Det måste vara skorna – Bruno Magli-skorna

Det måste vara skorna – Bruno Magli-skorna

För O.J. Simpson-rättegången var den italienska skotillverkaren Bruno Magli ett varumärke som främst var känt av enprocentare, men århundradets rättegång bidrog till att göra Bruno Magli till ett känt namn. I en artikel på CNN.com från januari 1997 konstaterades att Bruno Maglis ”försäljningssiffror ökade med 30 procent 1996, vilket inte är dåligt för skor som börjar på 250 dollar och går upp till nästan 1 000 dollar”.

”It’s Gotta Be The Shoes” är höstens säsongsavslutning av O.J. Simpson: Fact or Fiction?, en serie minidokumentärer som fokuserar på en del av O.J. Simpson-sagan per avsnitt. Bruno Magli-skorna har varit det mest efterfrågade ämnet som ni har bett om i ett avsnitt av O.J. Simpson: Fact or Fiction? ska ta upp. Det tionde avsnittet i denna serie är ett 51 minuter långt blockbuster-avsnitt som är fullt av överraskningar och aldrig tidigare avslöjade fakta.

De blodiga skoavtrycken

Under de tidiga timmarna den 13 juni 1994, innan kropparna och bevismaterialet hade avlägsnats, fick Los Angeles Police Department (LAPD) fotografen Rolf Rokahr i uppdrag att fotografera Bundys brottsplats. Som erfaren brottsplatsfotograf visste Rolf Rokahr vilka bilder som behövde tas för att användas i utredningen. Rokahr tog 30 bilder av delvis blodiga skoavtryck som hittades på hela brottsplatsen. Dessa 30 bilder skulle visa sig spela en viktig roll i både Simpsons brottmåls- och civilrättsliga rättegångar.

Då målet mot Simpson var helt och hållet indicier – vilket innebär att det inte fanns några ögonvittnen – skulle det vara av avgörande betydelse för LAPD och Los Angeles County District Attorney’s Office att försöka koppla Simpson till så många brottsplatsbevis som möjligt.

Flera sökningar i Simpsons hem och fordon misslyckades med att hitta ett mordvapen, kläder eller skor som kunde placera honom på mordplatsen. Inget av de 40 par skor som hittades i Mr Simpsons hem liknade dem som utgjorde brottsplatsens skoavtryck.

Efter att ha misslyckats med att identifiera några skor som ägdes av Simpson och som liknade de blodiga skoavtrycken, vände sig LAPD:s utredare till Federal Bureau of Investigation (FBI) för att få hjälp med att identifiera tillverkaren av de skor som gav de blodiga skoavtrycken.

FBI Special Agent William Bodziak

Sommaren 1994 fick FBI Special Agent William Bodziak 30 fotografier av partiella skoavtryck som hittats på Bundys brottsplats.

För bakgrunds skull var William J. Bodziak 1994 en FBI Special Agent som specialiserat sig på bevis för dokument, skor och däckspår. Bodziak började arbeta för byrån i januari 1970. År 1973 förflyttades han till FBI:s laboratorium där han började sin utbildning i bevismaterial om skor och däckprofiler. År 1976 fick han sin Master’s Degree, Forensic Science, George Washington University.

Special Agent Bodziak skrev bokstavligen boken om bevismaterial om skor och däckprofiler. År 1990 publicerade CRC Press Bodziaks bok Footwear Impression Evidence: Detection, Recovery and Examination (Practical Aspects of Criminal and Forensic Investigations).

I Footwear Impression Evidence: Detection, Recovery and Examination, (Practical Aspects of Criminal and Forensic Investigations) 2nd Edition beskriver han de steg han tog för att identifiera tillverkare, modell och storlek på de skor som gjorde de partiella blodiga skoavtrycken som avbildas på fotografierna från brottsplatsen.

Efter sin första genomgång av de 30 fotografierna skriver Bodziak att han snabbt insåg att fotografierna avbildade ”avslappnade, men dyra skor”.

Han förklarar att han utifrån de egenskaper hos skorna som var synliga på fotografierna kunde identifiera ”egenskaper, synliga i skoavtrycken, var vanligt förekommande på dyra italienska skor”.

Bodziak använde denna information för att fastställa kriterierna/parametrarna för sin sökning i FBI:s skodatabas.

De skoavtryck som avbildades på fotografierna från brottsplatsen hittades inte i FBI:s skodatabas. Bodziak genomförde sedan en manuell sökning i andra filer och tidskrifter för att försöka fastställa källan till skoavtrycken. Även denna sökning misslyckades.

Nästan vittnade Bodziak om att han ”identifierade ungefär 75 till 80 tillverkare och importörer av italienska högklassiga skor och en del sydamerikanska skor eller brasilianska skor”. Han förberedde och skickade ett fax till vart och ett av de 80 företagen – varje fax innehöll ett brev, två fotografier av partiella skoavtryck och en sammansatt skiss av den skosula som han försökte identifiera.

Dessutom skickade specialagent Bodziak ”en förfrågan till åtta internationella laboratorier som jag visste hade datoriserade referenssamlingar, såsom FBI, och jag skickade dem bilder av skosulan samt bilderna från brottsplatsen, ett par bilder från brottsplatsen vid Bundy, och ställde samma fråga, kunde de identifiera märket eller tillverkaren av den här skon?”

”Sju av dem svarade och sa att de inte hade den här skon i sin samling. Den åttonde, den nationella polismyndigheten i Tokyo, Japan, svarade och meddelade att de hade en sko som de hade fått från en handlare av denna design som distribuerades i Europa och som var tillverkad i Italien”. LORD var ”namnet på skon som den nationella polismyndigheten i Japan hade identifierat som en del av sin referenssamling från Europa.”

Om de 75-80 tillverkare som han kontaktade var det bara ett företag som kom med en ledtråd. Bodziak vittnade om följande: ”Den 17 augusti fick jag ett svar från en Peter Grueterich från Bruno Magli Uma Shoe Store i New Jersey. ”Han skickade mig två skor som var över från en Bruno Magli-distribution som han hade gjort 1991 och 1992. Det var båda rätt skor. Den ena var storlek 9 och en halv och den andra storlek 12.”

De skor som Mr Grueterich skickade till specialagent Bodziak var en Bruno Magli Lorenzo sko och en Bruno Magli Lyon sko. Lorenzomodellen är en högsko och Lyon är en lågsko. Båda modellerna säljs för 160 dollar och fanns i sex färger: De två modellerna var tillgängliga i sex färger: vit, svart, brun, blå, brandy och oliv. Dessa modeller tillverkades och såldes 1991 och i början av 1992.

Specialagent Bodziak kunde ”matcha” Bruno Magli Lorenzo-modellens skor med fotografier från Bundys brottsplats.

Du kan läsa en utskrift av FBI:s specialagent William Bodziaks vittnesmål från den 19 juni 1995 här.

Har antaganden onödigtvis uteslutit potentiella givare av Bundys skoavtryck?

Med denna kunskap undrar man om specialagent Bodziaks antaganden om att fotografierna föreställde dyra italienska skor fick honom att i onödan begränsa sina sökparametrar och därmed utesluta otaliga möjligheter.

Om man till exempel bara skulle fokusera på italienska och brasilianska skotillverkare, skulle alla skotillverkare i Amerika som säljer knock-offs eller kopior av dyra italienska skor till ett billigare pris i onödan uteslutas från identifieringsprocessen.

Frånvaron av ett enda komplett fotografi från brottsplatsen med skoavtryck och det faktum att ett våffelmönster inte är ovanligt på sulor väcker frågor om identifieringen.

Debunking Misinformation

Sedan publiceringen av den andra upplagan av Bodziaks bok 1999 finns det en passage som folk skickligt har plockat ut och ägnat sig åt ”förvrängning genom utelämnande” för att övertyga allmänheten om att U2287 SILGA-sulorna var mycket vanliga och användes i skor tillverkade av över 20 företag.

Det är viktigt att förstå de faktiska fakta och det sammanhang som utelämnas av dem som sprider sin felaktiga information:

På sidorna 445-446 skriver Bodziak faktiskt att det fanns ”ungefär 20 skotillverkare som hade tillverkat skor med dessa sulor” och att ”med ett undantag såldes alla LORD-sulor till andra italienska skotillverkare som använde sulorna för att tillverka och sälja skor uteslutande i Italien. Undantaget var ett företag på Irland, som dock också uppgav att de inte exporterade några skor med den Silga-sulan till USA.”

Bruno Magli tillverkade modellerna Lorenzo och Lyon med U2887 SILGA-sulor i storlekarna 12 och 13 nästan uteslutande för att säljas i USA (eftersom storlekarna 12 och 13 (USA) var mycket ovanliga i Europa på 1990-talet).

Hur ovanliga var de i Europa på 1990-talet? De strumpor som Bruno Magli använde för att tillverka storlek 46 hade en ”12” tryckt på sig (bredvid den tryckta amerikanska storleken 12, och skrivet i handskrift med en röd märkpenna, fanns den europeiska storleksekvivalenten ”46”), medan strumporna för storlek 45 och lägre hade de europeiska storlekarna tryckta på strumporna.

Visst att dessa skor såldes 1991 och i början av 1992, vilket var flera år innan Internet underlättade vår nuvarande globala digitala marknadsplats.

I dag kan vem som helst av oss använda sina telefoner för att beställa skor från en obskyr tillverkare var som helst på planeten så länge tillverkaren har en webbplats eller säljer sina skor på webbplatser som Amazon.

Skapandet av den globala, digitala marknadsplatsen och on-demand tillverkning har fått många företag att anpassa sina erbjudanden till den globala kunden och inte helt fokusera sina erbjudanden på en lokal eller regional kundbas.

Av de cirka 20 skoföretag som använde U2887 SILGA-sulor i sina skor sålde dessa företag, med ett undantag, sina skor uteslutande i Italien. Undantaget är en irländsk skotillverkare som använde U2887 SILGA-sulor och sålde sina skor uteslutande i Irland.

Jag frågade nyligen specialagent Bodziak om något av de 20 företag som använde U2887 SILGA-sulorna erbjöd dessa skor i storlek 12 eller 13 (USA)/46 eller 47 (Europa). Bodziak var vänlig nog att gå igenom sina register och informerade mig om att endast Bruno Magli beställde U2887 SILGA-sulorna i storlek 12 eller 13 (USA)/46 eller 47 (Europa); inget av de 20 andra företag som använde sulorna hade någonsin beställt dem i dessa storlekar.

Den amerikanska representanten för SILGA bekräftade att inga andra skor någonsin såldes i USA. med U2887-sulorna, förutom Bruno Magli Lyon och Lorenzo.

Som ni ser är det ett faktum att 20 företag förutom Bruno Magli tillverkade skor med U2887 SILGA-sulorna, men när detta förmedlas av de personer som sprider upprörande konspirationsteorier utelämnas de faktiska fakta och det sammanhang som vi har delat med oss av i den här artikeln. Den som har gjort eller fortsätter att göra sig skyldig till ”förvrängning genom utelämnande” i sitt desperata försök att övertyga allmänheten (på ett så vilseledande sätt som möjligt) om att U2287 SILGA-sulorna var mycket vanliga och användes i skor som tillverkades av mer än 20 företag är helt enkelt inte trovärdig.

Köpte O.J. eller Nicole Simpson Bruno Magli Lorenzo-skor?

Specialagent Bodziak vittnade om att det fanns 40 butiker i USA som sålde Bruno Magli Lorenzo-skor 1991 och i början av 1992.

FBI genomförde en grundlig undersökning i alla 40 butiker i hopp om att kunna koppla samman herr eller fru Simpson med köpet av Bruno Magli Lorenzo-skor i storlek 12. FBI:s utredning misslyckades med att koppla Mr eller Mrs Simpson till skorna.

Mr Simpson köpte regelbundet skor i en av de butiker som hade Bruno Magli Lorenzo skor: Bloomingdale’s på 59th Street i New York. Sam Poser var Bloomingdales biträdande inköpare av herrskor och hjälpte ofta mr Simpson med hans behov av skor.

I sitt vittnesmål för åklagarsidan den 20 juni 1995 sade Poser att under vintern 1991 ”kom Simpson in, han var på väg att göra en sändning för en Bills-match i Buffalo och han behövde en känga att ha på sig till Bills-matchen, och jag minns att jag sålde den – hjälpte till med försäljningen, sålde den till honom”.

Under korsförhör av Simpsons advokat F. Lee Bailey uppgav Poser att han sa till en utredare vid LAPD att ”jag minns inte att jag sålde Lorenzo-stöveln till Simpson. Jag sa också att för användningen i Buffalo skulle jag förmodligen inte ha sålt Lorenzo-stöveln till Simpson på grund av de klimatförhållanden som rådde där.”

På tal om Bruno Magli Lorenzo-modellen frågade Bailey: ”Den skulle inte göra sig bra i slask, snö och lera, eller hur?”. Poser svarade: ”Det stämmer.”

Den sista medlemmen i trion är EJ Flammer.

1993 var EJ Flammars far ordförande i Buffalo Bills booster club och EJ tjänstgjorde som fotoredaktör för klubbens nyhetsbrev.

EJ Flammer följde Simpsons brottmålsrättegång 1995 och han var också vän eller bekant med Harry Scull Junior.

Harry Sculls fotografi av Simpson fick stor uppmärksamhet i nyheterna i Buffalo under hela 1996 – från april till december.

Datum och plats för Scullfotot var välkänt – det var samma match som EJ Flammer hade fotograferat Simpson för Buffalo Bills booster club newsletter.

I sitt vittnesmål i januari 1997 hävdade EJ Flammer att han var helt omedveten om alla dessa saker. Han vittnade under ed om att det bara var en slump att han upptäckte sina 30 foton av Simpson den 27 december 1996.