Översättningscentrum för poesi
Vad är avkolonisering?
Av:Lola Olufemi
Torsdag 3 oktober 2019
Vad är avkolonisering?
Dekoloniseringen har återigen kommit in i allmänhetens föreställningsvärld på ett stort sätt. Under de senaste tio åren har studenter vid universitet runt om i landet, däribland Cambridge, Oxford, SOAS och UCL, lanserat kampanjer för att undersöka sina institutioners historiska och nuvarande roll i den koloniala exploateringen och i upprätthållandet av vissa typer av kulturell auktoritet genom läroplanerna. Sensationell mediebevakning har reducerat avkoloniseringsprocessen till något som uteslutande fokuserar på kunskapsproduktion (vad vi lär oss) inom institutionerna, men i verkligheten handlar det om ett komplext antal metoder som syftar till att ta itu med konsekvenserna av det koloniala mötet. Bristerna i vårt utbildningssystem innebär att många unga människor är omedvetna om Storbritanniens koloniala förflutna och de många sätt på vilka det har format världen i dag. Denna okunskap kan göra avkoloniseringen till ett skrämmande perspektiv. Men det första steget för att komma till rätta med den som princip är att söka efter den information om det förflutna som avsiktligt har undanhållits oss. Fråga dig själv hur mycket du vet om Storbritanniens roll i slavhandeln, till exempel? Eller historien om bildandet av ”samväldet” och kolonialväldets konsekvenser för mark, resurser, familjeförhållanden, språk och arkiv i före detta kolonier?
För att förstå avkoloniseringen är det viktigt att tydligt definiera vad kolonialism är och hur den fungerar. Kolonialism definieras bäst som processen att genomföra bosättningar i avlägsna territorier. Kolonialismen är en konsekvens av imperialismen, som är en politik som går ut på att utvidga sin makt genom kolonisering. Utvidgningen av denna makt kan ta sig ett antal olika former: social, ekonomisk och kulturell politik samt fysiskt våld. Storbritanniens historia av kolonialism innefattade en kombination av dessa metoder samt andra former av våld som tillfogades hela länder. Trots att den formella kolonialiseringen har upphört i delar av världen (många före detta kolonier har blivit självständiga) finns det ett antal sätt på vilka länder är fångade i exploaterande relationer med före detta kolonialmakter. Det finns inget sätt att helt undkomma det förflutna.
Det finns inget enkelt sätt att definiera avkolonisering. Den franske teoretikern Franz Fanon kallade det en process av fullständig oordning som syftar till att förändra världens ordning. Ofta närmar man sig avkoloniseringen som om det fanns en enkel formel, men det är mycket mer än en rutin för att kryssa i rutan. Den pågående processen kräver att vi omprövar principerna för den värld vi lever i. Denna idé är hotfull för dem som är intresserade av att upprätthålla status quo. Avkolonisering kan ses som en uppsättning metoder och processer som syftar till att ta itu med konsekvenserna av det koloniala mötet, avveckla det binära förhållandet kolonisatör/koloniserad och rätta till det materiella, sociala, politiska och kulturella berövandet av människor och den historia som de tillhör. Makt är centralt för att förstå vad avkolonisering innebär; denna process försöker inte bara synliggöra de osynliga strukturer som bestämmer relationerna mellan nord och syd i världen, utan den strävar också efter att helt och hållet förstöra dessa makt- och exploateringsrelationer. Avkolonisering handlar om rättvisa och om att erkänna hur den värld vi lever i har formats helt och hållet av kolonialismen, även de nationer som till synes inte var inblandade. Det är en varierande, ständigt föränderlig process som är både kontextspecifik och universell. Den kräver ett kollektivt svar på pågående frågor om kolonial utvinning av mark och resurser över hela världen. Just nu brinner Amazonas i Brasilien, vilket äventyrar över en miljon ursprungsbefolkningars liv och mark. För aktivister är avkolonisering en vägledande princip för deras arbete och deras sätt att tänka på rättvisa. Det handlar om mer än att göra ogjort vad som redan har gjorts, utan om att konstruera ett helt nytt sätt att tänka på sambanden mellan det förflutna och nuet. Avkolonisering innebär medvetandehöjning och att ge förtryckta människor den kunskap som krävs för att förstå och göra motstånd mot de villkor de utsätts för. Det handlar också om att stödja motstånd mot krafter som hotar inhemska levnadssätt över hela världen.
Dekolonisering erkänner att det inte finns något i nuet som förblir orört av ett våldsamt förflutet. Den ger oss en spännande möjlighet att försöka föreställa oss och bygga en ny värld som är fri från de typer av strukturellt våld som präglar denna värld.
Var och hur sker det?
Dekolonisering har ofta talats om i samband med institutioner. Många universitetskampanjer har fokuserat på läroplaner eftersom de inser att det vi lär oss, hur vi lär oss det och varför vi får lära oss det vi får lära oss inte är neutralt. En central del av kolonialstyret bestod i att skriva om världshistorien för att se till att västvärlden fick en central roll i alla viktiga vetenskapliga, politiska, sociala, ekonomiska och konstnärliga landvinningar. Denna typ av tänkande framgår av våra nationella läroplaner på alla nivåer. De människor vi studerar är med största sannolikhet vita män från europeiska länder. Avkoloniseringen uppmanar oss att tänka på vilka konsekvenser detta har för vår förståelse av världen. Genom att dekonstruera den ensidiga karaktären hos vårt utbildningssystem och ta del av verk av dem som avsiktligt har tystats ned syftar projektet till att avslöja hur kunskapen är kodad. När eleverna kräver en avkoloniserad läroplan kräver de en läroplan som tar hänsyn till kunskap från hela världen och som är uppmärksam på de sammanhang ur vilka denna kunskap har uppstått. De kräver en läroplan som erkänner de enorma maktobalanser som har funnits genom historien. Kraven på avkolonisering är också krav på ett mer politiskt utbildningssystem, ett utbildningssystem som inte skyggar för vår tids problem. Ett utbildningssystem som sätter jämlikhet och rättvisa i centrum. Eftersom läroplanen bara är en förlängning av universitetet innebär detta också att man måste förändra institutionen; demokratisera dess strukturer, diversifiera personalen och klippa banden mellan exploaterande industrier som finansierar olika universitetsprogram. I praktiken har detta sträckt sig från en fullständig översyn av läroplanerna till att ändra vem som studeras och sträva efter att förstå författare och teoretiker tillsammans med de sammanhang som de uppstod ur.
Men avkolonisering kan bäst betraktas som något som är skilt från institutionerna, som något som är kopplat till våra vardagliga liv. Det är en global och lokal princip; de pågående kriserna i Kashmir, Palestina och Hongkong är goda exempel på hur man kan tänka på effekterna av kolonialhistorien i dagens medborgares liv. Om vi förstår avkolonisering som en process som kämpar för frihet från dominans blir det lättare att göra paralleller mellan det förflutna och nuet. Som en internationalistisk princip kräver den att individer ska vara solidariska med varandra mot landgrabbing och statsmakt. Men avkoloniseringen har också betydelse i våra lokalsamhällen. Det kan börja med något så litet som att fundera på vad de gator vi går på varje dag heter, undersöka ikonografin och de plaketter som pryder våra offentliga rum för att ta ställning mot saneringen av historien om dominans. Det innebär att göra kopplingar mellan migrationshistorier, till exempel hur den brittiska regeringen uppmuntrade medlemmar av postkoloniala stater att bli medborgare för att återuppbygga efterkrigstidens Storbritannien i slutet av 40-talet och början av 50-talet, bara för att underlätta deportationen av samma personer och deras ättlingar under Windrush-skandalen 2018. Avkolonisering innebär att investera i våra lokalsamhällen och förstå vilka som har minst tillgång till offentliga tjänster, vilka som kriminaliseras och vilka som lider under samma rasism som var en viktig motivering för kolonial expansion. Det kräver att vi tänker på en värld bortom stater och gränser – en plats där vår mänsklighet inte bestäms av vårt medborgarskap.
Vad innebär detta för poesin?
Den engelska litteraturen framställs ofta som ett opolitiskt område. Vi tänker oss att litteratur och dikter kan uttrycka en universell mänsklighet som inte berörs av våra identitetsmarkörer. Men den engelska litteraturens historia som disciplin är också knuten till kolonialismen. I kolonierna fungerade den som en metod för att bekräfta västmakternas intellektuella och konstnärliga överlägsenhet. Poesin är kanske en av de mest radikala former som står oss till buds. Medlemmar av före detta kolonier och diasporan har använt den för att uttrycka den unika och komplicerade situation de har befunnit sig i till följd av ett förflutet som de inte kunde kontrollera. För individer som levde under kolonialstyret var litteraturen också en form av revolt. Ett sätt att uttrycka ilska, förbittring och att motverka den skada som åsamkats dem. Poesi som denna hjälper oss att förstå kolonialismens konsekvenser på olika sätt. Litteraturen är kanske det närmaste vi kan komma att förstå kolonialismens känslomässiga konsekvenser. Den påminner oss om att historiska grymheter hände människor som hade sina egna historier. Den gör det möjligt att återta berättelser om fördrivning och dominans och belyser hur det alltid har funnits motstånd så länge kolonialismen har funnits.
Översättningen ger en ny möjlighet att engagera sig i verk av författare i det globala syd. Översättningsprocessen är alltid ett utbyte i två riktningar, den kan avslöja den maktdynamik som är inbäddad i de språk vi talar. Översättning är en demokratisk process som gör det möjligt att sprida radikala röster, en viktig del av avkoloniseringsprojektet. När vi översätter poesi, särskilt till språk som är på gränsen till utrotning, hjälper vi till att arkivera röster som avsiktligt har förträngts. Talarens röst är central i varje dikt, och vad översättningen erbjuder poesin är en chans att upptäcka nya talare och lära sig av vad de uttrycker om sig själva, sina liv, sina samhällen och den historia som har format dem.
Slutsats
Dekolonisering är inte en enkel eller okomplicerad process, och den bör aldrig framställas som sådan. Den kräver ett seriöst engagemang i de strukturer som organiserar våra liv och en djupgående investering i att göra världen till en mer rättvis plats för alla att existera på. Det är framför allt en uppmaning till handling och en uppmaning att ta itu med tanken att våra liv är sammanflätade på gott och ont. Den kanske mest användbara konsekvensen av att lära sig om avkolonisering är att man blir uppmuntrad att dela med sig av det man lärt sig, politisera andra och organisera sig kring relevanta frågor i sitt samhälle. Vare sig man använder sig av litteratur, stöder kampanjer på distans eller är uppmärksam på vad som händer internationellt och ger solidaritet, är det viktigaste att komma ihåg att avkolonisering inte är en statisk princip eller bara en fras, utan kräver allvarlig eftertanke och handling, och det börjar med att man känner till sin historia.