Ett systemperspektiv på motorisk kontroll, del ett
Dynamisk systemteori (DST) får allt större inflytande i världen av rehabilitering av rörelse och prestanda som ett sätt att förklara hur motorisk inlärning optimeras. Den grundläggande utgångspunkten är att rörelsebeteende är resultatet av komplexa interaktioner mellan många olika delsystem i kroppen, den aktuella uppgiften och miljön. Med tanke på denna komplexitet är systemteori ett lämpligt verktyg för att analysera hur rörelsebeteenden förändras och hur inlärning sker.
I det här inlägget och en uppföljning kommer jag att gå igenom några grundläggande begrepp från DST och hur du kan använda dem med klienter. Efter att ha läst detta kanske du drar slutsatsen att DST hjälper till att förklara en del av de metoder och intuitioner som några bra rörelsecoacher använder sig av.
(Förresten, om du vill ha mer bakgrundsinformation om några av begreppen i det här inlägget, och hur de tillämpas i samband med smärta, kan du vara intresserad av det här inlägget om ett systemperspektiv på kronisk smärta.)
Tänk på det intelligenta beteendet hos en insektskoloni, t.ex. en bikupa. Det finns inte ett enda bi som vet hur man gör alla viktiga saker som måste göras: bygga en kupa, göra honung, föda upp ungar, avvärja rovdjur osv. I stället blir dessa uppgifter bara utförda som ett resultat av det komplexa samspelet mellan tusentals olika bin, som alla bara tanklöst följer enkla algoritmer för beteende. På samma sätt uppstår den intelligens som styr våra rörelser genom komplexa interaktioner mellan miljontals olika kroppsdelar och miljön.
Men hur är det med det centrala nervsystemet? Är det inte den centrala kontrollenheten i kroppen? I viss mening ja – CNS utfärdar alla de kommandon som får musklerna att starta i meningsfulla mönster. Men CNS är i sig självt ett komplext system som består av många delar. Och dess beteende beror på dess interaktion med många andra system i kroppen, som immunsystemet, det endokrina systemet, muskuloskeletala systemet och miljön.
Detta är anledningen till att DST avfärdar betydelsen av ”uppifrån och ner”-bestämningsfaktorer för rörelser som CNS, eller ”motoriska program”, och fokuserar mer på ”nedifrån och upp”-faktorer som kroppens struktur, miljön och uppgiftens karaktär.
För att få ett exempel på hur mycket dessa faktorer spelar roll för en samordnad rörelse, kolla in den här videon av en robot som går utan några inbyggda datorer eller ens motorer. Intelligensen som styr roboten är inbyggd i dess struktur. När den strukturen sätts i rätt sammanhang gör den bara sin sak:
Komplexa system, självorganisering och toppstyrning
Den viktigaste förutsättningen för DST är att kroppen är ett komplext system som består av miljontals interagerande delar. Den intelligens som samordnar kroppen är inte lokaliserad i någon särskild del, utan uppstår ur de komplexa interaktionerna mellan alla de olika delarna. Till skillnad från en enkel maskin, t.ex. en termostat, uppvisar komplexa system således ett beteende som styrs utan en central kontrollant.
För att beskriva denna till synes paradox använder DST termer som självorganisering, emergens och multikausalitet. Dessa termer låter ganska exotiska, men det är ingen magi inblandad. Självorganisering innebär inte någon sorts vital livsenergi som trotsar fysikens lagar. Men hur kan man ha kontroll utan en kontrollant?