Android: Netrunner Review Always Be Running

Android: Netrunner Review Always Be Running

Fantasy Flight’s Android: Netrunner har dominerat min tid och mina tankar mer än något annat spel de senaste månaderna. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin varit så besatt av ett spel i hela mitt liv. Även om jag bara har spelat spelet i några månader nu går det sällan en dag utan att jag läser om strategi, arbetar med att förfina mina deckar eller spelar spel, antingen online eller personligen. Jag har till och med drömt om Netrunner. Tyvärr visade sig den däckidé jag drömde om vara fruktansvärd.

Hur har det här spelet fångat mig så fullständigt? Vad drev mig att spendera hundratals dollar på att samla ihop kort? Tja, för att vara rakt på sak så är spelet briljant. Netrunner ger en ny touch åt den numera klassiska genren med två spelare som bygger och döljer kortlekar och som populariserats och dominerats av Magic: The Gathering (MtG). Det tar det strategiska djupet från Magic och lägger till ett betydande bluffelement och högriskspel som man sällan ser utanför poker. Dessutom integrerar det sitt cyberpunk-hackartema i spelet på det mest förtjusande sätt.

Engineering The Future

Principen för spelet är enkel, men genomförandet är mångfacetterat och robust. En spelare tar rollen som ett företag i en futuristisk värld som till stor del kontrolleras av korrupta, globala företag. Den andra spelaren är ”löparen”. Dessa hackare är av en eller annan anledning motiverade att stjäla information från företaget och allmänt störa deras planer. Inom var och en av dessa roller finns det flera fraktioner – tre för ”runners” och fyra för ”corps”. Inom varje fraktion finns det en handfull identiteter. Dessa identiteter har var och en speciella krafter som formar strategin för de deckar som byggs med dem.

Till skillnad från MtG är Netrunner i grunden asymmetriskt. Spelet spelas till 7 agendapunkter. Och hör på det här – det är företags agendor, så alla punkter finns i företagets kortlek. Bara att tänka på detta på en konceptuell nivå ger mig ett leende på läpparna. För att få poäng måste företaget installera agendan med framsidan nedåt på en extern server (på bordet) och sedan spendera pengar och handlingar (som kallas ”klick”) för att föra agendan framåt ett lämpligt antal gånger innan de kan få poäng. Runneren kan köra på alla externa servrar eller de ”centrala” servrarna (företagets hand, kortlek och avläggshög) under sin tur, och om de hittar en agenda stjäl de den.

Vad hindrar runneren från att valsa in och ta vilken agenda de vill? Is. Som corp är detta ditt cyberförsvar mot löparens bus. Du installerar is med ansiktet nedåt framför servrarna. När en runner bestämmer sig för att gå in på en viss server måste de först närma sig den is som finns framför den. Om du bestämmer dig för att betala för att återvända isen (vända den uppåt) måste löparen antingen drabbas av de konsekvenser som anges på isen eller bryta den med hjälp av ett isbrytningsprogram. Som allt annat i spelet är ett program bara ett kort i leken. De är dock dyra. Löparen måste först dra det lämpliga kortet (det finns 3 kategorier av is, och därmed 3 huvudkategorier av isbrytare), sedan måste de betala för att installera isbrytaren, och sedan måste de betala mer för att faktiskt bryta isen. Naturligtvis kan det också vara dyrt att återskapa isen, och om företaget inte har råd att göra det så seglar löparen bara förbi den. Eller så har de kanske råd att återskapa den, men om de gör det kommer det att försena deras planer för nästa tur.

Informationssortering

I den här meningen är Netrunner ett spel om ekonomisk styrning. Allt du gör kostar pengar, och att ha ont om pengar ger den andra sidan möjligheter. Om corp inte har några pengar kan de inte rez ice, och runneren är fri att springa mer liberalt. Om löparna inte har några pengar kan korporationen installera och föra fram agendor, i vetskap om att löparna är för fattiga och outrustade för att ta sig förbi isen framför dem. Varje gång du fattar ett beslut måste du vara medveten om alternativkostnaden – vilka möjliga åtgärder och spelplaner förlorar jag genom att spendera pengar här?

Men ekonomi är inte bara pengar i Netrunner, det är klick. Från korporationssidan sätter framryckning och poängsättning av en agenda i sig dig lite tillbaka – för de flesta agendor har du behövt spendera större delen eller hela två vändor för att få kortet, vilket är pengar och klick som du inte spenderat på att dra kort, skaffa mer pengar eller bygga upp ditt nätverk av is för att skydda dig själv. Från löparens perspektiv kan du allokera dina resurser till att springa och försöka hitta agendor tidigt, eller så kan du arbeta med att bygga upp din egen ”rigg” så att du kan förbereda dig för ett bredare utbud av is och öka dina chanser att hitta agendor senare (kanske genom att installera ett hjälpsamt R&D-gränssnitt, som gör att du kan få tillgång till två kort varje gång du kör korporationens kortlek i stället för ett).

Så mer generellt sett är Netrunner inte bara ett spel om ekonomisk styrning utan även ett om alternativkostnader. I grund och botten innebär varje brädspel som ger spelaren verkliga beslut problem med alternativkostnader, men det är sällan så tydligt som i Netrunner. Om vi ska bedöma spel utifrån ett enkelt mått av speltid i förhållande till antalet intressanta beslut som fattas, måste Netrunner vara ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Jag tror inte att detta bör vara det enda måttet vi bedömer spel efter, men det är en viktig punkt att tänka på.

Mind Game

När det gäller de enkla interaktioner och beslut som jag har beskrivit hittills – att skapa och skydda servrar, att hitta ekonomiska möjligheter att utnyttja, konflikten mellan att förbättra det egna bräddläget och att störa motståndarens – har man förstås ännu inte tänkt på fällor. Företaget har ett andra sätt att vinna spelet på än genom att få poäng på agendor: de kan döda löparen. Skadan tillämpas i form av att slumpmässigt kasta kort från löparens hand. Om de inte har några fler kort att kasta är de ”flatlined” och företaget vinner. Vissa personer konstruerar hela deckar kring idén att flatlining runner, och noggranna runners är alltid beredda att skydda sig mot detta.

Beslutet att köra in på en server kan vara en fråga om liv och död för runner. Om de inte har en komplett svit av brytare för att hantera alla typer av is kan de lätt springa rakt in i en Ichi eller Cobra, vilket förstör en del av de program som de redan har installerat. Eller så kanske corp har avancerat ett kort i en fjärrserver som inte är särskilt väl skyddad. Är spelet av någon som desperat försöker få agendor så snabbt som möjligt, eller lurar de dig att springa huvudstupa in i en dödlig Junebug?

Så är Netrunner också ett psykologispel. Detta ger spelet en helt ny nivå av djup. Låt oss som exempel titta på företagets öppningsdrag. Korporationen är alltid den första sidan att gå, och det typiska öppningsdraget är att lägga en pjäs is framför R&D, en framför HQ, och sedan antingen ta en kredit eller spela ett kort som ger dem pengar. Detta hjälper corpet att försvara sina mest sårbara centrala servrar och ger dem pengar för att förbereda sig för nästa tur.

Men vad händer om korpen inte gör det? Låt oss säga att de istället drar ett kort, isar HQ och installerar ett kort i en fjärrserver. Vad säger detta till oss som löpare? En stark möjlighet är att Corp fastnade med flera agendor på handen och inte hade en andra bit is tillgänglig. Så de skyddade sin hand och spelade kanske en tillgång i fjärrservern som kan hjälpa dem att dra fler kort för att hitta den is de saknar. Eller så kanske de är så översvämmade av agendor att de installerade en oskyddad i hopp om att löparen inte kommer att köra på den. Eller så kanske deras däck är uppbyggd kring att installera flera tillgångar, så de har faktiskt inget emot att lämna centrala servrar oskyddade tidigt. Såg corp-spelaren orolig ut när de spelade sin tur? Tvekade de att placera korten? Tänkte de länge på beslutet?

Du börjar se hur intensivt och involverande Netrunner kan vara. Vid spel på högre nivåer lägger du också till din kunskap om de olika fraktionerna och möjliga arkettyper för de olika däcken till ekvationen, vilket gör spelet så mycket mer utmanande och givande. Allvarligt talat – ett bra spel Netrunner kommer att dränera dig mentalt på bästa möjliga sätt.

Superior Cyberwalls

Nackdelen är förstås att det inte direkt är ett nybörjarvänligt spel. Trots att det bara är ett kortspel skulle jag inte rekommendera detta till någon som är helt nybörjare på bordsspel. Reglerna är mer komplicerade än vad man kan förvänta sig, särskilt när det gäller tidsproblem – att räkna ut i vilken ordning olika korthändelseeffekter löses. Netrunner har inte elegansen hos MtG:s ”stack” för detta. Efter att ha studerat reglerna slutar det med att de är vettiga, de är bara lite trubbiga. Fantasy Flight gör ett hyggligt jobb med att klargöra några av de mer obskyra kortinteraktionerna i ett ofta uppdaterat FAQ-dokument.

Ett annat inträdeshinder är det språk som används i spelet. Du har förmodligen märkt det när du läser den här recensionen. Corp och Runner använder helt olika ord för att beskriva liknande saker. För Corp är deras kortlek R&D. För Runner är det stacken. Runnerens hand med kort kallas Grip, medan Corp har HQ. Det som i andra spel kan kallas handlingskort är Operations för Corp eller Events för Runner. Och så vidare och så vidare.

Alt detta tematiska namngivningsnonsens drev mig bort från spelet i över ett år. En god vän till mig köpte core setet för ett par år sedan eftersom han såg att det fick bra recensioner och han älskade den futuristiska hackermiljön. Jag provade det ett par gånger men kunde inte komma förbi språkbarriären, så jag gav upp. Först senare gav jag det en ny chans. På något sätt tändes någon slags glödlampa i mitt huvud och jag började förstå vad som pågick.

Jag misstänker att många människor kommer att ha samma erfarenhet som jag. Spelet är överväldigande i början och det finns inget enkelt sätt att komma in i det. Men jag är här för att säga att du ska hålla dig till det, för det är absolut värt det. Nu älskar jag att allt är tematiskt namngivet. Väldigt få spel kan skryta med så mycket narrativ fördjupning som Netrunner, och inträdesbarriärerna är värda det. Det känns rätt att prata om R&D och klick och hjärnskador och subroutiner och AI-brytare. Som runner känns det som om du är en cyberpunk-teknisk expert som försöker att sätta dit The Man. Som företag känner du dig som ett mäktigt konglomerat som försöker behålla ett professionellt ansikte medan irriterande löpare ställer till det för din mjukvara i cybervärlden.

Friends In High Places

Detta är inte bara sättet du talar om spelet på när du spelar det. Konsten i Netrunner är absolut toppklassig, och den värld Fantasy Flight skapar med varje ny kortutgåva är spektakulär. Varje gång jag köper ett nytt kortpaket är jag lika entusiastisk över den korta berättelse som ingår i paketet som över själva korten. Var och en av dem avslöjar lite mer om denna fascinerande, vidsträckta sci-fi-värld och de karaktärer som formar den.

Dessa karaktärer är också underbart olika. Richard Garfield, Lucas Litzsinger, Damon Stone och vem som än är ansvarig för Netrunners berättelse och konstdesign bör applåderas för att ha skapat en värld som inte bara är suggestiv, utan som är full av alla olika sorters människor – inte bara av tråkiga vita män.

Fantasy Flight bör också applåderas för att de inte föll för frestelsen att göra det här till ett samlarkortspel som MtG. Istället har de använt en modell som de kallar ”Living Card Game”, där nya kort släpps i enhetliga ”datapaket”. Ungefär en gång i månaden släpps en ny förpackning med 20 olika kort. Om du köper den förpackningen får du en hel uppsättning (tre vardera) av dessa 20 kort. Korten har ingen sällsynthet och man behöver inte köpa dussintals boosterförpackningar eller spendera en förmögenhet på eftermarknaden för att hitta det enda kortet man behöver till sin kortlek. Du vet exakt vad du får varje gång du köper en Netrunner-produkt.

Fantasy Flight har också gjort ett hyggligt jobb med att stödja tävlingsscenen med prispaket för turneringar och en global turneringsstruktur som kulminerar varje år vid världsmästerskapen på Fantasy Flight-huvudkontoret. Det är inte alls lika robust som MtG:s turneringsscen, men Netrunner har bara en bråkdel av spelarna som Wizard’s of the Coast:s gigant.

Det har funnits några snubblor på vägen med nya kort som stöttat genuint irriterande och olustiga decktyper, men Fantasy Flight har infört en ”Most Wanted List” som gör att kort som anses vara för kraftfulla blir dyrare att inkludera i deckar. Detta verkar ha gjort ett adekvat jobb med att trimma ner kraftnivån på enskilda kort för spel på hög nivå.

För den person som bara vill doppa tårna i Netrunner med avslappnat spel, är allt du behöver för att börja en Core Set. Om du upptäcker att du gillar det och vill utöka din kortpool rekommenderar jag starkt att du skaffar deluxe expansionspaketen. Varje paket ger dig en mängd nya kort för en runner- och en corp-fraktion, så du kan köpa de paket som passar de fraktioner du gillar. Därefter, om du vill börja bli mer konkurrenskraftig, kan du titta på att köpa upp några datapaket och ytterligare Core Sets. Eftersom det bara finns ett exemplar av vissa nyckelkort i Core Set, kommer den mycket seriösa spelaren att vilja ha minst två Core Sets. Detta höjer priset för dessa spelare, men Fantasy Flight kommer att börja rotera ut datapaket senare i år för att begränsa storleken på den konkurrenskraftiga kortpoolen. Även om det fortfarande är dyrt att skaffa en komplett tävlingsuppsättning är det inte alls lika mycket pengar som i andra, liknande spel.

Jag rekommenderar helhjärtat Android: Netrunner. Även om inlärningskurvan är tuff till en början kommer du att bli oerhört belönad om du ger det lite ansträngning. Väldigt få spel kan skryta med denna nivå av tematisk spänning med ett så djupt strategiskt och taktiskt spelande. Jag kommer att spela det i många år framöver.

Vänligen delta i diskussionen nedan. Håll kontakten genom att prenumerera, gå med i vårt BoardGameGeek Guild eller genom att följa The Thoughtful Gamer på facebook eller twitter.