Gerbil

Naturhistoria

Alla gerbilar har långa bakfötter och ganska stora öron och ögon, men det finns variation bland andra egenskaper. Kroppsformen varierar från kraftig och kompakt till slank och gracil. En av de största är den stora gerbilen (Rhombomys opimus), som lever i Centralasiens öknar och är 15 till 20 cm lång, med en något kortare, tätt behårad svans. Den minsta är förmodligen Desmodilliscus braueri från norra Afrika, som bara väger 6 till 14 gram (0,2 till 0,5 uns) och är 4 till 8 cm lång, exklusive den kortare, sparsamt behårade svansen.

De flesta gerbilar är nattaktiva; några få arter är dock aktiva endast tidigt på morgonen och kvällen eller under dagen. Gerbiler går och skuttar på alla fyra lemmar och flyr i löpande språng när de blir larmade. En del av dem bygger korta, enkla hålor, medan andra bygger utstuderade underjordiska gångar. Den stora gerbilens hålor försvagar ibland vallarna i västra Asien, där den också skadar grödor. Även om dessa gnagare främst äter frön, rötter, nötter, gröna växtdelar och insekter, äter den indiska gerbilen (Tatera indica) även ägg och fågelungar. Gerbiler är aktiva under hela året, men i regioner där vintrarna är kalla och snö är vanligt förekommande kan de stanna kvar i sina hålor och äta av gömd mat i dagar eller veckor i taget.

Gerbiler lever i öppna, glest bevuxna och ofta hårda miljöer som sandiga och steniga öknar och slätter, torra stäpper, taggiga busk- och skogssavanner och steniga bergssluttningar. Deras utbredningsområde omfattar Afrika och sträcker sig från södra Turkiet genom Mellanöstern och Arabiska halvön österut till Mongoliet och norra Kina, halvön Indien och Sri Lanka.

Anslut en Britannica Premium-prenumeration och få tillgång till exklusivt innehåll. Prenumerera nu

Nästan alla ökenråttor har sex övre och sex nedre kindtänder, men den fettstjärtade ökenråttan (Pachyuromys duprasi) i Saharas öken, som endast äter insekter, har sex övre men endast fyra nedre kindtänder, en unik kombination bland de ”riktiga” råttorna och mössen (familjen Muridae). Dess mycket korta och klubbformade svans kan vara en anpassning för lagring av fett. Den buskiga jird (Sekeetamys calurus) i nordöstra Afrika och intilliggande Asien har en extremt buskig svans med vit spets. Beroende på arten kan gerbilens svans vara mycket längre än huvudet och kroppen, ungefär lika lång eller kortare. Pälsen är mjuk och tät, ibland silkeslen, med grå, solbränd, brun eller rödbrun överdel och vit till gråaktig underdel. Vissa arter kännetecknas av mörka markeringar på huvudet, andra av vita eller buffiga fläckar bakom öronen; bakfötternas sulor kan vara hårlösa eller måttligt till tätt pälsade.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.