Fallet med sexuella övergrepp som chockade Hollywood för nästan hundra år sedan
Tio årtionden innan filmmogulen Harvey Weinstein greps och dömdes var sexuella övergrepp och våld ett utbrett problem bland Hollywoods glittrare. Ett av de första massmediala fallen av detta fruktansvärda övergrepp handlade om den en gång så populära filmstjärnan Fatty Arbuckle och vad som hände under en vild fest på Labor Day 1921.
Roscoe Conkling Arbuckle föddes i Smith Center, Kansas, den 24 mars 1887 och vägde då mer än 13 pund. Familjen Arbuckle flyttade till Los Angeles-området (Santa Ana, Kalifornien) när Roscoe var åtta år. Där retade hans skolkamrater honom för att han var överviktig med smeknamnet ”Fatty”, som han behöll resten av sitt liv. Några år senare bad en vaudeville-trupp som besökte Santa Ana honom att uppträda med dem. Arbuckle älskade applåderna och blev genast, och för evigt, en typografi som en komisk, älskvärd och tjock ung man.
Snart var han en stor stjärna i vaudevillekretsarna och spelade på teatrar över hela världen. År 1914 ”upptäcktes” han av Paramount Pictures. Filmstudion betalade honom den furstliga summan av 1 000 dollar per dag plus 25 procent av varje films royalties. Hans stumfilmer var så populära att Paramount 1918 höjde priset och betalade honom 3 miljoner dollar för att spela huvudrollen i 18 filmer under de kommande tre åren – en lön som var näst bäst efter Charlie Chaplin. Arbuckle var Chaplins mentor och upptäckte Buster Keaton, som gjorde flera filmer med Arbuckle och talade beundrande om hans färdigheter som filmkomiker: ”Jag lärde mig allt av honom.”
Den 5 september 1921 planerade Arbuckles vän Fred Fischbach att anordna en fest som skulle göra slut på alla fester på St Francis Hotel i San Francisco. Hedersgästen var Arbuckle, vars senaste film, ”Crazy to Marry”, var en nationell succé. Fischbach hyrde tre rum (nr 1219, 1220 och 1221), som alla var anslutna till varandra. Han tog med sig ett rejält förråd av smuggelsprit (det var fortfarande förbudstid), massor av ivriga stjärnor och musik. Bland de kvinnor från showbiz som bjöds in till festen fanns en 25-årig blivande skådespelerska vid namn Virginia Rappe.
Enligt ett vittne vid namn Maude Delmont hade Arbuckle och Rappe druckit minst tre gin- och apelsinvinsdrinkar tillsammans när han drog in henne i ett av de angränsande rummen. Delmont hävdade att Arbuckle sa: ”Jag har väntat på dig i fem år och nu har jag dig.”
Porträtt av Virginia Rappe. Photo by Bettmann Archive/Getty Images
Inom en timme hävdade Delmont att han hörde skrik och försökte gå in i rummet, men Arbuckle hade låst det. Så småningom öppnade Arbuckle dörren, klädd i pyjamas, med Virginias hatt på huvudet och, enligt Delmont, ett stort ”Fatty Arbuckle-sleende” i ansiktet. Inne i rummet, hävdade Delmont, låg Rappe på sängen i smärta och skrek: ”Jag är döende, jag är döende. Han gjorde det.” Hotellets läkare och sjuksköterska tillkallades. De flyttade Rappe till ett annat rum för att vila i några dagar tills hon slutligen fördes till ett sjukhus där hon dog den 9 september av en brusten urinblåsa.
Delmont berättade för polisen att Arbuckle hade våldtagit Rappe och att effekten av hans vikt (han vägde mer än 266 pund) hade brutit hennes urinblåsa. Senare gjorde Rappes agent, Al Semnacker, historien värre genom att hävda att Arbuckle använde en isbit för att våldta henne – en historia som snabbt förvandlades till obscen användning av en Coca-Cola- eller vinflaska. Andra vittnen vittnade om att Arbuckle faktiskt hade använt isen för att gnugga på sin mage för att lindra sina magsmärtor.
William Randolph Hearsts tidningskedja – som länge varit en leverantör av tabloidjournalistik – hade en hel dag att rapportera om Arbuckles påstådda sexuella fördärvligheter. Både Chaplin och Keaton gav intervjuer som vittnade om Arbuckles goda natur och oskuld, men filmstjärnans rykte var sönderslaget i populärpressen.
Arbuckle överlämnade sig själv till polisen i San Francisco den 10 september. Han anklagades för dråp och hans mugshot blev förstasidesnyheter i hela landet. Arbuckle berättade en helt annan historia om vad som hänt. Han hävdade att den berusade Virginia blev så hysterisk att hon slet av sig kläderna. Arbuckle sade att hon klagade över andfåddhet och började kräkas, vilket han trodde var resultatet av att hon druckit för mycket sprit. Han försökte lugna henne genom att sätta henne i ett kallt badkar och kallade sedan på hotellets läkare.
I rättegången använde och missbrukade en ambitiös distriktsåklagare vid namn Matthew Brady sina vittnen för att göra sin sak mot Arbuckle. Det fanns motstridiga vittnesmål och en hel del dramatik, bland annat påståendet att Rappes fingeravtryck på dörrhandtagen tydde på att hon försökte fly från rummet och att läkaren och sjuksköterskan som behandlade Rappe vittnade om att hon inte nämnde att hon blivit våldtagen – ett vittnesmål som distriktsåklagaren hade kastat ut som hörsägen.
Andra påståenden om hörsägen inkluderade berättelsen om att Rappe hade lidit av svåra magsmärtor i över sex veckor, vilket hon skyllde på ett sexuellt förhållande med en annan man. Detta påstående är särskilt intressant eftersom om Rappe hade drabbats av en sexuellt överförbar sjukdom, såsom gonorré eller klamydia, kunde infektionen ha utvecklats till bäckeninflammation, som kan utvecklas till ett allvarligt, kroniskt tillstånd. En annan teori var att hon kan ha lidit av effekterna av en misslyckad abort, vilket också kan ha lett till hennes problem med urinblåsan.
Arbuckles advokater presenterade rättsläkarens obduktionsrapport som kom fram till att Rappe hade kronisk inflammation i urinblåsan men att det inte fanns ”några märken av våld på kroppen, inga tecken på att flickan hade attackerats på något sätt”. Detta motbevisade påståendet om en yttre orsak eller kraft (t.ex. att Arbuckle hoppade ovanpå henne) för blåsbristningen. Men patologerna rapporterade också inga tecken på graviditet, tidigare aborter eller sexuellt överförbara sjukdomar.
Det fanns faktiskt tre Fatty Arbuckle-rättegångar. Den första avslutades den 4 december 1921. Juryn överlade i fem dagar och röstade med 10-2 röster för att han skulle frikännas. En andra rättegång inleddes i januari och avslutades mindre än en månad senare. Även den resulterade i en dödlig jury, 9 mot 3, men till förmån för en fällande dom.
Efter de två missförstånden hölls en tredje rättegång i mars och april. Vid denna rättegång tillät Arbuckle sina advokater att vara mycket mer aggressiva i sitt sätt att skambelägga Rappe. Flera vittnen som kände henne vittnade om att hon länge hade haft kronisk cystit (blåsinfektioner och inflammation) som förvärrades av att dricka alkohol. Några skyllde på offret genom att vittna om att hon ofta drack mycket, och när hon var berusad på fester tenderade hon att klä av sig inför gästerna. Andra vittnade om att Virginia var känd för att vara sexuellt promiskuös.
Arbuckles huvudadvokat, Gavin McNab, angrep också sanningshalten i Maude Delmonts vittnesmål. McNab avslöjade hennes andra liv som ”Madame Black” som skaffade unga kvinnor till fester som anordnades av rika män. Efteråt anklagade hon och hennes stall av flickor ofta dessa manliga deltagare för våldtäkt och utpressade dem att betala stora summor pengar.
Domstolen där en av rättegångarna mot Roscoe ”Fatty” Arbuckle hölls. Från vänster till höger står: Advokaterna Gavin McNab, Nat Schmulowitz, Charles Brennan (stående), Milton Cohen, den åtalade Arbuckle och Joseph McInerney. Foto: Bettmann/Getty Images
Efter lite mer än fem minuters överläggning frikände juryn Arbuckle från alla anklagelser mot honom. Juryn förklarade offentligt: ”Vi önskar honom lycka till och hoppas att det amerikanska folket kommer att ta till sig 14 mäns och kvinnors bedömning att Roscoe Arbuckle är helt oskyldig och fri från skuld.”
Men var han det? Arbuckle kanske inte var skyldig till dråp. Och han orsakade sannolikt inte Rappes brustna urinblåsa eller hennes efterföljande död. Men bakom den låsta dörren i rum nr 1219 på St Francis Hotel låter det verkligen som om någon form av sexuellt våld eller oönskade sexuella närmanden kan ha förekommit. Eftersom båda deltagarna nu är döda kommer vi aldrig att få veta säkert.
Efter rättegångarna förbjöd filmindustrin Arbuckle att uppträda på filmduken. Hans karriär var förstörd och hans bankkonto utarmat. Ändå kämpade han för att komma tillbaka till filmen. Industriförbudet hävdes åtta månader senare, men ingen ville egentligen se honom på vita duken. Keaton hjälpte Arbuckle ekonomiskt och med jobb i sin produktionsenhet. Arbuckle började arbeta bakom kameran och regisserade ibland filmer under namnet William B. Goodrich (eller Will B. Good). År 1932 gjorde han comeback på filmduken genom att göra en serie ”two-reeler”-komiska filmer för Warner Brothers. Kortfilmerna mottogs väl och i juni 1933 skrev han ett kontrakt med Warner Brothers för en långfilm. När Arbuckle firade med sina vänner på kvällen förklarade han: ”Det här är den bästa dagen i mitt liv”. Senare samma kväll dog han i sömnen av en hjärtattack. Han var 46 år gammal.
Nästan 100 år senare fortsätter sexuellt våld att vara ett stort folkhälsoproblem på universitetsområden, på arbetsplatser och i alltför många andra hörn av det amerikanska samhället. Det drabbar miljontals människor varje år och rapporteras ofta inte eftersom offren skäms, skäms eller är rädda för repressalier. Enligt Centers for Disease Control and Prevention (centret för sjukdomskontroll och förebyggande) har mer än var tredje kvinna upplevt sexuellt våld med fysisk kontakt någon gång under sin livstid, och var fjärde man har upplevt sexuellt våld med fysisk kontakt under sin livstid.
Vi kan alla spela en roll i det förebyggande arbetet genom att undervisa våra barn och elever om sexuellt våld, samtycke, säker dejting och hälsosam sexualitet, skapa säkra miljöer i våra skolor och på våra arbetsplatser med nolltolerans mot sexuella trakasserier av alla slag, främja sociala normer som skyddar mot sexuellt våld och ge stöd och behandling till dem som har överlevt sexuellt våld för att minska skadorna.