Ett miljonpris för en läkare som tror på ”ledsagning”

Dr Paul Farmer, specialist på infektionssjukdomar och medgrundare av Partners In Health, är 2020 års mottagare av Berggruen-priset för filosofi och kultur på en miljon dollar. Desiree Navarro/Getty Images hide caption

toggle caption

Desiree Navarro/Getty Images

Dr. Paul Farmer, specialist på infektionssjukdomar och medgrundare av Partners In Health, är 2020 års mottagare av Berggruenpriset för filosofi och kultur, som är värt en miljon dollar.

Desiree Navarro/Getty Images

När dr Paul Farmer fick veta att han skulle få ett pris värt en miljon dollar för sitt arbete blev han lite … förbryllad. Han är professor vid Harvard Medical School, medicinsk antropolog och medgrundare av Partners In Health, en organisation vars uppdrag är att ge modern medicinsk vård till behövande runt om i världen. Men orden ”medicin” eller ”hälsa” förekommer inte i priset, som tillkännagavs den 16 december. Det är Berggruenpriset för filosofi och kultur. ”Jag blev lite chockad över att få ett pris med ordet ”filosofi””, säger han.

Och ändå är det passande, säger Nicolas Berggruen, fastighetsinvesterare och grundare av riskkapitalbolaget Berggruen Holdings. Han har grundat Berggrueninstitutet som delade ut priset till Farmer. ”Vi har en enkel idé. Den går ut på att belöna någon som utvecklar ett nytt tänkande för att hjälpa samhället att utvecklas”, säger han.

Farmer, 61, som är författare till den nya boken Fevers, Feuds, And Diamonds: Ebola And The Ravages Of History, talade med NPR från sitt hem i Miami, Florida, om sin filosofi och sitt livsverk.

I ett tal till Harvard-studenter 2011 talade du om en viktig del av din vårdfilosofi som du kallar ”ackompanjemang”. Du sa: ”Det finns ett element av mystik och öppenhet i ackompanjemanget: Jag håller dig sällskap och delar ditt öde ett tag. Och inte bara en liten stund.” Löftet om att stanna kvar hos patienterna i nöd och lust verkar grundläggande men är mycket försummat i de flesta medicinska miljöer. Vad betyder ”ackompanjemang” för dig inom hälso- och sjukvården?

Jag är specialist på infektionssjukdomar. Jag arbetar på sjukhus, på intensivvårdsavdelningar. Men det är bara en liten del av det som behövs. När människor inte kan göra val – om de sitter i fängelse, i flyktingläger eller är fattiga – har de sämre förutsättningar att följa en behandling. De behöver hjälp utanför sjukhuset eller kliniken. I Haiti kallas hälsovårdare i samhället accompagnateurs, vilket betyder personer som följer med. Närsjukvårdarna gör det som din mamma gör för dig när du är sjuk och stannar hemma. Hon stannar hos dig, hon ackompanjerar dig. Ledsagning betyder: Jag följer med dig och stöder dig på din resa vart den än leder. Jag håller dig sällskap.

Du har arbetat i fattiga områden i Haiti, Peru, Västafrika och Guatemala. Vad har du lärt dig om hur man ger vård till världens fattigaste människor?

Jag har lärt mig att sociala skillnader som rasism går in i kroppen. Hur kan något utanför oss komma in i oss? Om man tittar på apartheid i Sydafrika ser man att människor blir sjuka i tuberkulos, malaria och andra sjukdomar på grund av dåliga arbetsförhållanden, brist på jobb, kåkstäder. Man måste titta på vad som händer med patienten framför en och fundera på hur man kan ta itu med sociala skillnader. Om det finns en osäker livsmedelsförsörjning måste man tillhandahålla mat när man ger vård. Eller om patienterna avbryter sin behandling, så tillhandahåller man transport till kliniken eller skickar hälsovårdare till patienten.

Jag fick en uppenbarelse i Haiti under de tidiga aidsåren. Vi arbetade med kvinnogrupper om hivprevention, och en kvinna sa att prevention handlar om ”mat, ved och vatten”. Om man vill skydda kvinnor från hiv ska man se till att de har jobb så att de i sin kamp för att överleva inte behöver bli kommersiella sexarbetare.

Hur skulle du jämföra den hälsovård som ges i världens fattigaste länder med den vård som ges till USA:s fattigaste människor?

De är ganska lika och ganska bedrövliga. Men jag har sett många exempel på överlägsen vård i fattiga länder. Rwanda, till exempel, var ett litet land som kom ut ur folkmordet mot tutsierna 1994, när frågan för hälsomyndigheterna blev hur vi kan införa ett vårdande svar på hiv. Jag kan tänka mig att misstron mot myndigheterna måste ha varit mycket stor. Myndigheterna hanterade misstron genom att fokusera sin hiv-satsning på de fattiga på landsbygden, överlevande från folkmordet och andra fattiga människor. De gav vård först till dem som behövde den mest. Inom bara några få år gav de allmän tillgång till ny aidsdiagnostik och nya behandlingar. Om man jämför detta landsomfattande svar med amerikaner som marginaliserats av fattigdom och avsaknad av försäkringar, var erfarenheterna i Rwanda när det gäller att tillhandahålla aidsbehandling bättre än i vissa delar av USA.

Hur kan dessa lärdomar överföras till den nuvarande pandemin?

Med COVID-19 måste man fortfarande titta på de sociala förhållandena. Hur kan man förvänta sig att någon ska kunna isolera sig i tio dagar eller två veckor om de inte har tillräckligt med mat, inte kan betala hyran eller bor trångt?

Jag var i Rwanda under COVID-19. Att gå från en amerikansk stad till Rwanda var att bli ödmjuk inför det faktum att de i Rwanda hade få fall, mycket få dödsfall och en hög grad av maskbärande och kontaktspårning.

Varför klarar sig USA så dåligt i denna pandemi jämfört med andra länder?

Många saker: Rasrelaterade orättvisor och ojämlikhet på hälsoområdet när det gäller att ta itu med COVID-19 är orsaker. Det finns en paranoid inställning till politik och en brist på ledarskap. Det har funnits en lång historia av underfinansiering av folkhälsoåtgärder, så att människor i hela landet säger att det inte finns tillräckligt med resurser för att göra saker som kontaktspårning. Och ingenting är mer tragiskt än politiseringen av att bära mask. Jag menar, hur kunde det hända?

Människor insisterar på att viruset inte diskriminerar; vi sitter alla i samma båt. Tror du att det är sant?

Om vi sitter i samma båt är det ett lyxfartyg med olika serviceklasser. Det finns en del människor nere i kölvattnet. Vissa människor befinner sig på platser på båten där de garanterat kommer att klara sig dåligt.

Ta en köttfabrik eller ett fängelse eller ett trångt slumområde någonstans eller ett reservat. Det är absurt att påstå att risken är densamma som i en lummig förort där folk har stora hus och kan hålla sig isolerade på ett säkert sätt.

När vaccinutrullningen börjar i rika länder, vad kommer att hända om inte tillräckligt med vaccin når de fattiga länderna?

Vi måste verkligen tänka globalt. Om vi inte lyckas få till stånd en snabb utbyggnad runt om i världen kommer vi att se till att den här patogenen lever vidare.

På en gladare punkt: Vad kommer du att göra med en miljon dollar?

Det är ganska underbart att en dag plötsligt hamna i givarklassen! Vi befinner oss mitt i tre kriser som är sammanlänkade: rasistiska orättvisor, sociala skillnader och en hälsovårdskris. Så jag kommer att styra en del av pengarna till institutioner som Partners in Health och Equal Justice Initiative i Montgomery, Alabama. Min fru har arbetat med frågor som rör kvinnors och flickors rättigheter, och det arbetet har jag också i åtanke.

För mig själv – jag planerar att köpa några bromeliader, en tropisk skönhet, till min trädgård.

Susan Brink är frilansskribent och skriver om hälsa och medicin. Hon är författare till The Fourth Trimester och medförfattare till A Change of Heart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.