Bokhylla
Introduktion
Benmärken är ovärderliga för identifiering av enskilda ben och bendelar och underlättar förståelsen av funktionell och evolutionär anatomi. De används av kliniker och kirurger, särskilt ortopeder, radiologer, kriminaltekniker, detektiver, osteologer och anatomister. Även om det otränade ögat kan se benmarkeringar som konturer av benet är de inte så enkla. Benmarkeringar spelar en viktig roll i människans och djurens anatomi och fysiologi. Funktionaliteten hos benmarkeringar sträcker sig från att möjliggöra för leder att glida förbi varandra eller låsa ben på plats, ge strukturellt stöd till muskler och bindväv och ge omkretsstabilisering och skydd till nerver, kärl och bindväv. Att förstå betydelsen av benmarkeringar ger en ny uppskattning och förståelse för benanatomi och dess funktionella relationer med mjukvävnader.
Gemensamma benmarkeringar
Anglar – Skarpa benvinklar som kan fungera som ben- eller mjukvävnadsinfästningar, men som ofta används för exakta anatomiska beskrivningar. Exempel på detta är scapulans övre, undre och akromiala vinklar och bakhuvudets övre, undre och laterala vinklar.
Kropp – Detta hänvisar vanligtvis till det största, mest framträdande segmentet av benet. Exempel är diafysen eller skaftet på långa ben som femur och humerus.
Kondyl – Avser en stor utbuktning som ofta ger strukturellt stöd till det överliggande hyalina brosket. Den bär den största delen av den kraft som utövas från leden. Som exempel kan nämnas knäleden (gångjärnsleden), som bildas av femorala laterala och mediala kondylar, och tibiala laterala och mediala kondylar. Dessutom har bakhuvudet en okcipital kondylus som artikulerar med atlas (C1) och står för cirka 25 grader av cervikal flexion och extension.
Kista – En upphöjd eller framträdande del av kanten på ett ben. Kammar är ofta de ställen där bindväv fäster muskeln vid benet. Iliac crest finns på ilium.
Diaphys – Avser huvuddelen av skaftet på ett långt ben. Långa ben, inklusive femur, humerus och tibia, har alla ett skaft.
Epikondyl – En utbuktning som sitter ovanpå en kondyl. Epikondylen fäster muskler och bindväv vid benet och ger stöd åt detta muskuloskeletala system. Exempel är femorala mediala och laterala epikondyler och humerala mediala och laterala epikondyler.
Epifys – Det artikulerande segmentet av ett ben, vanligtvis vid benets proximala och distala poler. Det har vanligtvis en större diameter än skaftet (diafysen). Epifysen är kritisk för benets tillväxt eftersom den ligger i anslutning till fyseallinjen, även kallad tillväxtplattan.
Facett – En slät, platt yta som bildar en led med ett annat platt ben eller en annan facett, som tillsammans skapar en glidled. Exempel kan ses i kotornas facettleder, som möjliggör böjning och sträckning av ryggraden.
Fissur – En öppen spricka i ett ben som vanligtvis hyser nerver och blodkärl. Exempel är superior och inferior orbitalspricka.
Foramen – Ett hål genom vilket nerver och blodkärl passerar. Exempel är supraorbitala foramen, infraorbitala foramen och mentala foramen på kraniet.
Fossa – En grund fördjupning i benytan. Här kan den ta emot ett annat ledben eller fungera som stöd för hjärnans strukturer. Exempel är trochleafossa, bakre, mellersta och främre kranialfossa.
Ränna – En räffla i benytan som löper längs ett kärl eller en nerv och ger utrymme för att undvika kompression av intilliggande muskler eller yttre krafter. Exempel på detta är en radiell ränna och rännan för sinus transversus.
Huvud – En rundad, framträdande förlängning av benet som utgör en del av en led. Den skiljs från benets skaft av halsen. Huvudet är vanligtvis täckt av hyalint brosk inuti en synovialkapsel. Det är den huvudsakliga artikulationsytan med det intilliggande benet och bildar en ”kugelled”.
Margin – Kanten på ett platt ben. Den kan användas för att exakt definiera ett benets gränser. Till exempel kallas kanten på temporalbenet som artikulerar med occipitalbenet för temporalbenets occipitala marginal. Och omvänt kallas kanten av occipitalbenet som artikulerar med temporalbenet för occipitalbenets temporala marginal.
Meatus – En rörliknande kanal som sträcker sig inom benet och som kan ge passage och skydd för nerver, kärl och till och med ljud. Exempel är extern akustisk meatus och intern auditiv meatus.
Hals – Segmentet mellan huvudet och skaftet på ett ben. Det avgränsas ofta från huvudet genom närvaron av fyseallinjen hos barnpatienter och fysealärret (fyseallinjerest) hos vuxna. Den delas ofta upp i kirurgisk hals och anatomisk hals. Den anatomiska halsen, som kan representera den gamla epifysplattan, avgränsas ofta genom att den fästs vid kapselligamenten. Den kirurgiska halsen är ofta mer distal och avgränsas av den plats på halsen som oftast är frakturerad. I humerus till exempel går den anatomiska halsen snett från tuberositeten till strax under humerushuvudet. Den kirurgiska halsen löper horisontellt och några centimeter distalt från humerustuberositeten.
Notch – En fördjupning i ett ben som ofta, men inte alltid, ger stabilisering till ett intilliggande ledben. Det artikulerande benet glider in i och ut ur notch, vilket styr ledens rörelseomfång. Exempel är trochlear notch på ulna, radial notch på ulna, suprasternal notch och mandibular notch.
Ramus – Den böjda delen av ett ben som ger strukturellt stöd till resten av benet. Exempel på detta är den övre/inre skambågsbenet och mandibelns benben.
Sinus – Ett hålrum i ett organ eller en vävnad. Exempel är paranasala bihålor och durala venösa bihålor.
Spinous Process – En upphöjd, skarp förhöjning av benet där muskler och bindväv fäster. Den skiljer sig från en normal process genom att en spinös process är mer uttalad.
Trochanter – En stor utbuktning på sidan av benet. Några av de största muskelgrupperna och den mest täta bindväven fäster vid trochanter. De mest anmärkningsvärda exemplen är lårbenets större och mindre trochanter.
Tuberositet – En måttlig utbuktning där muskler och bindväv fäster. Dess funktion liknar den för en trochanter. Exempel på detta är tibialtuberositet, deltoidtuberositet och ischialtuberositet.
Tuberositet – En liten, rundad utbuktning där bindväv fästs. Exempel på detta är överarmsbenets större och mindre tuberkel.