Canal Corporation

Kanalhistoria

New York State Canal System är inte bara rikt på historia, utan också på kultur. Många invandrare arbetade länge och hårt på ”Clinton’s Ditch” för att skapa denna magnifika vattenväg. Folklore, sånger och talspråk uppstod från de personer som arbetade längs kanalen. I takt med att befolkningen växte och kanalen blomstrade blev den inte bara en vattenväg för transport utan också ett semesterområde för de välbeställda.

En gång i tiden var mer än 50 000 personer beroende av Eriekanalen för sin försörjning. Redan från början bidrog Erie-kanalen till att forma en helt ny kultur som kretsade kring kanallivet. För många blev kanalbåtarna flytande hus, som färdades från stad till stad. Fadern fungerade som kapten, medan modern lagade mat till familjen och besättningen och barnen, om de var tillräckligt gamla, fungerade som ”hoggees” och gick bredvid mulorna för att leda dem i jämn takt.

För dem som färdades längs kanalen i paketbåtar eller passagerarfartyg var kanalen en spännande plats. Spel och underhållning var vanliga tidsfördriv på kanalen och ofta träffades familjerna varje år på samma platser för att dela med sig av historier och äventyr.

I dag har kanalen återgått till sin forna glans och är fylld av fritidsbåtar, fiskare och cyklister som åker på de forna dragvägarna där mulorna en gång trampade. Spänningen från det förflutna lever och frodas.

The Erie Canal: A Brief History

”Traveling on the Erie Canal”
Den ursprungliga illustrationen är hämtad från Graham’s Magazine, 1828. Källbilden var Handset och Letterpress Printed at the Printing Office of the Farmers’ Museum, Cooperstown, NY.

Eriekanalen, som påbörjades 1817 och öppnades i sin helhet 1825, anses vara 1800-talets tekniska underverk. När den federala regeringen kom fram till att projektet var för ambitiöst att genomföra tog delstaten New York på sig uppgiften att hugga 363 mil kanal genom vildmarken med inget annat än muskelkraft från män och hästar.

En gång i tiden förlöjligad som ”Clintons dårskap” på grund av guvernören som lånade ut sin vision och sina politiska muskler till projektet, upplevde Erie-kanalen nästan över en natt en oöverträffad framgång. Den ikoniska vattenvägen fastställde bosättningsmönster för större delen av USA under 1800-talet, gjorde New York till världens finanshuvudstad, tillhandahöll en kritisk försörjningslinje som hjälpte nordstaterna att vinna inbördeskriget och utlöste en rad sociala och ekonomiska förändringar i hela det unga Amerika.

Utforskare hade länge sökt efter en vattenväg västerut. Under 1700- och 1800-talen höll bristen på ett effektivt och säkert transportnät befolkningen – och handeln – i stort sett begränsad till kustområdena. I början av 1800-talet var Alleghenybergen den västra gränsen. De nordvästra territorierna som senare skulle bli Illinois, Indiana, Michigan och Ohio var rika på timmer, mineraler och bördig mark för jordbruk. Det tog veckor att nå dessa värdefulla resurser. Resenärerna möttes av spårade vägar som blev hårda i sommarsolen. På vintern upplöstes vägarna i ett hav av lera.

En fängslad mjölhandlare vid namn Jesse Hawley föreställde sig ett bättre sätt: en kanal från Buffalo på östra stranden av Eriesjön till Albany vid övre Hudsonfloden, en sträcka på nästan 400 miles. Hawley, som länge varit en förespråkare för effektiva vattentransporter, hade gått i konkurs när han försökte få sin produkt till marknaden från det som nu är Rochester. Hawley skickades till ett fängelse för gäldenärer och skrev en rad uppsatser som publicerades i Genesee Messenger från och med 1807, där han i detalj beskrev sträckningen, kostnaderna och fördelarna med det som skulle komma att bli Erie-kanalen.

Hawleys essäer väckte uppmärksamhet hos församlingsledamoten Joshua Forman, som 1808 lade fram den första delstatliga lagstiftningen om Erie-kanalen, där han krävde att en rad undersökningar skulle göras för att undersöka om det var praktiskt möjligt att bygga en vattenväg mellan Eriesjön och Hudsonfloden. Forman reste till och med till Washington för att argumentera för federalt stöd till kanalen, och Thomas Jefferson beskrev då förslaget som ”lite kort sagt vansinnigt”.

År 1810 kontaktade Thomas Eddy, skattmästare för Western Inland Lock Navigation Company, och delstatssenatorn Jonas Platt, som hoppades få fart på planerna på kanalen, den inflytelserika senatorn De Witt Clinton, som var före detta borgmästare i New York City och en stigande politisk stjärna, för att få hans stöd. Den 13 mars lades ett förslag fram i delstatssenaten om att utse en kanalkommission och ge kommissionärerna i uppdrag att kartlägga en väg för kanalen som skulle förbinda Hudsonfloden med de stora sjöarna. Med Clintons stöd antogs åtgärden och Eriekanalens era hade börjat.

Även om Clinton hade rekryterats till kanalarbetet av Eddy och Platt blev han snabbt en av kanalens mest aktiva anhängare och kom att knyta sitt politiska öde till kanalens framgång. I dag är De Witt Clinton och Eriekanalens historia oupplösligt förknippade med varandra, och det råder ingen tvekan om att guvernör Clinton vid den tidpunkten förstod vilken revolutionär inverkan kanalen skulle få när den väl hade öppnats:

”Staden kommer med tiden att bli världens spannmålsmagasin, handelns emporium, tillverkningens säte, centrum för stora penningstarka verksamheter”, sade Clinton. ”Och före sekelskiftet kommer hela ön Manhattan, täckt av invånare och fylld med en tät befolkning, att utgöra en enda stor stad.”

Även om 1812 års krig skapade ett långvarigt avbrott i projektets framskridande fortsatte Clinton och hans medkandidater till kanalens förespråkare att arbeta för att bygga upp stöd för vattenvägen. År 1816, i egenskap av sittande kanalkommissionär, lämnade DeWitt Clinton in en formell petition till en gemensam kommitté i New Yorks delstatssenat och församling om att skapa ett kanalsystem mellan Hudsonfloden och Eriesjön. Detta dokument, känt som ”New York Memorial”, genererade en rad offentliga möten till stöd för kanalbygget och inledde effektivt rörelsen i delstaten för att bygga vattenvägen. I slutändan skulle över hundra tusen New York-bor skriva under petitionen, vilket bidrog till att bygga upp en grundvåg av offentligt stöd för projektet.

Den 15 april 1817 godkände New Yorks lagstiftande församling slutligen byggandet av Eriekanalen, som Jesse Hawley hade skrivit så övertygande om bara ett decennium tidigare. Lagförslaget godkände 7 miljoner dollar för byggandet av den 363 mil långa vattenvägen, som skulle vara 40 fot bred och fyra fot djup. Bygget skulle påbörjas den 4 juli i Rome, NY och skulle ta åtta år. Även 1817 skulle Clinton utnyttja sina framgångar med att förespråka byggandet av kanalen för att bli guvernör, och valet av honom kulminerade hans meteoriska politiska uppgång under åren.

Färdigställandet av Eriekanalen ledde till den första stora rörelsen västerut av amerikanska nybyggare, gav tillgång till det rika landet och de rika resurserna väster om Appalacherna och gjorde New York till den främsta handelsstaden i USA.

”The Marriage of the Waters”
En väggdekoration i DeWitt Clinton High School, New York City, som visar en scen i samband med invigningsceremonin för Erie-kanalen 1825. – Copyright 1905, C.Y. Turner

1825 öppnade guvernör Dewitt Clinton officiellt Erie-kanalen när han seglade med paketbåten Seneca Chief längs kanalen från Buffalo till Albany. Efter att ha rest från Eriesjöns mynning till New York City tömde han två tunnor med vatten från Eriesjön i Atlanten och firade den första förbindelsen mellan vatten från öst till väst i det ceremoniella ”Wedding of the Waters”.

Effekten av kanalen var både omedelbar och dramatisk, och bosättarna strömmade västerut. Den explosionsartade handelsexplosion som guvernör Clinton förutspådde inleddes, vilket sporrades av fraktpriserna från Buffalo till New York på 10 dollar per ton via kanalen, jämfört med 100 dollar per ton på väg. År 1829 transporterades 3 640 skäppor vete genom kanalen från Buffalo. År 1837 hade denna siffra ökat till 500 000 skäppor och fyra år senare nådde den en miljon. På nio år hade kanalens vägtullar mer än väl täckt hela byggkostnaden.

Inom 15 år efter kanalens öppnande var New York den mest trafikerade hamnen i Amerika och transporterade ett större tonnage än Boston, Baltimore och New Orleans tillsammans.

Effekten på resten av delstaten kan man se genom att titta på en modern karta. Med undantag för Binghamton och Elmira ligger alla större städer i New York längs den handelsväg som etablerades genom Eriekanalen, från New York City till Albany, via Schenectady, Utica och Syracuse, till Rochester och Buffalo. Nästan 80 % av befolkningen i norra New York bor inom 25 miles från Eriekanalen.

Eriekanalens framgång var en del av en boom för kanalbyggande i New York på 1820-talet. Mellan 1823 och 1828 öppnades flera sidokanaler, bland annat Champlain, Oswego och Cayuga-Seneca.

Mellan 1835 och sekelskiftet 1900 utvidgades detta kanalnätverk två gånger för att klara av tyngre trafik. Mellan 1905 och 1918 utvidgades kanalerna igen. Den här gången, för att få plats med mycket större pråmar, beslutade ingenjörerna att överge en stor del av den ursprungliga konstgjorda kanalen och använda nya tekniker för att ”kanalisera” de floder som kanalen hade byggts för att undvika Mohawk-, Oswego-, Seneca-, Clyde- och Oneida-sjöarna. En enhetlig kanal muddrades, dammar byggdes för att skapa långa, farbara bassänger och slussar byggdes i anslutning till dammarna för att låta pråmarna passera från en bassäng till nästa.

I och med den ökande konkurrensen från järnvägar och motorvägar och öppnandet av St Lawrence Seaway 1959 minskade den kommersiella trafiken på kanalsystemet dramatiskt under den senare delen av 1900-talet.

Idag har vattenvägsnätet bytt namn igen. Som New York State Canal System njuter det av en pånyttfödelse som en rekreativ och historisk resurs. Eriekanalen spelade en viktig roll i omvandlingen av New York City till landets ledande hamn, en nationell identitet som fortsätter att återspeglas i många sånger, legender och konstverk i dag.

The Story of the New York State Canals

Berättelsen om Eriekanalens och de ”laterala” kanalernas historia, som Roy Finch refererar till, skrevs 1925 för att fira hundraårsdagen av Eriekanalen. Roy Finch var anställd vid New York State Engineer and Surveyor, ett nedlagt statligt organ som förvaltade kanalsystemet från 1850-talet till mitten av 1800-talet. Han var fascinerad av kanalerna och i samband med firandet av kanalens födelse ansåg han att det var lämpligt att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter till alla.

  • The Story of the New York State Canals (1 sida per ark) | (Broschyrformat, 2 sidor per ark)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.