Helt enkelt… En historia om Beirut och Libanon
new internationalist
nummer 258 – augusti 1994
Simply… a history of Beirut and Lebanon
1 PATCHWORK
Flödande feniciska stadsstater längs östra Medelhavskusten dominerar handeln i den antika världen före 1000 f.Kr. Under de följande århundradena erövras området av perserna, Alexander den store och romarna. Forntida ruiner i hela området vittnar om alla dessa olika perioder. Under dessa tider lever olika religiösa, politiska och etniska grupper sida vid sida, ibland fredligt, ibland inte. Området är fortfarande under romerskt styre när profeten Mohammed börjar lära ut islam 610 e.Kr. Från 634 e.Kr. regerar olika khalifer som kulminerar i den ottomanska staten.
Under 1000-talet e.Kr. har de flesta av de samhällen som lever där i dag redan bosatt sig i området.
2 OTTOMANSKT HEMSKAP
1516 tar ottomanerna över. De kommer att regera i fyra århundraden fram till 1918. Det ottomanska styret bygger på ekonomi; kristna och judar – ”Bokens folk” – måste erkänna det islamiska styret men får utöva sina egna religioner. De befrias från värnplikt men måste betala röstskatt.
Härskarna är mer intresserade av skatteintäkter än konvertiter.
Advert
De lokala skattebönderna blir de mäktiga familjerna i sitt område. Många av dessa familjer dominerar fortfarande politiken i dag. Beirut blir allt viktigare och växer från 6 000 invånare i början av århundradet till 46 000 år 1861.
Från och med 1860 uppstår upprepade sammandrabbningar mellan feodala godsägare och bönder och mellan de olika grupperna. År 1860 massakrerar druziska muslimer kristna.
3 FRANSKT MANDAT
Västmakterna får ökat inflytande från 1840 och framåt. Efter Turkiets nederlag i kriget 1914-1918 och det osmanska rikets upplösning ockuperar fransmännen Libanon och Syrien och får ett mandat från Nationernas förbund att styra dem (liksom Storbritannien i Palestina). ”Greater Lebanon” skapas genom att angränsande distrikt som ingick i de tidigare ottomanska provinserna Beirut och Damaskus läggs samman. Många muslimer vägrar till en början att acceptera beteckningen ”libanesisk”, eftersom de vill förbli knutna till det syriska inlandet och ser det nya landet som västerländskt och kristet orienterat. År 1926 bildas den libanesiska republiken och en konstitution utarbetas – en stor del av den är fortfarande i kraft i dag. Den förbjuder uttryckligen att någon del av det nya landets territorium avges. Samexistens mellan de olika grupperna byggs in i konstitutionen.
4 OPSÄNDIGHET
1943 bekräftar parlamentet på nytt landets självständighet. Frankrike svarar med att fängsla president al-Khoury, premiärminister Riad Solh och tre ministrar. Det uppstår en generalstrejk och ett uppror. Under påtryckningar från de brittiska och amerikanska regeringarna ger Frankrike upp. En ny flagga med ett grönt cederträd i mitten ersätter den franska trikoloren.
Under jubel från alla grupper bildas den libanesiska nationalpakten. Det är en kompromiss. De kristna avstår från västmakternas skydd och muslimerna avstår från union med Syrien eller andra arabstater. I intraarabiska konflikter kommer Libanon att förbli neutralt.
I 1948 skapas staten Israel, vilket orsakar en tillströmning av palestinier till södra Libanon.
Advert
5 CIVILKRIGET
Det första krigsutbrottet i Libanon börjar 1958. Det libanesiska folket svarar på den egyptiske presidenten Nassers panarabiska uppmaning. USA ingriper för första gången och ersätter Camille Chamoun med general Chehab som president. 1975 bryter det andra inbördeskriget ut mellan de kristet-maronitiska libanesiska styrkorna och den nationella rörelsen som stöds av Palestinska befrielseorganisationen (PLO). Massakrer äger rum, bland annat på de palestinska invånarna i Tel-al-Zaater och Karantina av de kristna och på de kristna invånarna i Damour av palestinierna. År 1976 uppmanas Syrien att hjälpa till att lösa krisen och svarar genom att ockupera alla delar av landet utom den sydligaste delen. År 1978 invaderar den israeliska armén södra Libanon efter PLO:s räder mot Israel. UNIFIL, FN:s interimsstyrka i Libanon, skickas in för att bevara freden. Israel bildar en proxymilis i södra delen av landet. Den syriska armén bombarderar kristna i östra Beirut.
6 ISRAELISK INVASION
Den 6 juni 1982 invaderar israelerna Libanon, marscherar så långt som till Beirut på tre dagar och belägrar staden i tre månader. PLO-trupper evakueras från Beirut under överinseende av en multinationell styrka. Den kristna libanesiska presidenten Bashir Gemayel mördas. Under israelisk beskydd massakrerar kristna kristna civila palestinier i lägren Sabra och Shatila. Många strategiska utländska byggnader bombas med självmordsbomber, bland annat det israeliska militära högkvarteret i Tyrus, USA:s ambassad och det franska militära högkvarteret i Beirut. De libanesiska och israeliska regeringarna enas om villkoren för Israels tillbakadragande på villkor att den syriska armén också lämnar landet. Syrien vägrar att dra sig tillbaka. Amerikanska krigsfartyg beskjuter muslimska och drusiska områden i Libanon. 1984 besöker president Pierre Gemayel president Assad i Damaskus för att upprepa sitt krav på ett syriskt tillbakadragande. Samma år inleds gisslantagningar, bland annat av flera västerlänningar. 1985 drar sig israelerna tillbaka från Sidon och inleder sin järnhandspolitik i södra Libanon. Den shiitiska Amal-milisen försöker underkuva palestinierna genom att belägra deras läger i Beirut.
7 AVTAL
Det libanesiska parlamentets misslyckande med att välja en ny president leder till att rivaliserande regeringar bildas i västra och östra Beirut. Den avgående presidenten Amin Gemayel utser arméns stabschef general Michel Aoun till tillfällig premiärminister. Aoun förklarar krig mot den syriska armén i Libanon. Östra Beirut belägras av Syrien och dess allierade. 1989 går alla parter med på en fred som förhandlades fram vid ett ledarmöte i Taif i Saudiarabien. I Taif-avtalet bekräftas tron på en stat där de olika konfessionerna kommer att samexistera. Det ger ökade befogenheter till premiärministern och mindre befogenheter till presidenten. Konferensens resultat har fått ett brett internationellt godkännande, men stöter på inhemskt motstånd. Den första presidenten, Rene Mowad, mördas efter bara en kort tid vid makten och ersätts av Elias Hrawi. Striderna fortsätter, särskilt mellan kristna grupper.
8 FRED OCH LÖSEN
Golfkriget leder till ett närmande mellan Syrien och USA. Syrierna går in mot Aoun och besegrar honom. Parlamentet sammanträder och avvecklar med syriskt stöd krigets strukturer, inklusive den gröna linjen som delar upp östra och västra Beirut. Efter en viss kamp avväpnas de viktigaste miliserna (inklusive palestinierna men inte Hizbollah, den islamiska gruppen). År 1991 är de stora milisernas styre över. Men den ekonomiska situationen blir allt sämre, vilket leder till en generalstrejk den 6 maj och premiärminister Karamis avgång. Det låga valdeltagandet i de allmänna valen 1992 beror främst på att oppositionen – särskilt de kristna – bojkottar dem i protest mot att parlamentet har manipulerat vallagen och att valen under total ockupation inte kan vara fria och rättvisa. De främsta vinnarna av detta är de mer radikala shiamuslimska partierna, inklusive Hizbollah, som får platser i parlamentet. Rafic Hariri, miljardär och beskyddare av olika ändamål, utses till premiärminister och lovar nya byggnader, nya jobb och ett nytt Libanon.
