Han Feizi
Politiska tankar
För Han Feizi var det självklart att politiska institutioner måste förändras i takt med att de historiska omständigheterna förändras. Det är dumt, menade han, att hålla fast vid föråldrade metoder från det förflutna, som konfucianerna gjorde. Det var också axiomatiskt att politiska institutioner anpassar sig till det rådande mönstret för mänskligt beteende, som inte bestäms av moraliska känslor utan av ekonomiska och politiska förhållanden. Under ett hungerår kan människor knappt mätta sina egna släktingar, medan de under ett år av överflöd festar med tillfälliga besökare – inte för att de är omväxlande hjärtlösa och generösa utan ”på grund av skillnaden i mängden mat som finns att tillgå”. I gamla tider, när varorna var rikliga, tog människorna lätt på dem, men det ökade befolkningstrycket på resurserna medförde ekonomisk knapphet; följaktligen ”bråkar och stjälper dagens människor”. Därför bör härskaren inte försöka göra människorna goda utan bara hindra dem från att göra det onda. Han bör inte heller försöka ”vinna folkets hjärtan” eftersom människorna, själviska som de är, inte känner till sina egna sanna intressen. Folkets sinne är lika opålitligt som ett spädbarns.
Enligt konfucianerna ger dygd en kung rätt att regera, medan vanstyre upphäver denna rätt. Han Feizi tänkte annorlunda. Oavsett härskarens moraliska egenskaper och hur han än styr, medför innehav av auktoritet (shi) en hävstång för att utkräva lydnad. ”Undersåte som tjänar härskare, son som tjänar far och hustru som tjänar make” utgör tillsammans ”en oföränderlig princip i världen”. Även om en herre av människor är ovärdig skulle ingen undersåte våga kränka hans prerogativ. Dessutom har den politiska plikten företräde framför andra plikter. Det sägs att en soldat flydde från strid eftersom han trodde att om han blev dödad kunde han inte längre tjäna sin far. Han Feizi kommenterade: ”
Auktoritet bör inte utövas på ett nyckfullt sätt utan genom lagar (fa) som härskaren utfärdar och som alla måste lyda. ”Den intelligenta härskaren låter lagen välja ut människor och gör inga godtyckliga utnämningar själv; han låter lagen mäta förtjänster och gör inga godtyckliga bedömningar själv.” Han kan reformera lagen, men så länge han låter den gälla måste han följa den.
För att säkerställa en effektiv byråkrati och för att skydda sin auktoritet från intrång eller usurpation måste härskaren använda sig av shu (”administrativa tekniker” eller ”statecraft”). Härskare under de stridande staternas tid fann det fördelaktigt att anställa män som var skickliga i förvaltning, diplomati och krig. Men hur man skiljer gedigna talanger från tomt prat blev ett allvarligt problem. Shu var Han Feizis svar på problemet. Efter att ha tilldelat poster i enlighet med individuella förmågor skulle härskaren kräva ett tillfredsställande utförande av det ansvar som följer av deras poster och bestraffa den som missköter sin plikt eller överskrider sin makt. Härskaren kan ge en tjänsteman tillstånd att genomföra ett förslag som han har lagt fram. Han bör straffa honom inte bara när resultaten inte når upp till det uppsatta målet utan även när de överskrider det.
Shu är också Han Feizis svar på problemet med usurpation, genom vilket mer än en härskare hade förlorat sin tron. Härskarens och de styrdas intressen är oförenliga: ”Över- och underordnade utkämpar hundra strider om dagen”. Därför bör härskaren inte lita på någon, vara misstänksam mot smickrare, inte låta någon få otillbörlig makt eller otillbörligt inflytande och, framför allt, använda sin list för att avslöja komplotter mot tronen.
Med högsta auktoritet säkrad och god ordning rådande går härskaren vidare för att utvidga sitt rike med hjälp av militär makt. Makt är den avgörande faktorn i mellanstatliga relationer. Militär makt är oskiljaktig från ekonomisk styrka. Jordbruket är det enda produktiva yrket och alla andra yrken, särskilt det lärda yrket, bör avrådas. Det är både oklokt och orättvist att ge hjälp till de fattiga. Att ta ut skatter från de rika för att hjälpa de fattiga ”är att beröva de flitiga och sparsamma och ge efter för de extravaganta och lata”
Kung-chuan Hsiao.