Geomorfologi för bränder i kolfält
Kolbränder uppstår i underjordiska naturliga kolfält, i exponerade ytliga kolfält och i kolförråd eller avfallshögar. Bränderna antänds genom spontan förbränning eller av naturliga eller antropogena orsaker. De rapporteras från Kina, Indien, USA, Sydafrika, Australien, Ryssland och många andra länder. Kolbränder leder till förlust av en värdefull resurs (kol), utsläpp av växthusrelaterade och giftiga gaser och försämrad vegetation. En farlig aspekt av bränderna är hotet mot lokala gruvor, industrier och bosättningar på grund av volymförlusten under jord. Det är vanligt att ytan kollapsar i områden med kolbränder. Kolbränderna påverkar alltså landskapets utveckling på ett betydande sätt. På grundval av mer än tio års erfarenhet av kartläggning på plats av kolbrandsområden över hela världen presenteras ett allmänt klassificeringssystem för kolbränder. Dessutom förklaras geomorfologin för bränder i kolfält i detalj. De viktigaste landformerna i samband med och till följd av dessa bränder presenteras. Landformerna omfattar manifestationer som är resultatet av sprickor i berggrundens yta, t.ex. sprickor, sprickor, trattar, skorstenar och svampar. Ytterligare manifestationer till följd av ytliga sättningar i berggrunden är bland annat slukhål, diken, sänkor, partiella ytliga sättningar, stora ytliga sättningar och glidningar. Ytterligare geomorfologiska manifestationer av kolbränder är blottlagda asklager, pyrometamorfa bergarter och fumaroliska mineraler. Ursprunget, utvecklingen och den möjliga framtida utvecklingen av dessa egenskaper förklaras, och exempel från undersökningar på plats samt från högupplösta satellitdataanalyser presenteras. Kolbrändernas geomorfologi har inte presenterats på ett systematiskt sätt. Kunskap om kolbränders geomorfologi gör det möjligt att upptäcka underjordiska kolbränder på grundval av tydliga ytliga manifestationer. Dessutom gör den det möjligt att bedöma säkerheten i kolbrandsdrabbad terräng. Dessutom är de geomorfologiska egenskaperna indikatorer på brändernas brinnande stadium. Slutligen bidrar geomorfologin för kolbränder till att förklara landskapselement vars förekomst annars inte skulle förstås. Även om termiska anomalier och gasutsläpp orsakade av kolbränder också är indikationer på kolbrandsaktivitet, vilket många forskare har tagit upp, är ingen bedömning fullständig utan en gedigen geomorfologisk kartläggning av de geomorfologiska särdrag som orsakats av branden.