig för att ta ett nytt försök med hans tidigare verk. det var då jag började gräva på ”naima” och ”syeeda’s song flute”, och då var jag inne.

Josh låter som en ganska ung kille – i gymnasieåldern. Medan Jim Cameron (HenGates) var med och hörde My Favorite Things spelas i Symphony Sids radioprogram!

My Favorite Things. Det var det första jazzalbumet jag köpte, och det var en upplevelse som förändrade mitt liv. Jag hade hört Symphony Sid spela titelspåret i sitt radioprogram på WADO. En kväll, imponerad av att det var ett så långt spår, lyssnade jag på det med stor koncentration, vilket startade mig på en livslång jazzresa som ännu inte är över. John Coltrane var en stor artist och en stor man.

Jag misstänker att en del av anledningen till att den här frågan har fått så många svar är att det finns många ingångar till den här Coltrane-killens musik. Från 1955 till 1967 förändrades hans musik så mycket, så snabbt, att det finns något för alla: elegant post-bop, matte-jazz, vackra ballader, muskulös manöver, andlig hängivenhet, yttre världar. Naturligtvis ändras något för alla snabbt till allt för någon. Men det är för ett annat inlägg.

Relaterat på NPR Music: The Cocktail Party Guide To John Coltrane.