Cathead Biscuits: A Dying Breed.
Privacitet & Cookies
Denna webbplats använder cookies. Genom att fortsätta godkänner du att de används. Läs mer, inklusive hur du kontrollerar cookies.
Image Courtesy: Catheadfoods.com
Cathead Biscuits är ett viktigt inslag från södern. Men på grund av att det numera finns konserverad kexdeg (och på senare tid fryst kexdeg) är de ursprungliga ”snabba kexen” alltför snabbt på väg att bli ett minne blott. Jag är mycket säker på att om du frågade de flesta sydstatare hur en biscuit såg ut för 20 år sedan, skulle de svara dig att det fanns två olika typer: Pan kex och cathead kex. Pan kex är vad de flesta människor tänker på när man nämner kex. De runda, krispiga bakdelarna med mjukt smör i toppen. Men det finns en nackdel med pannkakor: att knåda, rulla och skära. Pannkakor gjordes när man kunde ägna tid åt att utveckla de värdefulla gluten som ger pannkakorna den underbara kuddstrukturen. Men för vardagligt bruk var den sydliga standarden en katthuvudskoklad kaka. Den sköljdes upp från blandningsskålen, rullades till en boll och lades på en smord panna. Dessa krispiga på utsidan och mjuka på insidan hade en underbar orange/vit/brun färg och en smak som påminde om mjöliga scones (vilket är logiskt eftersom båda är ”snabbbröd”). Cathead biscuits serverades som ett allestädes närvarande tillbehör till alla måltider på grund av deras unika förmåga att passa lika bra för att ”slathering” (täckas med smör, gelé eller honung) som för att ”soppas” (suga upp vad som helst av sås eller sås som finns på tallriken).För att vara rättvis mot pannkakorna kan man både soppa och smörja in dem. Men att suga upp med en krispig katthuvudskiss är en mycket mer givande process, eftersom kakan är tillräckligt stark för att fungera som ett redskap som rymmer mycket mer än bara sås. Jag har sett folk äta hela måltider med en kex som enda transportmedel mellan tallrik och mun. Och för den sydstatare som är rädd för att slösa bort någon av de återstående bitarna på tallriken kan man göra en ”mash”. Vilket bokstavligen innebär att man mosar in sin kex i det som finns kvar på tallriken och tar upp det som en magnet så att inget går förlorat.
Så kära läsare, jag lämnar dig med ett enkelt recept och ber dig att ta dig tid att hålla traditionen vid liv. För resultatet är mycket mer givande än den frysta, massproducerade tegelsten som ligger och väntar djupt inne i din frys.
2 koppar självresande mjöl
1 tesked socker
1/3 kopp shortening
1/2 kopp kärnmjölk
1/2 pinne smör, smält
Förvärm ugnen till 450 grader. Blanda mjölet och sockret i en stor skål och skär sedan i shortening tills det liknar ett grovt mjöl. Häll i kärnmjölken, lite i taget, tills du har gjort en klibbig deg. Smörj lätt en plåt och dutta händerna lätt med mjöl. Nyp av en handflatsstor bit av degen och rulla den i händerna tills den bildar en boll. Lägg den på en non-stick kakfat och arrangera formen så symmetriskt som möjligt för att jämna ut gräddningen. Pensla topparna med smält smör och grädda i 10-12 minuter eller tills de är bruna.