Förklaring: Vad är smärta och vad händer när vi känner den?
Om någon har ont i handen tröstar man inte handen, utan den som lider. – Filosofen Ludwig Wittgenstein, 1953
Vad är smärta? Det kan tyckas vara en enkel fråga. Svaret beror dock på vem man frågar.
Vissa säger att smärta är en varningssignal om att något är skadat, men hur är det med smärtfria stora trauman? Vissa säger att smärta är kroppens sätt att tala om att något är fel, men hur är det med fantomsmärta, där den smärtsamma kroppsdelen inte ens finns där?
Smärtforskare är någorlunda överens om att smärta är en obehaglig känsla i kroppen som får oss att vilja stanna upp och ändra vårt beteende. Vi tänker inte längre på smärta som ett mått på vävnadsskada – det fungerar faktiskt inte på det sättet ens i mycket kontrollerade experiment. Vi ser nu smärta som en komplex och mycket sofistikerad skyddsmekanism.
Hur fungerar smärta?
Vår kropp innehåller specialiserade nerver som upptäcker potentiellt farliga förändringar i temperatur, kemisk balans eller tryck. Dessa ”faredetektorer” (eller ”nociceptorer”) skickar varningar till hjärnan, men de kan inte skicka smärta till hjärnan eftersom all smärta produceras av hjärnan.
Smärtan kommer faktiskt inte från handleden som du har brutit, eller fotleden som du har stukat. Smärta är resultatet av att hjärnan utvärderar information, inklusive faredata från faredetektionssystemet, kognitiva data som förväntningar, tidigare exponering, kulturella och sociala normer och uppfattningar samt andra sensoriska data som det du ser, hör och på annat sätt känner.
Hjärnan producerar smärta. Var i kroppen hjärnan producerar smärtan är ett ”bästa gissningsscenario”, baserat på alla inkommande data och lagrad information. Vanligtvis gör hjärnan rätt, men ibland gör den det inte. Ett exempel är hänvisad smärta i benet när det är ryggen som kanske behöver skyddas.
Det är smärta som talar om för oss att inte göra saker – till exempel att inte lyfta med en skadad hand eller att inte gå med en skadad fot. Det är också smärta som talar om för oss att göra saker – träffa en sjukgymnast, besöka en allmänläkare, sitta still och vila.
Vi vet nu att smärta kan ”slås på” eller ”höjas” av vad som helst som förser hjärnan med trovärdiga bevis för att kroppen är i fara och behöver skyddas.
Allt i huvudet?
Har smärta alltså bara med hjärnan att göra och inte alls med kroppen? Nej, dessa ”farodetektorer” finns i nästan alla våra kroppsvävnader och fungerar som hjärnans ögon.
När det sker en plötslig förändring i vävnadsmiljön – t.ex. när den värms upp, blir sur (föreställ er som cyklister mjölksyrabränningen i slutet av en sprint), kläms, pressas, dras eller kläms – är dessa farodetektorer vår första försvarslinje.
De varnar hjärnan och mobiliserar inflammatoriska mekanismer som ökar blodflödet och orsakar frisättning av läkande molekyler från närliggande vävnad, vilket utlöser reparationsprocessen.
Lokalbedövning gör dessa farodetektorer odugliga, så faromeddelanden utlöses inte. På så sätt kan vi vara smärtfria trots stora vävnadstrauman, t.ex. när vi skärs upp för en operation.
Inflammation däremot gör dessa faredetektorer känsligare, så att de reagerar på situationer som egentligen inte är farliga. När du till exempel rör en inflammerad led gör det ont långt innan vävnaderna i leden faktiskt stressas.
Faranbudskap färdas till hjärnan och bearbetas i hög grad på vägen, där hjärnan själv deltar i bearbetningen. De neuroner för överföring av faror som löper uppför ryggmärgen till hjärnan kontrolleras i realtid av hjärnan och ökar och minskar sin känslighet i enlighet med vad hjärnan föreslår som skulle vara till hjälp.
Så, om hjärnans utvärdering av all tillgänglig information leder den till slutsatsen att saker och ting verkligen är farliga, blir faraöverföringssystemet känsligare (så kallad nedåtgående facilitering). Om hjärnan drar slutsatsen att saker och ting inte är verkligt farliga blir systemet för överföring av faror mindre känsligt (så kallad nedåtgående hämning).
Hjärnans bedömning av faror är oerhört komplex. Många hjärnregioner är involverade, vissa vanligare än andra, men den exakta mixen av hjärnregioner varierar mellan individer och i själva verket mellan olika moment inom individer.
För att förstå hur smärta uppstår i medvetandet krävs att vi förstår hur medvetandet i sig självt uppstår, och det visar sig vara mycket knepigt.
För att förstå hur smärta fungerar hos verkliga människor med verklig smärta kan vi tillämpa en ganska enkel princip: alla trovärdiga bevis på att kroppen är i fara och att ett skyddande beteende skulle vara till hjälp kommer att öka sannolikheten för och intensiteten av smärta. Alla trovärdiga bevis för att kroppen är säker kommer att minska sannolikheten för och intensiteten av smärta. Så enkelt och så svårt är det.
Implikationer
För att minska smärta måste vi minska trovärdiga bevis på fara och öka trovärdiga bevis på säkerhet. Farodetektorer kan stängas av med lokalbedövning, och vi kan också stimulera kroppens egna faroreducerande vägar och mekanismer. Detta kan göras genom allt som förknippas med säkerhet – mest uppenbart noggrann förståelse för hur smärta verkligen fungerar, motion, aktiva copingstrategier, säkra människor och platser.
Ett mycket effektivt sätt att minska smärta är att få något annat att verka viktigare för hjärnan – detta kallas för distraktion. Endast att vara medvetslös eller död ger större smärtlindring än distraktion.
I kronisk smärta ökar känsligheten hos hårdvaran (de biologiska strukturerna) så att förhållandet mellan smärta och det verkliga behovet av skydd förvrängs: vi blir överbeskyddade av smärta.
Detta är en viktig anledning till att det inte finns någon snabb lösning för nästan alla ihållande smärtor. Återhämtning kräver en resa med tålamod, uthållighet, mod och bra coachning. De bästa insatserna fokuserar på att långsamt träna vår kropp och hjärna att vara mindre skyddande.
Denna artikel ingår i en serie med fokus på smärta. Läs andra artiklar i serien här.