Gör röntgen- och gammastrålar cancer?
Ja. Röntgen- och gammastrålar är kända cancerframkallande ämnen (cancerframkallande ämnen) för människor. Bevisen för detta kommer från många olika källor, inklusive studier av överlevande från atombomben i Japan, människor som utsattes under kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, människor som behandlades med höga stråldoser för cancer och andra sjukdomar och människor som utsattes för höga strålningsnivåer på jobbet, t.ex. uranbrytare.
De flesta studier om strålning och cancerrisk har tittat på personer som exponerats för höga stråldoser i de ovan nämnda miljöerna. Det är svårare att mäta den mycket mindre ökning av cancerrisken som kan komma från mycket lägre nivåer av strålningsexponering. De flesta studier har inte kunnat påvisa någon ökad cancerrisk bland personer som utsätts för låga strålningsnivåer. Människor som bor på hög höjd, som utsätts för mer naturlig bakgrundsstrålning från kosmisk strålning än människor som bor på havsnivå, har till exempel inte märkbart högre cancerfrekvens.
De flesta forskare och tillsynsmyndigheter är ändå överens om att även små doser av gamma- och röntgenstrålning ökar cancerrisken, om än med en mycket liten mängd. I allmänhet ökar risken för cancer till följd av strålningsexponering i takt med att stråldosen ökar. På samma sätt gäller att ju lägre exponeringen är, desto mindre är riskökningen. Men det finns inget tröskelvärde under vilket denna typ av strålning anses vara helt säker.
Vad visar studierna?
Atombombsöverlevare
Mycket av det vi vet om cancerrisker från strålning bygger på studier av de överlevande från atombomberna i Nagasaki och Hiroshima. Dessa personer hade högre risk för vissa, men inte alla cancerformer. Studier har funnit en ökad risk för följande cancerformer (från högre till lägre risk):
- De flesta typer av leukemi (dock inte kronisk lymfatisk leukemi)
- Multipel myelom
- Sköldkörtelcancer
- Blåscancer
- Bröstcancer
- Lungcancer
- Äggstockscancer. cancer
- Koloncancer (men inte rektalcancer)
- Esofaguscancer
- Magsäckscancer
- Levercancer
- Lymfom
- Hudcancer (förutom melanom)
För de flesta av dessa cancerformer, var risken högst för dem som exponerades som barn, och var lägre när åldern vid exponeringen ökade. De som exponerades medan de fortfarande befann sig i livmodern (in utero) hade lägre risker än de som exponerades under barndomen.
Högre strålningsexponering var kopplad till högre risk för cancer, men även låga strålningsmängder var kopplade till en ökad risk för att få och dö i cancer. Det fanns ingen tydlig gräns för säker strålningsexponering.
Dessa cancerformer tog år att utveckla, men vissa cancerformer uppträdde tidigare än andra. Dödsfallen i leukemi ökade ungefär två till tre år efter exponeringen, och antalet fall nådde en topp efter ungefär tio år för att sedan sjunka. Solida tumörer tog längre tid att utveckla. Till exempel började man se överdödlighet till följd av lungcancer ungefär 20 år efter exponeringen.
Tjernobylolyckan
Barn och ungdomar som bodde nära Tjernobylanläggningen vid tiden för olyckan hade en ökad risk för sköldkörtelcancer kopplad till exponering för radioaktivt jod. Risken var högre i områden med jodbrist. Denna ökade risk sågs inte hos vuxna som bodde i området.
Arbetare som var anställda i saneringsarbetet 1986-1990 hade en ökad risk för leukemi (alla typer). Dessa personer hade högre och mer långvarig strålningsexponering än befolkningen som bodde runt anläggningen.
Kärnvapenprovningar
Studier tyder på att vissa personer som var barn under perioden med kärnvapenprovningar ovan jord i USA kan utveckla sköldkörtelcancer till följd av exponering för radioaktivt jod i mjölk.
Strålebehandling
För att behandla godartade tillstånd
Som strålbehandling numera främst används för att behandla cancer, användes den för att behandla ett antal godartade (icke-cancerartade) sjukdomar innan riskerna var tydligare. Studier av dessa patienter har hjälpt oss att lära oss mer om hur strålning påverkar cancerrisken.
Magsårssjukdom: En stor studie av personer som behandlades med höga stråldoser (i genomsnitt 15 Gy eller 15 000 mSv) för behandling av magsår visade en högre risk för cancer i magsäcken och bukspottkörteln.
Ringmask i hårbotten: Studier av personer som behandlades med strålning för att behandla en svampinfektion i hårbotten (kallad ringorm i hårbotten eller tinea capitis) har visat på en ökad risk för basalcellscancer i huden. Risken var lägre hos personer som var äldre när de behandlades. Den ökade risken sågs endast hos vita patienter, och cancersjukdomarna inträffade oftare i solexponerad hud på huvudet och halsen (i motsats till hårbotten), vilket innebär att ultraviolett strålning (UV-strålning) också spelar en roll för dessa cancersjukdomar.
Ankyloserande spondylit: Studier har undersökt cancerriskerna hos patienter med den autoimmuna sjukdomen ankyloserande spondylit som injicerats med en form av radium.
I en studie hade patienter som fick en hög dos (genomsnittlig bendos på 31 000 mGy) en ökad risk för bensarkom. Risken för vissa andra cancerformer, t.ex. bröst-, lever-, njur-, blås- och andra sarkom, kan också ha ökat. Ungefär en fjärdedel av patienterna i denna studie var yngre än 20 år när de behandlades med strålning.
I en annan studie hade patienter som behandlades med en lägre dos radium (genomsnittlig bendos på 6 000 mGy) en högre risk för leukemi, men inte för någon annan cancer. De flesta av patienterna i denna studie var vuxna vid behandlingstillfället.
Andra studier: Behandling av huvud- och halsområdet med strålning för godartade tillstånd har också kopplats till cancer i spottkörteln och i hjärnan och ryggmärgen hos vuxna i vissa studier. Barn som behandlas med strålning i detta område har också en ökad risk för sköldkörtelcancer.
För att behandla cancer
Studier har kopplat strålbehandling för att behandla cancer till en ökad risk för leukemi, sköldkörtelcancer, tidig bröstcancer och vissa andra cancerformer. Risken för cancer beror på ett antal faktorer, bl.a. stråldosen, den del av kroppen som behandlas, åldern på den person som får strålningen (yngre personer löper i allmänhet större risk) och användningen av andra behandlingar, t.ex. kemoterapi.
Till exempel skulle personer som får strålbehandling av bäckenet inte förväntas ha högre frekvens av cancer i huvudet och halsen eftersom dessa områden inte utsattes för strålningen från behandlingen. Andra faktorer kan också spela roll för hur sannolikt det är att en person som utsätts för strålning utvecklar cancer. Till exempel kan vissa genetiska tillstånd innebära att en persons celler är mer sårbara för strålningsskador, vilket i sin tur kan öka risken mer än hos en person utan dessa genförändringar.
Om cancer utvecklas efter strålbehandling sker det inte genast. För leukemier utvecklas de flesta fall inom 5 till 9 år efter exponeringen. Däremot tar det ofta mycket längre tid för andra cancerformer att utvecklas. De flesta av dessa cancerformer ses inte förrän minst 10 år efter strålbehandlingen, och vissa diagnostiseras till och med mer än 15 år senare.
När man överväger strålningsexponering från strålbehandlingen för cancer överväger fördelarna i allmänhet riskerna. På det hela taget verkar strålbehandling i sig inte vara en särskilt stark orsak till andra cancerformer. Detta beror förmodligen på att läkarna försöker fokusera strålningen på cancercellerna så mycket som möjligt, vilket innebär att få normala celler utsätts för strålning. Vissa kombinationer av strålbehandling och kemoterapi är dock mer riskfyllda än andra. Läkarna gör sitt bästa för att se till att den behandling som ges förstör cancern och samtidigt begränsa risken för att en sekundär cancer utvecklas senare.
För mer information, se Sekundär cancer hos vuxna.
Bildgivande tester
En del studier har uppskattat risken för strålningsexponering från bildgivande tester baserat på riskerna från liknande mängder strålningsexponering i studierna av överlevande från atombomberna. Baserat på dessa studier uppskattar den amerikanska livsmedels- och läkemedelsmyndigheten (FDA) att exponering för 10 mSv från ett bildgivande test skulle förväntas öka risken för dödsfall i cancer med cirka 1 chans år 2000.
Det kan vara svårt att studera cancerrisker från bildgivande studier som använder strålning. För att se små risker (t.ex. 1 på 2000) måste en studie undersöka 10- eller 100-tusentals människor. Information om andra exponeringar som kan vara cancerriskfaktorer skulle behövas, för att se om det var troligt att cancern kom från strålningsexponeringen. Eftersom cancer som orsakas av strålning tar flera år att utvecklas, skulle studien behöva följa patienterna i många år.
Ofta använder forskare enkätstudier för att leta efter möjliga orsaker till cancer. I dessa studier jämförs exponeringar bland personer som har en viss cancer med dem som inte har det. De kan i stället jämföra människor som har haft en viss exponering (till exempel för strålning) med dem som inte har haft det. Detta är dock svårt att göra när det gäller exponering för diagnostisk strålning eftersom många människor inte exakt kan minnas information om saker som hände många år tidigare (t.ex. i barndomen) och information om alla bildundersökningar som gjordes ofta inte är tillgänglig. Det finns också en oro för att personer med cancer tenderar att överrapportera exponeringar som de oroar sig för kan ha orsakat deras cancer.
Studier som har funnit en ökad risk för cancer efter avbildningstester som använder röntgenstrålning involverar ofta personer som har genomgått flera tester eller förfaranden med höga doser, bland annat:
Fluoroskopi
Studier av kvinnor som hade blivit avbildade många gånger med fluoroskopi som tonåring eller ung kvinna under behandling för tuberkulos har funnit en ökad risk för bröstcancer flera år senare.
Röntgenbilder av ryggraden
Tonåringar och unga kvinnor som fått många röntgenbilder av ryggraden för att övervaka skolios har visat sig ha en ökad risk för bröstcancer senare.
Tandröntgenbilder
I en studie jämfördes en grupp personer med meningiom (en hjärntumör som oftast är godartad) med en grupp som inte hade dessa tumörer. Man fann att de personer som hade tumörerna var mer benägna att ha fått en typ av tandröntgen som kallas bite-wing, och att de hade fått bite-wing- eller Panorex-röntgen varje år.
CT-skanningar
En studie i England av exponering för strålning från datortomografi visade att barn som fick en dos på minst 30 mGy (detsamma som 30 mSv) till benmärgen hade tre gånger så stor risk att drabbas av leukemi jämfört med de barn som fick en dos på 5 mGy eller mindre. För hjärntumörer var en dos på 50 mGy eller mer till hjärnan kopplad till mer än tre gånger högre risk.
En studie i Australien av exponering för strålning från datortomografi i barn- och ungdomsåren visade att de som genomgått en datortomografi efter i genomsnitt cirka 9 ½ år hade en 24 % högre risk för cancer totalt sett. Risken för cancer var högre ju fler datortomografier personen hade gjort, och den var också högre ju yngre personen var vid tidpunkten för datortomografin. Ändå var den totala risken för cancer fortfarande låg.
En studie från Taiwan visade att barn och tonåringar som genomgått en datortomografi av huvudet inte hade någon högre risk för hjärncancer eller leukemi, men hade större sannolikhet att diagnostiseras med en godartad hjärntumör.
Vad säger expertorganisationerna?
Flera organ (nationella och internationella) undersöker olika ämnen i miljön för att avgöra om de kan orsaka cancer. (Ett ämne som orsakar cancer eller hjälper cancer att växa kallas cancerframkallande.) American Cancer Society litar på att dessa organisationer utvärderar riskerna utifrån bevis från forskningsstudier på laboratorier, djur och människor.
Baserat på bevis från djur och människor har flera expertorganisationer utvärderat om röntgen- och gammastrålar är cancerframkallande.
IARC (International Agency for Research on Cancer) är en del av Världshälsoorganisationen (WHO). Dess främsta mål är att identifiera orsaker till cancer. På grundval av tillgängliga uppgifter klassificerar IARC röntgen- och gammastrålning som en ”känd cancerogen för människor”.
Det nationella toxikologiprogrammet (NTP) består av delar av flera olika amerikanska regeringsorgan, däribland National Institutes of Health (NIH), Centers for Disease Control and Prevention (CDC) och Food and Drug Administration (FDA). NTP har klassificerat x- och gammastrålning som ”känd som cancerframkallande för människor”.
Den amerikanska miljöskyddsbyrån (EPA) fastställer gränsvärden för exponering för röntgen- och gammastrålning delvis för att den erkänner att denna form av strålning kan orsaka cancer.
För mer information om de klassificeringssystem som används av dessa myndigheter, se Kända och sannolika cancerframkallande ämnen för människor.