Fatimiderna

admin 0 Comments Articles

Fatimiderna

FATIMIDERNA, shiitisk muslimsk dynasti som regerade i *Egypten (969-1171) och i andra delar av Nordafrika (*Tunisien, 909-1051) och i Främre Orienten (*Syrien, 969-1076 och *Palestina, 969-1099). Fatimiderna spårade sina anor till Fāṭima, Muhammeds dotter, och ʿAlī, hennes make, som enligt deras uppfattning var hans enda rättmätiga efterträdare. Judarna åtnjöt en rimlig grad av tolerans, säkerhet och välstånd under deras regeringstid.

Ett etablerandet av den Fatimidiska dynastin var ett resultat av ansträngningarna från Ismāʿīli grenen av Shi’a, som försökte återställa kalifatet till profetens direkta ättlingar och förena den islamiska religionen, baserad på gudomlig uppenbarelse, med grekisk filosofi, för att andra religioners idéer skulle kunna smälta samman med deras egna. Medlemmarna i denna islamiska sekt var därför benägna att vara toleranta. Deras liberala inställning till icke-muslimska undersåtar berodde också på att den stora majoriteten av deras muslimska undersåtar förblev trogna den ortodoxa sunni-islam och fientliga mot de shiitiska kaliferna som därför tvingades utse kristna och judiska intellektuella till tjänstemän och ministrar. De kristna kunde utan svårigheter bygga nya kyrkor och fira sina högtider med högtidliga processioner, ibland med deltagande av kaliferna själva. Den andra Fatimidkalifen i Egypten, al-ʿAzīz (975-996), utsåg två bröder till sin kristna hustru till patriarker i *Jerusalem respektive *Alexandria. Även om judarna inte uppnådde så höga positioner åtnjöt de för det mesta religionsfrihet och deras medborgerliga rättigheter begränsades inte. Myndigheterna tillämpade vanligtvis inte de repressiva lagarna i *Omars förbund, som krävde att icke-muslimer skulle bära utmärkande kännetecken, och de judiska köpmännens plikter var mindre än de som krävdes enligt islamisk lag. Nyligen genomförd forskning om *genizah-dokument har avslöjat avsevärda uppgifter om icke-judar, vissa från kristna länder, som åkte till Egypten på 1000-talet för att konvertera till judendomen (se N. Golb, i Sefunot, 8 (1964), 85ff; E. Ashtor, i Zion, 30 (1965), 69ff).

Den tredje kalifen, al-Ḥākim (996-1020), förföljde dock icke-muslimer under den senare delen av sin regeringstid. År 1012 vidtog han beslutsamma åtgärder för att förödmjuka icke-muslimer och skilja dem från de ”sant troende” – de två målen i Omars förbund. Judar och kristna förbjöds att rida hästar och att ha muslimska tjänare. Kristna källor visar att många kyrkor förstördes, bland annat den heliga gravens kyrka i Jerusalem. Många kristna och vissa judar omfamnade islam eller lämnade landet för att undkomma förföljelserna. Al-Ḥākims åtgärder tjänade som modell för framtida muslimska fanatiker. Hans efterträdare al-Ẓāhir (1020-34) och de senare Fatimiderna återgick till den traditionella toleranspolitiken. Men genizah-dokument visar att judar vid enstaka tillfällen blev offer för hatet från vizirer och andra dignitärer. Vissa var kristna som försökte trakassera judarna och få dem avsatta från statliga poster. De judiska tjänstemännen, som i hebreiska dokument kallas sar (”befälhavare”), skyddade sina trosfränder, utnämnde dem till olika poster och gav dem order från regeringskommissariatet. De steg aldrig upp till vicer, vilket vissa kristna gjorde, men vissa innehade viktiga poster vid hovet, vilket höjde samhällets sociala status. Den första av dessa dignitärer var den judiske hovläkaren hos kalifen al-Muʿizz, Egyptens förste Fatimid. Vissa forskare har identifierat honom med generalen Jawhar eller med Yaʿqūb *Ibn Killis, en judisk konvertit till islam, som blev vesir i Kairo. B. *Lewis har dock bevisat att den italienska juden Paltiel av Oria som förekommer i Megillat Aḥima’aẓ var Mūsā b. Eleazar, hovläkare hos al-Muʿizz. Omkring 994 blev Manasseh b. Ibrāhīm al-Qazzāz, som hyllades som välgörare av den syriska judenheten i hebreiska dikter som hittats i genizah, chef för administrationen i Syrien när den kristne ʿĪsā b. Nestorius utsågs till vesir av kalifen al-ʿAzīz. Bröderna Abū Saʿd och Abū Naṣr (hebr. Abraham och Ḥesed) b. Sahl (Yashar; möjligen karaiter) som var köpmän från *Tustar, sydvästra Persien, och inflytelserika vid hovet i *Kairo under andra fjärdedelen av 1000-talet, mördades 1047. I början av 1100-talet beordrade juden Abu al-Munajjā Shaʿyā, som var överordnad jordbruksminister, att man skulle gräva en kanal som fortfarande bär hans namn.

Av olika skäl var Fatimidernas ekonomiska politik mycket fördelaktig för judarna. Kalifernas intresse av att öka handeln mellan Egypten och andra länder berodde delvis på att de trodde att de på så sätt skulle kunna vinna konvertiter till sin religiösa övertygelse. De lyckades avleda handeln mellan Indien och Främre Orienten från Persiska viken till Röda havet som blev huvudpulsådern för en stor internationell handel. Många judiska köpmän, med varierande förmögenhet, deltog i handeln med Indien, eftersom Fatimiderna varken skapade monopol eller trakasserade små köpmän och industrialister på andra sätt på samma sätt som andra muslimska härskare.

De judiska församlingarna i Egypten och Syrien leddes av en nagid, som utsågs av den fatimidiska kalifen (se *Nagid).

Den medeltida judiska traditionen tillskriver skapandet av denna position till fatimidernas önskan att avlägsna *exilarkens inflytande på den egyptiska judenheten. Denna uppfattning har accepterats av moderna forskare. S.D. *Goitein menar dock att nagidens ämbete utvecklades oberoende av Fatimidernas strävanden och politik. Den första av negidimerna var tydligen Paltiel av Oria. Senare innehade andra hovläkare denna post, däribland Judah b. Saadiah (1065-79), hans bror Mevorakh (1079-1110) och *Samuel b. Hananiah (ca 1140-59).