Autonom neuropati: diagnos och prognos
Autonom neuropati är numera väl etablerad som en relativt vanlig och betydande komplikation till diabetes mellitus. Dess betydelse har klargjorts under de senaste åren under vilka omfattningen av den autonoma kontrollen över alla områden av kroppens funktion har definierats. Med hjälp av enkla kardiovaskulära reflexprov kan autonoma avvikelser påvisas utan motsvarande symtom. Det ofta framförda begreppet ”fläckvis” inblandning i diabetisk autonom neuropati bör nu förkastas, liksom uppfattningen att autonom neuropati antingen är ”närvarande” eller ”frånvarande” på grundval av ett enda testresultat. När generaliserade och huvudsakligen metaboliska störningar, som vid diabetes, ger upphov till nedsatt nervfunktion påverkas såväl autonoma som somatiska komponenter i nerverna. Om skadan är allvarlig leder detta till den karakteristiska florida bilden av symtomatisk autonom neuropati med dess särskilt dåliga prognos. För läkaren på en upptagen klinik kan mycket av den teoretiska och experimentella grunden för autonom neuropati tyckas vara ointressant. Han måste dock nu vara medveten om de kliniska konsekvenserna av autonoma skador hos diabetiker. Detta kan ha särskild betydelse för vården av den diabetiska foten (se kapitel 10), för identifieringen av många av de vaga symtom som är förknippade med autonoma skador, för behandlingen av funktionsnedsättande egenskaper som postural yrsel och nattlig diarré samt för medvetenheten om den dåliga prognos som är förknippad med symtomatisk autonom neuropati. Han måste också vara uppmärksam på farorna med allmän anestesi hos sådana patienter och risken för plötsliga oväntade dödsfall. Diabetisk autonom neuropati orsakar omfattande avvikelser, varav en del är kliniskt uppenbara, en del kan upptäckas genom känsliga tester och andra har ännu inte upptäckts. Att inkludera neuropeptiderna och andra hormoner i den autonoma kontrollens kompass har öppnat ett helt nytt område av undersökande intresse, med många komplexa samband som fortfarande måste utredas. Detta bör leda till en bättre förståelse av de patofysiologiska processer som orsakar skador på diabetiska nerver. Med så många forskningsinsatser inriktade på bättre glykemisk kontroll och aldosreduktashämmare (se kapitel 8) kan det så småningom bli möjligt att vända eller förebygga denna potentiellt handikappande och dödliga komplikation till diabetes.