Guds fred
Gudsfred, latin Pax Dei, en rörelse som leddes av den medeltida kyrkan, och senare av civila myndigheter, för att skydda kyrklig egendom och kvinnor, präster, pilgrimer, köpmän och andra icke-krigare från våld från 900-talet till 1100-talet.
Gudsfred uppstod i södra Frankrike, särskilt i Akvitanien, i slutet av 900-talet som ett svar på de kungliga och regionala sekulära myndigheternas växande oförmåga att upprätthålla ordningen. Rörelsen hade sina rötter i den karolingiska dynastins kungliga fred på 800-talet, under vilken härskarens heliga makt skyddade samhällets svaga, och nådde tillbaka till förkarolingisk tid, då kyrkliga råd i Gallien utkrävde sanktioner mot individer som angrep kyrkans egendom. Gudsfred började vid ett kyrkokoncilium i Le Puy (975) och främjades vid ett antal efterföljande koncilier, inklusive viktiga koncilier i Charroux (ca 989 och ca 1028), Narbonne (990), Limoges (994 och 1031), Poitiers (ca 1000) och Bourges (1038). Vid dessa koncilier samlades kyrkans män med regionala lekmannamyndigheter och försökte manifestera Guds skyddande makt.
De flesta redogörelser för fredsmötena är mycket kortfattade och ger därför en begränsad inblick i rörelsens karaktär. Berättelserna om fredsråden i Limoges, särskilt det från 1031, är dock mycket mer detaljerade. Dessa redogörelser, som återfinns i munken Adhémar av Chabannes (ca 989-1034) skrifter, ger många insikter om Gudsfredsrörelsens karaktär och syfte. Adhémars många hänvisningar i sina skrifter till Guds fred gör honom till den viktigaste källan till detta fenomen.
Som Adhémars och hans samtida personers skrifter avslöjar var helgonkulten av central betydelse för rörelsen. Reliker från de omgivande områdena togs med till varje fredsmöte och ansågs spela en aktiv roll i dem. Under dessa regelrätta relikerträffar väckte kyrkomännen entusiasmen hos de närvarande massorna och proklamerade helgonens och den himmelska ordningens ingripande för att försöka minska våldet mot kyrkans landområden och de försvarslösa. Dessutom svor de närvarande på relikerna att upprätthålla Guds fred och stödja ansträngningarna för att minska periodens våld, som ofta utövades av det växande antalet castellaner – fästningsinnehavare som kunde utöva sin makt på bekostnad av den regionala myndigheten. Syftet med dessa sammankomster var att genom de heligas förmedling föra ner den himmelska ordningens fred till jorden – en fred som den store teologen och kyrkofadern Sankt Augustinus av Hippo formulerade så tydligt i bok 19 i Guds stad.
En annan faktor i dessa sammankomster verkar ha varit en stark känsla av närheten till den himmelska ordningen, en apokalyptisk förväntan som delvis förklarar att denna rörelse uppträdde vid tiden för tusenårsriket. Rörelsens apokalyptiska karaktär bekräftas av den höga andelen fredsmöten som ägde rum under decenniet före år 1000 och återigen strax före år 1033, vilket ansågs vara 1000-årsdagen av Kristi död, uppståndelse och himmelsfärd. Konciliet i Bourges vittnar om att hoppet om ett direkt himmelskt ingripande gav vika för jordiska vapenbärare efter det att de apokalyptiska åren hade passerat. De närvarande krigarna lovade att föra krig mot dem som kränkte Guds fred. När deras ansträngningar resulterade i ett svårt nederlag mot dem som bröt freden led rörelsen ett allvarligt bakslag, och i mitten av 1000-talet var den heliga freden i södra Frankrike, som hade varit så beroende av de heligas makt som verkställare, över.
Den institutionella freden, försöket att uppnå målen för Guds fred genom rättsliga åtgärder som grundade sig på både världslig och kanonisk rätt, fortsatte att utvecklas efter den heliga fredsrörelsens kollaps. I norra Frankrike försökte hertigarna av Normandie och grevarna av Flandern i slutet av 1000- och 1100-talet att genomdriva fredsåtgärder. Normanderna försökte under samma period också införa freden i södra Italien och på Sicilien. I det tyska riket var Henrik IV dess förkämpe i slutet av 1000-talet. Från och med påven Urban II (1088-99) gav påvedömet sin institutionella tyngd åt ansträngningarna att upprätta freden. På detta sätt blev arbetet av de tidiga anhängarna av Guds fred en del av det medeltida samhällets institutionella struktur.
Gudsfreden var viktig på flera sätt. I början av 1000-talet utvecklades Gudsfred, som försökte begränsa antalet dagar för krigföring, ur den. Gudsfreden bidrog också till den heliga militansen, som förberedde vägen för korstågen. Även om Guds fred i sig inte var någon stor framgång bidrog den till att återupprätta ordningen i samhället under 1000-talet, bidrog till att sprida insikten om behovet av att hjälpa de fattiga och försvarslösa och lade grunden för moderna europeiska fredsrörelser.