Chicago Reader
Min mest intressanta julklappspresent var boken Dr Seuss Goes to War från 1999, en samling redaktionella karikatyrer som Theodor Seuss Geisel tecknade för New York Daily PM 1941 och 42. Jag visste inte att skaparen av Gröna ägg och skinka och sköldpaddan Yertel någonsin hade gjort redaktionella teckningar. Jag visste inte heller att han tecknade japansk-amerikaner som en femte kolonn som tjänade Hirohitos och Tojos sak.
Den mest extrema av dessa teckningar publicerades den 13 februari 1942. I den tycks varje japansk-amerikansk medborgare på västkusten ha ställt sig i kö utanför den ”hedervärda femte kolonnens” apotek för att få en låda – eller är det en tegelsten – med TNT. Alla ansikten har samma ondskefulla, idiotiska flin. En av dessa flinande djävlar, som sitter på apotekets tak, tittar västerut mot hemlandet genom ett teleskop. Bildtexten: ”Väntar på signalen hemifrån . . . ”
(Några dagar senare, av en tillfällighet eller ej, tillkännagavs programmet för interneringsläger och razzian började).
Richard Minear, som redigerat boken och skrivit kommentaren, kallar ovanstående teckning för ”skällsord” och Geisels visshet om att japanamerikaner inte var att lita på hans ”enda stora blinda fläck”. Hur kan man förklara en sådan ”knäböjande rasism” från en man och en tidning som var så ”antirasistiska och progressiva” som Geisel och PM båda var? Krigstidens New York-vänster hade sina blinda fläckar, säger Minear, och detta var en av dem.
Två månader efter Pearl Harbor skulle just den blinda fläcken ha delats av betydligt fler än New York-vänstern. Faktum är att tanken att det fanns något som Geisel inte såg skulle ha kommit upp för nästan ingen. Hans ögon var vidöppna. Medan USA fortfarande inte deltog i kriget hade han tecknat den ena teckningen efter den andra för att skälla på de isolationister som ville att det skulle förbli så. Den 1 oktober 1941 hade PM med sig sin teckning av en mormor med etiketten ”Amerika först” som läste en sagobok för ett par skrämda barn. Boken heter ”Vargen Adolf” och mormodern avslutar: ”… och vargen tuggade upp barnen och spottade ut deras ben …”. . . Men det var utländska barn och det spelade egentligen ingen roll.”
Fyra dagar senare tog hans karikatyr formen av en reklam för en vitaliserande tonic: ”I WAS WEAK AND RUN-DOWN. Jag hade ringar under ögonen. Min svans hängde. Jag hade ett hemskt fall av lugnande. . . . DÅ LÄRDE JAG OM ’GUTS’ det fantastiska botemedlet mot alla mänsklighetens problem…. ”
När Amerika gick i krig tecknade Geisel teckning efter teckning och krävde att svarta och judiska arbetare skulle få en rättvis del av de jobb som öppnades. ”Lyssna, maestro… ”, säger Uncle Sam till ”War Industry”, en cigarrerande storspelare i frack som sitter vid ett piano, ”om du vill ha riktig harmoni, använd de svarta tangenterna lika mycket som de vita!”. Denna tecknad film visades i juni 1942. I december samma år tecknade Geisel Hitler som knyter ihop bandet runt ett julpaket med texten ”RACE HATRED/My Annual Gift to Civilization” (Rashat/Min årliga gåva till civilisationen). Hitler säger till en liten kille som är märkt ”amerikansk antisemit”: ”Sätt ditt finger här, kompis. . . ”
Långt innan USA gick in i kriget var Hitler Geisels hjärtefråga. Japan var fienden från vänster. Han hade knappt tänkt på det. Japanamerikaner var ett folk som han förmodligen inte hade tänkt på alls.
Seuss lämnade PM i slutet av 1943 för att ansluta sig till Frank Capras filminspelningsenhet i den amerikanska armén. År 1947 besökte han Japan och 1954 publicerade han Horton Hears a Who! som allmänt tycks tolkas som en ursäkt. (Den är tillägnad ”My Great Friend, Mitsugi Nakamura of Kyoto, Japan.”) I en kort kommentar konstateras att ”bokens hoppfulla, inkluderande refräng – ’En person är en person oavsett hur liten den är’- är ungefär så långt bort som man kan komma från hans ovärderliga ord om japanerna ett decennium tidigare”.
Minear, en historiker om krigstidens Japan, var inte lika säker. Horton berättar historien om en vänlig elefant som skyddar en civilisation av varelser som är så små att de upptar en stoftfläck. Om Whoville är Japan måste Horton vara efterkrigstidens ockuperande USA, resonerar Minear, och han citerar borgmästaren i Whoville som uttrycker sin tacksamhet:
”Min vän”, kom rösten, ”du är en mycket trevlig vän.
Du har räddat alla oss människor på denna dammfläck i all oändlighet.
Du har räddat alla våra hus, våra tak och golv.
Du har räddat alla våra kyrkor och livsmedelsbutiker.
Minear kommenterar sedan: ”Att en amerikan 1954 skriver dessa rader – till och med i en allegori – är en uppsåtlig minnesförlust”. För innan Horton/Amerika bestämde sig för att rädda Whoville/Japan och göra det säkert för demokrati, hade dess bombplan slagit landets största städer i spillror och dödat mer än en halv miljon civila.
När jag först bläddrade i Dr. Seuss går till kriget trodde jag att den lärde ut att även de bästa av oss är produkter av sina omständigheter, och att vi inte har rätt att döma vad andra gjorde då utifrån vad vi vet nu. Det kan vara sant. Men den större lärdomen, har jag kommit fram till, är att vi dömer, och kommer att döma, och kommer att bli dömda. Ingen får ett frikort. Nästan 70 år efter att de ritades fick Geisels antijapanska karikatyrer mig att rycka till. Och om det är tillräckligt lätt att tänka på sammanhanget och komma förbi dem, är rasismen hos till exempel Woodrow Wilson en annan sak. Den är nu viktigare än någonsin, och den är en stor del av hans arv.
Det är förbryllande att se män och kvinnor som vill bli president fördöma invandrare och flyktingar och uppvakta väljare genom att ge efter för deras rädsla. Tror de att historien kommer att vara mild mot dem eftersom den tar hänsyn till omständigheterna? Historien är mycket bättre på att ge skulden och skammen än på att förlåta. Tiden har sina nådiga stunder, men den är brutal.