Förstå livets fyra dimensioner.

Det finns fyra dimensioner i det mänskliga livet. Dessa är sinnet, kroppen, den yttre världen och den inre världen. Av dessa är endast den yttre världen en kollektiv upplevelse, medan resten är individuella. Inom dessa fyra pelare i livet höjer vi oss antingen till vår fulla mänskliga potential, eller så förblir vi vanliga.

Det finns fyra dimensioner i det mänskliga livet. Dessa är sinnet, kroppen, den yttre världen och den inre världen.

Alla människor har en unik uppsättning talanger. Det är upp till oss att upptäcka dem. Sinnet och kroppen är uttrycksmedel, och de två är tillgängliga för varje individ. Vi kan förbättra sinnet med extern kunskap. Men för att vässa det och stärka dess klarhet så att det kan återspegla vår sanna potential måste vi utforska den minst förstådda dimensionen, den inre sfären. Denna utforskning kan endast göras individuellt.

Sinnet och kroppen är externt vänd. De kan inte direkt hjälpa till med förståelsen av den inre världen. Däremot är de väl lämpade för att interagera med den yttre världen. För detta behöver vi inte lägga ner mycket kraft på upptäckter.

Sinnet och kroppen är utåtriktade. De kan inte direkt bidra till förståelsen av den inre världen.

Det finns redan så mycket information i den kollektiva mänskliga intelligensen. Med ett enkelt fingertryck på en handhållen skärm kan vi få tillgång till information omedelbart. När lagringen av information flyttas från minnet till böcker till ett immateriellt elektroniskt medium, Internet, fyller vi tomrummet i vår minnesbank med fler av våra tolkningar av världen.

Tolkningarna av de upplevelser vi möter blir till ”skräpinformation” när upplevelsen som genererade tolkningen passerar. Det enda den gör är att den bidrar till det inre korsordet mellan tankarna. Livet talar till oss genom tystnad. Det finns en djupt rotad känsla av ofullständighet. Därav sökandet i olika former. Vissa söker efter rikedomar, andra efter makt. Även att utforska det högre är på grund av denna känsla av ofullständighet.

Livet arbetar i tystnad. Det gör inte sinnet. Den lilla tystnad som sinnet underhåller fyller vi snabbt det utrymmet med våra förhoppningar, drömmar och strävanden. Nettoeffekten är att sinnet får monopol på vårt vakna medvetande. Detta lämnar lite eller inget utrymme för att uppehålla sig vid den saknade dimensionen, den inre världen.

Denna inre dimension kommer att förbli mystisk och dåligt förstådd så länge vi närmar oss den genom sinnet. Sinnet används bäst som ett gränssnitt mot den yttre världen.

Hur ska vi då komma i kontakt med den inre världen?

Om vi lämnar sinnet åt sidan, genom att inte interagera med tankar, inte minnas från minnet och inte skapa nya tankar genom tolkningar, kan vi stöta på ett enormt men slumrande utrymme inom vår varelse. Detta utrymme är inte nåbart genom tankar, idéer eller kunskap om den yttre världen. Det finns inget mystiskt eller hemlighetsfullt med detta utrymme. Det är det utrymme där varje tanke eller idé uppstår, och där vi lider eller njuter av erfarenhetens komma och gå. Det är närvarande i alla.

För att föra in detta utrymme i en direkt erfarenhet måste vi slå på medvetandets strömbrytare. Vi är medvetna om vad som händer i sinnet endast som deltagare i en upplevelse. Denna medvetenhet existerar endast på grund av vår identifiering med upplevelser och är en lägre form av medvetenhet. Det är en omedveten reaktion. En sådan begränsad medvetenhet gör sinnet till en mycket relativ plats.

Vi relaterar till tankar, idéer och upplevelser utifrån minnet av andra tankar, idéer och upplevelser. Vi bekräftar eller vederlägger dem, och i processen njuter eller lider vi antingen. Likt en bumerang som alltid återvänder till avsändaren, fortsätter vi att återvända till förinställda vanor och betingningar.

Likt en bumerang som alltid återvänder till avsändaren, fortsätter vi att återvända till förinställda vanor och betingningar.

Om vi drar oss tillbaka från vår delaktighet med tankar, idéer och upplevelser, kommer de att fortsätta att komma och försvinna även utan vår direkta inblandning. Genom att göra det avbryter vi dock den ändlösa slinga i vilken vårt begränsade medvetande omedvetet flödar. Vi blir plötsligt medvetna om separationen mellan oss och sinnet.

När vi börjar betrakta sinnet på avstånd kan det få en ny smak. När det inte finns någon som aktivt tar tillbaka något från minnet, ger det fräschör åt sinnet, som då har en chans att ansluta sig till strömmen i nuet.

När vi börjar betrakta sinnet på avstånd kan det få en ny smak.

Och utan gammal information som förorenar utrymmet inom det medvetna sinnet, kan vi bli medvetna om nya insikter som blinkar på sinnets skärm. Dessa är inte genererade av sinnet eller återkallade från tidigare information utan verkar komma från ingenstans.

Detta ”ingenstans” ligger mer på djupet än den undermedvetna världen av drömmar och minnen. Det undermedvetna sinnet är som en ogenomtränglig vägg som får den inre världen att framstå som en återvändsgränd.

Medvetenhet gör det ogenomträngliga undermedvetna sinnet poröst. Ju mer vi övar oss i medvetenhet, desto mer borrar vi oss igenom det undermedvetna. Medvetenhet är en kraft som finns inom alla. Precis som sinnena förbinder sinnet med den yttre världen, etableras genom medvetenhet kontakt med den inre världen.

Medvetenhet gör det ogenomträngliga undermedvetna sinnet poröst.

Sinnet kan utforska rymden som en sammanhängande enhet. Ögonen kan se denna kontinuitet. Men det inre utrymmet, som innehåller sinnet och dess innehåll, kan endast upplevas i medvetenhet.

Sinnet tjänar som ett bekvämt övningsverktyg för att bygga upp förmågan till medvetenhet så att den blir en erfarenhetsmässig verklighet. Utan att uppfinna en idé eller en tanke eller hålla en tidigare erfarenhet som fokus för koncentrationen kan vi utveckla förmågan att bli medveten. Detta sker när vi slappnar av och låter sinnet existera på egen hand.

I sinnets stora ekosystem finns det gott om ackumulerat material som kan hålla det igång under lång tid. Att fokusera på en viss tanke eller idé kräver koncentration. Koncentration är användbart som ett sätt att fokusera sinnets energier. Vi kan dock inte skapa medvetenhet genom ren koncentration.

I sinnets stora ekosystem finns det gott om ackumulerat material som kan hålla det igång länge.

Medvetenhet uppstår genom avslappning. Vanligtvis tittar vi på resten av sinnet genom ”nålhålet” av en viss tanke eller idé. Detta kräver ansträngning. Vi kan lägga samma energi på att se på sinnet, inte från en tankes eller åsikts utsiktspunkt utan i sin helhet.

När vi blir medvetna om sinnet som ett separat, fristående ekosystem, kan upplevelsen av ett avstånd som medvetenheten skapar få oss att känna oss som om vi befinner oss i ingenmansland. Det är garanterat obekvämt till en början, utan bekanta minnen och erfarenheter att luta sig mot och ge stöd. I huvudsak är vi på egen hand i ny outforskad terräng.

När den första chocken av separationen från sinnet har gått över kan vi stöta på en märklig förtrogenhet med upplevelsen av att vara medveten. Vi kanske säger: ”Det är inte så illa trots allt”. Medvetenhet är inte tillbakadragande eller bortfall. Tvärtom finner vi oss själva på fastare grund.

Vid jämförelse med en dröm känns det vakna tillståndet mer verkligt. Denna vakna verklighet är dock flyktig, precis som en dröm. Det finns ett kontinuerligt ebb och flod av tankar. När vi börjar bevittna tankarnas flyktiga natur, känner vi igen det grundläggande utrymmet i vilket de omväxlande dröm- och vakna tillstånden utspelar sig.

När vi börjar bevittna tankarnas flyktiga natur, känner vi igen det grundläggande utrymmet i vilket de omväxlande dröm- och vakna tillstånden utspelar sig.

När vi växer i medvetenhet, börjar vi röra vid den fjärde dimensionen, den inre verkligheten. Medan detta sker försvinner inte de andra tre aspekterna, sinnet, kroppen och den yttre världen. Medvetenheten smälter gradvis den undermedvetna samlingen av tankar, erfarenheter och minnen.

Medvetenheten orsakar en inre ”uppvärmning”, som till en början översvämmar det medvetna sinnet med lagrade minnen och erfarenheter. Men allteftersom den inre smältningen fortsätter blir det medvetna rummet för perception mer öppet och fritt. Det avbryter och stoppar slutligen den självuppfyllande processen att lägga till den undermedvetna samlingen av tankar.

När medvetenheten skapar och breddar klyftan mellan oss och sinnet kan allt nytt material inte snabbt komma in i det undermedvetna sinnet. Medvetenhet fungerar som en broms på sinnet. Ju mindre vi tolkar gammal eller ny information som upptar det medvetna sinnet, desto mer utrymme skapar vi för sinnet att bränna sitt innehåll som är sekretessbelagt i det undermedvetna sinnet.

Att öva medvetenhet kommer inte att orsaka en plötslig och dramatisk förändring i sinnet. Istället resulterar det i en långsam och gradvis förändring. Detta kräver ett enormt tålamod för att hålla fast vid att öva medvetenhet. När vi övar medvetenhet med sinnet som objekt har det dubbla fördelar. För det första stärks och fördjupas själva utövandet av medvetenhet. För det andra försvinner det gamla sinnet gradvis.

En ihållande period av medvetenhetens ”botgöring” ger oss ett skarpt, energiskt sinne med kristallklar klarhet. Sinnet blir som en tvåsidig spegel. På ena sidan reflekterar den yttre världen och på andra sidan reflekterar den inre världen. Medvetenheten tar ingen av sidorna. Den förbinder den fjärde dimensionen, den inre världen, med andra aspekter (sinnet, kroppen och den yttre världen).

Den inre världen är den mest kritiska dimensionen.

Den inre världen är den mest kritiska dimensionen. När förbindelsen stärks genom medvetenhet blir de andra tre aspekterna starkare. Vi kan göra mer för världen och varje erfarenhet blir berikande, vilket i slutändan gör livet meningsfullt och tillfredsställande. När vi befinner oss i medvetenhet är vi inte rädda för att föreställningen ska ta slut. Det finns en djup insikt om att det bara är början.