Brittiskt mandat – Introduktion
Det tidiga 1900-talet var en vändpunkt för sionisterna, som försökte skapa ett hemland för judarna i Palestina. Slutet på första världskriget, det osmanska rikets nära förestående upplösning och flera avtal som Storbritannien ingick skulle i praktiken bana väg för ett judiskt Palestina.
År 1916 delade Sykes-Picot-avtalet upp det osmanska riket mellan Frankrike och Storbritannien i avvaktan på dess undergång i slutet av första världskriget. Enligt detta avtal skulle Palestina ha varit avsett för internationell förvaltning, enligt United Nations Information System on the Question of Palestine (UNISPAL) i ”The Origins and Evolution of the Palestine Problem”.
Därefter förnekade den engelsk-franska deklarationen från 1918 Sykes-Picot-avtalet genom att ange att Frankrike och Storbritannien skulle hjälpa ursprungsbefolkningen att upprätta egna regeringar i Syrien och Mesopotamien. Eftersom Palestina ansågs vara under syrisk kontroll övergick det till Storbritanniens inflytelsesfär.
Balfourdeklarationen från 1917 utfärdades av Storbritannien till Zionist Organization of the World och var en vändpunkt i sionisternas strävan efter Palestina; i deklarationen angavs att Storbritannien stödde upprättandet av ett ”nationellt hem för det judiska folket” i Palestina och att man skulle göra sitt yttersta för att uppnå detta syfte.
Palestina hade varit under brittisk militär ockupation sedan december 1917. Inrättandet av Nationernas förbund 1919 och mandatsystemet var avgörande för den sionistiska agendan. Mandatssystemet gjorde det möjligt för en mandatmakt att styra i Nationernas förbunds namn för att säkra välfärden för ursprungsbefolkningen – palestinierna – som bodde på det mandaterade territoriet.
Det brittiska mandatet trädde i kraft i september 1923. Balfourdeklarationen ingick i det dokument som reglerade mandatet: Den brittiska regeringen skulle hjälpa till att underlätta upprättandet av ett judiskt nationalhem i Palestina.
Mandatet skulle ha skapats som ett verktyg för att skydda ursprungsbefolkningens – palestiniernas – intressen. Men det faktum att Balfourdeklarationen ingick i mandatdokumentet ifrågasätter själva mandatets giltighet. Hur kan ursprungsbefolkningens rättigheter respekteras och skyddas när samma dokument som kräver detta också ger Storbritannien befogenhet att underlätta skapandet av ett nationellt hem för judarna?
Zionistorganisationen under ledning av sin president Dr. Chaim Weizmann hjälpte till med att utforma mandatdokumentet och insisterade på att frasen ”Erkänner judarnas historiska rättigheter till Palestina” skulle tas med i ingressen. Lord George Curzon ifrågasatte denna fras och den ändrades till ”historisk anknytning”, även om Lord Curzon fortfarande ogillade den.
”Jag sa till dr Weizmann att jag inte kunde tillåta frasen ”historisk anknytning” i ingressen. … Det är säkert att den kommer att ligga till grund för alla slags påståenden i framtiden. Själv erkänner jag inte att judarnas koppling till Palestina, som upphörde för 1 200 år sedan, ger dem några som helst anspråk …”, citerades Lord Curzon i UNISPAL-rapporten. Som Curzon hade förutspått har påståendet om den ”historiska kopplingen” blivit en ständig refräng för sionisterna.
Under mandatet ökade den judiska invandringen till Palestina och judarnas andel av mark och ekonomi enormt. UNISPAL rapporterar att 100 000 judar invandrade till Palestina på 1920-talet och cirka 232 000 invandrade på 1930-talet. År 1939 utgjorde judarna nästan 30 procent av den totala befolkningen i Palestina. Den växande judiska befolkningen drabbade samman med palestinierna. Ju längre mandatet pågick, desto mer utbrett blev våldet. Judarna bildade så småningom den paramilitära gruppen Haganah – föregångaren till dagens israeliska militär – samt terroristgrupperna Stern-gänget och Irgun Zvei Leumi-gruppen (Irgun) som förberedelse för sin slutgiltiga erövring av Palestina.
Efter flera år och flera försök att kontrollera det spända läget i Palestina beslöt den engelska regeringen att dra sig tillbaka från området. Storbritannien förklarade att mandatet i Palestina var ”ogenomförbart” i februari 1947 och Palestina överlämnades till Förenta nationerna. FN försökte lösa konflikten genom att utfärda resolution 181 som delade Palestina i två separata stater i november 1947. Resolutionen godkändes inte av båda parter och trädde aldrig i kraft. Storbritannien beslutade att avsluta mandatet den 14 maj 1948, och staten Israel utropades.